Lov som rusar
Hela lovet rusar förbi men i takt med att snön smälter smälter något inom mig. Jag ser på världen med lite piggare ögon. Radion som numer pryder mitt fönsterbräde ger sällskap så ofta jag vill och jag sminkar mig till radioprogram om Gertrude Stein. Jag kör skoter och känner en sådan överväldigande frihetskänsla. Det spritter i magen av ren lycka när träden susar förbi och när vi tar kakpauser i skogen. Det är då jag bara insuper allt vad Norrbotten faktiskt är. Det är någonstans där ute i de djupa skogarna som jag gång på gång får upp ögonen för mina hemtrakters storslagenhet faktiskt. Imorgon börjar lovet gå in i den sista andningen men det kan få vara okej. Jag ska åka skoter och färdigställa den där himla projektarbetesrapporten och leda en gudstjänst och känna att livet finns. Att livet finns i våren, i tön, i nya vårskor och tunna jackor. Att det går mot studenten och ljusa kvällar. För det gör det. Det gör verkligen det.
Påskhelgen som sådan
Påsklovet har rusat över mig totalt. Påskhelgen har, som vanligt, varit en kyrkspäckad helg. I dagarna fyra har jag träffat mina käraste tanter och farbröder och antingen nattvardat, gudtjänstat eller påskfestat. Det har lett till otaliga kramar, skratt, rörda tårar och sångstunder. Påsken handlar ju om Jesus och om hur han i en ofattbar kärlek tog på sig att dö för människornas skull och om hur han i en ofattbar seger ändå återuppstod. Utöver vistelser i Gula Kyrkan har helgen bjudit på maxbesök, sena kvällar på Skurholmen och en massa umgänge med umeågästen och andra vänner. Igår var hela dagen som en lång identitetskris när jag spelade xbox, såg på hockey på sportbar och sedan cruisade genom staden till Black and Yellow. Jag kan inte på fingrarna räkna antalet gånger jag sa "Vem är jag?!?!" igår men det var väldigt roligt ändå. Att bryta lite mönster och embracea att livet är mer än vad jag gör det till är ändå ett ganska givande dagsverke och jag hade så så roligt, trots allt. Luleå vann med 5-2 och närmar sig därmed en finalplats i rask takt och jag kan inte riktigt förstå att jag just skrev dessa ord. Idag ska jag städa rum och sedan åka till grannbyn för att catcha upp med en av mina äldsta vänner. Glad annandag påsk/första april på er (och jag ska försöka blogga roligare snart).
Födelsedagar och alla dessa bollar i luften
Livet flyger på och jag har inte alls tid att blogga. Jag är arton nu! Arton år gammal vandrar jag runt i grön basker och lapar lite sol de korta skoldagarna. Jag firade artonårsdagen med ett knippe vänner i lördags. Vi satt på mitt golv och fikade i timmar. Jag tvingade dem att lyssna på Sånger om kvinnor och på väggarna hade jag klistrat upp bilder på bra människor såsom Frida Kahlo, Ebba Witt-Brattström och Angela Merkel. Jag fick fina presenter och kramar i mängder. Temat var att krossa patriarkatet och det gjorde vi, big time. När jag vinkade hejdå till de sista gästerna suckade jag förnöjt och hade ändå lite svårt att förstå att jag har rätt att umgås med så här många fina personer. Vänner är ju en förunderlig sak. Personer som står ut! Tacksamheten. På söndagen kom släkt och familjevänner och jag fikade ännu mer. Bortsett från att fira födelsedagar tillbringar jag stor del av min tid med att planera läger. Jag skriver inköpslistor, ordnar med anmälningar och försöker hålla lägerbollen i luften samtidigt som projektarbetesbollen och skolbollen och behöver hållas där. Det funkar rätt bra, tack och lov. Igår fikade jag med min nya bekantskap Stina som har en så mjuk och fin röst tillsammans med My och Linnea och sen åt vi middag på max med Jonathan och allt var så viktigt och bra för hjärtan blev tömda på sånt de gått och burit på. Återigen, vänskaper! Tacksamheten tacksamheten tacksamheten.
