Det är ju verkligen en konst att ha någon sorts blogg? Speciellt när allt man skriver är svintråkigt och ointressant. Really, why do I even try? Nåja. Det är också svårt när man inte ens gillar att ta kort? WHATEVS. Hej bloggen! Jag har börjat läsa till lärare nu. Det är läskigt och så men typ kanske kul? Har inte riktigt bestämt mig ännu. Som tanterna säger "Att Gud är god, det är det inget snack om men visst kan det vara rörigt ibland." Och så är det ju när man börjar på ett nytt program där man ska gå fem år och sedan är man nykläckt lärare som ska ställa sig inför ungdomar