Dygnet lördag kväll till söndag kväll
Pratar människans natur, moralen och lika värde tills småtimmarna stundar, traskar genom en kylig stad, smyger in i huset. Äter mackor, kokar thé, ser på Mothy Python. Somnar alldeles utmattad av den fullspäckade dagen. Vaknar till samtal om exotism, äter cheesecake till frukost, läser DN länge och traskar åter in till stan för att se film och prata filosofi. Gör det, går på max, går tillbaka igen. Sätter mig med en thékopp, värmer kroppen, pratar filosofi Bach vildsvin med ett knippe bra personer. Åker hem. Ypperligt ypperligt dygn.
Ledig torsdag med frusna kinder
Idag var jag ledig! Åh, ljuva lediga dagar. Jag sov till elva, åt frukost framför Palme del två, valde mysiga kläder och tog tvåbussen in till stan. Det är närmre trettio grader kallt ute och trots att alla pratar om att detta är den "djävulska kylan" så känner jag att det är nu jag lever bäst. Jag begav mig till Condis och fikade med ett gäng estetflickor och humanist-Hanna (om man nu ska benämna folk efter gymnasieprogram). Vi hann avhandla ämnen såsom sekter, studenten, mitt kyrkval och framtidsval. Jag traskade vidare och hoppade på en buss till Skurholmen. Jag åt glass, såg på Seinfeld och bokade Stockholmsbiljetter med Jonathan. Lediga torsdagar med köldbitna ansikten är det bästa. Imorgon är det välgörenhetskonsert, på lördag kompismiddag och på söndag födelsedagskalas. Januari är äntligen igång!
(På bild: Stina - min nya kärlek, Hanna med de kloka ögnen och solstrålen Lovisa)
Lite instagrambilder från den senaste tiden
Jag befinner mig typ oftast hos "Rikard Wolff" eller är på Nordeldskonferensen och deltar i den kreationistiska konspirationen eller har bästisdag hos Magda. Jag vill liksom egentligen blogga klart om 2012 innan det blir förlegat men jag hinner ju aldrig! Ni får lite instagrambilder tills vidare. 
En bra lovstart
Igår blev jag pulp fiction- och galagofrälst! Jag hade bjudit hem Jonathan för att fira jullovet så efter en lekfylld skoldag (kurragömma och indiansmyg i korridorerna) tog vi vårt pick och pack och satte oss på en buss till Klöverträsk. Vi såg pulp fiction (vilken film! ah, så brutal så knäpp så snygg), åt tacos och sen läste vi Galago, twittrade och åt godis ungefär. Det var ett så himla bra sätt att inviga jullovet på. Mitt rum har förresten aldrig sett gosigare ut på bild så jag kände mig tvungen att komponera ett inlägg för att få visa bilder. Min fredag i korta ordalag men den ägde monumentalt mycket. God natt och god jul, ungefär.
Det eviga ljuset
Jag chattade med Tilde och började bedrövat prata om hur jag skickat noll julkort och fått hem en handfull i brevlådan. Hon cybersuckade djupt och sa att detta var "kyrktantsproblem". Jag får kanske hålla med, tänka på omvärlden och gå vidare med mitt liv. Julkort är en så fin tradition eftersom det är ett så enkelt sätt att visa omtanke på, tänker jag. Snigelpost är i överlag underskattat, precis som public service. I år fick jag ett julkort som på något sätt ringade in julen på ett väldigt fint sätt. Jag vill nästan fälla en tår när jag tittar på det för att ja, Kristus är född och det är därför vi får våra julklappar och det är därför vi samlas med familjen. Jesus is the reason for the season, som det är sagt. Överväldigas lite av tacksamhet övet att få såna här vackra påminnelser om vad som egentligen är viktigt här i livet med posten och tänker att man nog borde bli bättre på det själv.
Jag har avslutat mina sista skoluppgifter innan jullovet och jag dansar på moln. Jag kan numer helt utan dåligt samvete säga "Hej, ska vi ses och se på pulp fiction eller vara arga på samhället eller varför inte både och?" och känna att man inte försummar skolan när man väljer att stanna inne i stan istället för att ta skolbussen hem. Jag har officiellt sagt adjö till miljöpolitik, kemi b och svenska b. Jag kan äntligen försöka prioritera att se film, att läsa böcker, att leva livet! Att baka Gertruds havrekakor, ringa långa samtal och göra facebookevenemang inför vinterlägret i Arnemark. Det finns äntligen tid att andas normalt, att inte ha dåligt samvete, att tillbringa tiden lite hur jag själv vill. Nu levererar jag klyschorna klyscha men det är som en tyngd lyfts från mina axlar. Äntligen lov, äntligen andrum, äntligen livet. Godnatt, bloggen och ni tappra läsare. Och glöm inte, Kristus är född!
Gula byggnader och bra personer
Vi har snubblat in på årets sista skolvecka och jag firar den med att faktiskt vara helt lektionslös. Jag panikskriver klart min sista skoluppgift och dricker mängder av thé. Jag firar den lediga måndagen iklädd pyjamas och med smutsigt hår. Igår rördes jag nästan till tårar när jag återsåg Astrid i Mysteriet på Greveholm. Årets julkalender har satt december i ett väldigt nostalgiskt och lyckorusigt skimmer. Annars då? Hamnar rätt ofta i gula byggnader. Antingen packar jag julpåsar med min lokalgrupp och serverar kyrkkaffe på gula kyrkan eller så ser jag På Spåret och lagar knytkalasmat i det gula bergströmska residenset. Vi har alldeles för sent-firat Tilde med ett juligt vegetariskt knytkalas och vi har gått på vänners vernissage. Lovet stundar, som sagt, och med det kommer sömnen, livsglädjen och spänningen tillbaka starkare än någonsin. Mina planer låter som följer: Läsa böcker, dricka thé, läsa böcker, dricka thé, läsa böcker, umgås. På bilderna ser ni några av mina älsklingsmänniskor förresten och man kan skymta insidan av båda gula byggnaderna. Nu ska jag tvinga ner näsan i miljöpolitiksrapporten igen. Over and out, mina vänner.
Sånt där man kan berätta om en ledig torsdag
Jag har en ledig torsdag och utanför fönstret singlar nätta lugna snöflingor ned. Det är en trygg syn, precis som tjugo minusgrader på termometern. Veckans kyla har bitit i mina kinder, förvärrat min förkylning och tvingat mig till att leta fram tre lager stickat varje morgon men det är en vacker kyla. Den bästa sortens kyla har jag sagt gång på gång. För det är det. Kylan gör inte ont. Den är torr och ger ny kraft. Den biter sig inte fast i ryggmärgen utan väcker bara ögon och hjärta till liv på morgonen. Vintern är väldig trygg av den anledningen. För mig är kylan som ett livselixir. Ett livselixir att insupa när jag är rätt klädd och har en thékopp väntande så fort jag kommer in igen eller en varm buss bara några minuter bort. Kylan tvingar fram de varma tröjorna, strumpbyxepar på stumpbyxepar och benvärmarna. Kylan tvingar fram de där kläderna som sen gör kylan till det bästa naturfenomenet. Vacker, trygg och hoppingivande är den norrbottniska decemberkylan.
På skolan lyssnar jag mest på Frida Hyvönen för det är enbart då jag kan öppna kemiboken utan att drabbas av pluggpanik. Det är bara då slutprovet i kemi inte känns som gymnasietidens Mount Everest. Det är bara då jag förmår mig att tänka på lipider och proteiner. Efter tisdag är det över för gott mässar jag gång på gång. Snart är jag fri. Förevigt befriad från kemi b. Jag namnsdagsringer min tantbästis och vi skrattar och pratar och skrattar och pratar och hjärtat fylls av trygghet. Direkt efteråt får jag kramas med min andra tanthalva och det där hjärtat som tidigare fyllts av trygghet vill nu explodera av alla trygghetskänslor. Mina tanter är tryggheter. De finns alltid där med sina förstående ögon och sina varma famnar. Om ni bara visste hur viktiga ni är, kära älskade kyrktanter. Om ni bara visste. Om ni bara visste hur ni ständig fyller er alldeles egna tonårstant med trygghet, kärlek och visdom. Om ni bara visste.
Jag promenerar över en is till ett hem med en sprakande brasa. Jag läser om skönheten i skörheten, äter vegetarisk palt, skrattar åt djurvideor och hur knäppa men fantastiska människor som bor under det taket. Jag tar osmickrande bilder i soffan och ser ett halvt avsnitt av Gilmore Girls inkrupen under en varm filt. I överlag kan jag konstatera att decemberlivet är ett fint liv trots kratrar till påsar under ögonen och kursslutspanik. Varje dag rymmer två julkalendersavsnitt (Greveholm 1 och Greveholm 2) och en chokladkalendersbit. Varje dag har utrymme för oändliga koppar thé och anledningar att le. 
Återigen, ful vardagsbloggning om kyla och vad jag gör
Visst är det egentligen ganska fult att enbart blogga om vad man gör? Jag menar, det finns så mycket att skriva om egentligen; böcker, snön, flickor i Afghanistan, juletider, musik, människor, livet, att finnas till, att andas och må bra. Och ändå slutar det med de eviga vardagsrapporterna. Det är december nu! Imorse sprang jag upp ur min säng, kastade mig i soffan och avnjöt det första avsnittet av Grevholm 2. Vilket lysande påhitt att återanvända musiken och spökena och jag ville nästan gråta av decemberglädje där framför tvn. (Låt oss inte romantisera december för mycket nu. Det är oändligt kallt och ruggigt och ofta vill man gråta av decembersorg men där, framför Greveholm, kan man inte vara det minsta olycklig.) Igår klippte jag av håret och flyttade benor hos min bästa frisör Julia och Luleå var så outhärdligt kallt. Jag placerade mig framför brasan hos Jonathan och sen adventsfikade vi hos en trevlig skara nya bekantskaper för mig. Efter den där kvartens magi imorse hoppade jag i kläderna för att tillbringa några timmar på skolan. Min uppgift var att tala gott om min gymnasielinje och det är en ganska behaglig uppgift eftersom jag känner mig ganska mycket som en naturpatriot även om jag är en humanistsjäl. Natur är en ständig blandning av läxvemod och kunskapsglädje, lärarbriljans och klasskompiskärlek, kemiångest och historiesalighet. Natur är en berg-ochdalbana utan dess like i gymnasieprogramsväg (tror jag) men världens bästa upplevelse att ha i bagaget. Sen traskade jag ner till det närliggande muséet påbyltad tre stickade koftor under jackan (rena michelinfiguren!) för att vindarnas stad inte skulle få vinna över mig. Jag sålde hembakade kakor och hemstickade vantar till frusna men julrusiga medmänniskor. Ikväll dricker jag thé i sängen och pluggar miljöpolitik. En dag ska jag skriva om sakerna jag nämnde ovan men man har nästan bara tid med dagsrapporter när man ska få det så kallade livspusslet att gå ihop. Ha en vacker första december och en fantastisk första advent imorgon.
Nu får julen komma och väcka sömngångarna igen
För lite mindre än en vecka sen råkade jag i en svag stund trampa på min dator så efter det nationella provet (så roligt förresten!) i fredags blev jag datorlös. Jag har fungerat ganska bra bortsett från att min skolarbete blivit lidande. Jag har alltså en hel veckas catching upp att göra, internetwise liksom. Det jag gjort istället för att hänga framför skärmen är rätt mycket bättre faktiskt. Jag har skrivit brev och målat med Jonathan, jag har firat min numer 46-årige pappa, sett senaste Historieätarna (vilket fantastiskt program) och i eftersvallningarna av det kulinariska sjuttiotalet sytt en blus av en gardin. Jag har avslutat min religionskurs, fikat med fina flickor, deltagit i filosofiska samtal under ordnad form på biblioteket och läst om Bodil Malmsten i senaste Vi läser. På söndag är det första advent så mina principer tillåter numer pepparkakor, glögg och julmusik. Det är välbehövligt med allt det röda varma mitt i novembers sista skvälande kalla men obestämda dagar. Det har lagt sig ett tunt lager snö på marken som lovar ljusare vackrare tider och snart är december här och då kanske man slutar vara en ständig sömngångare som lider av kronisk frusenhet och huvudvärk. Det är ju dags för julkalendrarnas julkalendrar att visas i nytappning och jag är oändligt förväntansfull. Okej okej, jag är så glad att vara tillbaka vid min älsklingdator och hon har ju uppdaterats med ett sprillans nytt tangentbord och en ny skärm. Finare än någonsin. Nu ska jag plugga filosofi och se Historieätarna. På återseende och det där.
Vad man kan göra en lördag i november
Vilken dag! Vi begav oss in till stan för att gå på kulturskolans arrangemang vid namn Lördagsrock. Denna lördag gästades de av de fantastiska DeVillians, Filip Lundgren och barnen, Beyond Eon och andra band. Det var helt fantastiskt och de var så duktiga allihop. Jag begav mig vidare hem till mr. Jonathan och vi tillbringade aftonen med att måla bakgrunder till barnböcker, journalwrecka, klicka runt på knäppa hemsidor och lyssna på bra musik. Ypperlig dag på alla sätt och vis och nu ska jag verkligen stänga ner datorn för imorgon är det söndag och jag ska leda gudstjänsten på gula kyrkan (ett tillfälle då man bör vara utvilad). Hoppas ni har en fin helg, tappra tappra älsklingsläsare. (Vilken skiftande kvalitet på bilderna. Först systemkamerabild och sen två mobilbilder tagna direkt från twitter. Jag ber om ursäkt, ni kanske har överseende.)
Livet, jag gillar dig.
Hej bloggen, nu är jag här igen. Mörket har verkligen slukat Luleå totalt och varenda bussresa är som att åka genom en lång mörk tunnel. Man får helt enkelt lysa upp dagarna med vackra människor och det tycker jag att jag är ganska bra på ändå. Antingen tar jag en lång fika med förtjusande Linnea (som åh, är så klok och ärlig och så bra att jag egentligen vill skriva ett långt odé men det får bli en annan gång) på Condis eller tar en buss till Skurholmen och den där pojken/familjen jag tycker så mycket om. Jag kanske ser en film på bio med den där andra hälften eller läser fantastiska böcker av underbara människor. Exempel på fantastiska böcker: Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Det är kanske det roligaste feministiska manifestet någonsin samtidigt som hon säger så mycket vettigt. Ett till exempel är så klart min älskade Bodil Malmstens senaste bok Så gör jag - konsten att skriva. Jag har mest bläddrat hittills men den verkar så fantastisk. Det var dagens bokuppdatering men alltså verkligen, bloggen. Jag omger mig med så bra människor hela hela tiden och jag är så glad så glad trots vintermörkret. Hoppas ni har det bra och dricker massor av thé för det måste man göra i november.
Ett höstlovs förträfflighet
Det är ganska underligt egentligen, hur en vecka kan gå så fort men så långsamt. Höstlovet har varit slow motion och Autobahn samtidigt. Lovets första dag satte förväntningarna på max på grund av aftonens förträfflighet och vet ni? Det höll i sig. Måndagen satte tonen för hela lovet. Jag har färdats mellan min hemby och Luleå nästan dagligen och spelat knäppa sällskapsspel med så himla fantastiskt knäppa och bra personer. Jag har läst böcker på nätterna och fikat sju sorters kakor i fem timmar och sett framemot Greveholm II, såsom enbart nittiotalister kan. Thékopparna har varit många och godisskålar har tömts vid flertalet tillfällen. Jag har förberett en italiensk afton med min far och jag har tagit promenader i ett kvällsregnigt Klöverträsk. Jag har officiellt blivit välkomnad in i min käraste vackraste Elimförsamling och alltså kramats med en så himla stor del av mina favoritmänniskor. Jag har gått på loppis och hittat universums bästa skiva för en tia och återupptagit min journal wrecking. Helt plötsligt vinglade jag omkring i femton centimeter höga amerikaklackar i kusinernas kök och förfärades över att se ett von oben-perspektiv tillämpat fysiskt. Jag har klistrat pumppaljetter under ögonen och avnjutit familjens årliga halloweenfest med förträffliga gäster. Ett uttryck jag aldrig någonsin på allvar skulle ta i min mun är topnotch men lite så har lovet varit. Nu är skolan igång och samtal från två av mina favoritdamer + en eftermiddagsstickjunta har hjälpt mig att hålla modet uppe. Man luras nästan att tro att mörkret utanför ska äta upp ens själ när man lämnar skolan men vet ni, jag är läxfri och carefree och ska måla resten av kvällen. Livet!
Here she goes again
Hej kompisar, livet flyter på och jag är dålig på att blogga. Jag gör så himla mycket roligt och pluggar alldeles för lite men nu är det lov och jag ska bara umgås med bra personer hela tiden och läsa bra bra böcker. Jag mår förfärligt bra och imorgon ska jag till kyrkan + på vernissage + ska umgås med så bra personer, tänk så fantastiska söndagsplaner. Idag har vi i alla fall varit på Luleås extremt välsorterade lp-affär och köpt några riktiga pärlor. Jag fick med mig Lill Lindfors, Cilla Black och Edith Piaf hem. Så superba inköp. Nu ska jag baka kakor till mina tanter så att vi inte blir utan sötsaker när vi ska sticka ihop på måndag (vilken katastrof det vore!) och lördagsmysa med familjen. På återseende, ni tappra bloggläsare!
Söndag, dagarnas dag som ni redan vet.
Söndagsbloggning tycks vara min grej. Kanske för att söndagarna ofta lyckas bli de ultimata dagarna i livet. Jag började dagen med att kramas med bästa personerna, höra bästa vittnesbördet om hur mycket det förändrar livet när Jesus äntligen får ha ett finger med i spelet och med sång från mina kära tanters kör - Öppna Kören. Det var dop och kyrkkaffe och samtal och ännu mer kramar och glädje och tacksamhet och kärlek. För att det är precis det söndagar handlar om, det är precis det Jesus handlar om, det är precis det Elimkyrkan handlar om. Jag traskade till trevligaste familjen jag vet och drack thé, åt kanelbullar och macarons (det där med att bli amerikanskt gödd tycks oundvikligt), diskuterade intressanta saker, löste korsord (värdepappersförmedling!!) och åt eritreansk mat på kvarterskrogen. Jag lånade böcker och läste bra texter och hade det lika bra som alltid. Så. Söndag igen alltså. Finaste dagen finaste människorna finaste Jesus. Jag har myst i min bästa gosigaste hemstickade tröja som såldes alldeles för billigt på Rädda Barnen och vad vore min garderob utan Rädda Barnen egentligen? Trist. Tråkig. Färglös. Länge leve Rädda Barnen där expediterna är glada och sortimentet välsorterat. Hurra för söndagar och hurra för second hand. Godnatt, mina kära kära vänner.
Vad jag sysslar med egentligen
Den senaste tiden har jag haft heart-to-heart-samtal med Gertrud, kramats med bästa kyrktanterna, varit på första stickjuntan (vilket ägde), sett på Seinfeld med bästa sällskapet, ätit godaste pizzan NÅGONSIN, haft ett jättestort orosmoment som liksom löste sig av sig självt i slutändan ("och om jag aldrig mött problem, jag ej fått sett hur Gud kan ta dem och jag ej fått se vad tron på Gud förmår"), bläddrat i konstböcker, lånat Carolaboken, tagit mitt livs sista skolfoto och haft ytlighetspanik. Jag har klippt håret rätt kort, haft viktiga pastorssamtal, tagit promenader genom ett regnigt kvällsluleå, peppat morgondagens nobeltillkännagivande och pluggat lite för lite. Orosmomentet löste sig som sagt och gårdagen var tack vare det och andra strålande faktorer dagen då det vände efter några dagars oro och ältande. Nu borde jag antagligen plugga eftersom jag för en gångs skull har lite skolarbete att göra, vet inte riktigt om jag ska vara tacksam eller stressad. Jag skickar med två instagrambilder från de senaste dagarna. Over and out, puss och kram, Guds frid, aufwiedersehen eller hur man nu egentligen avslutar blogginlägg på vettigt sätt.
(just det, den övre bilden är från Linneas instagram @misslinnealo)
Söndag igen, hurra hurra!
Förlåt! Nästan varje vecka ett inlägg om hur söndagar och den gula kyrkan rockar mina sockar. Det är ju dock för bäst för att inte skriva om. Alla var där! Alla mina bästa människor. Människor jag inte sett sen innan sommaren likväl som människor jag sett för bara fåtalet timmar sen. Efter finaste gudstjänsten med vacker sång och lysande predikan av min käre far så gjorde vi som elimvanan är trogen. Stannade i kyrkbänkarna och hälsade på alla. Kramades kramades kramades. För det gör vi alltid. För man ska komma ihåg att kramas och uttrycka sin kärlek till varandra så ofta som möjligt. Sen står man där i fikakön, kramrusig och genomlycklig. (Bästa medicinen mot alla värdsliga problem) Slår sig ned vid ett fikabord, vårdar sin bästisrelation med Barbro, pratar framtidsplaner, får äntligen träffa sin kära gå vilse i fjällen-vän igen som dagen till ära var iklädd folkdräkt. Folkdräkter är bland det finaste jag vet. Söndagar är det absolut finaste som finns i dagväg precis som Elimkyrkan är det absolut finaste som finns i kyrkväg och mina tanter och farbröder är det absolut bästa som finns i människoväg. Det är så bäst, jag har det så bäst. Godnatt och kärlek, jag önskar er alla den här fina känslan i hjärtat för den är det bästa känslan att somna med.
Traditionsenlig efter kyrkan-cola because that is how I roll
Nio instagrambilder
Tjoho, eftersom jag inte har något att skriva om får ni nio instagrambilder. Hurra!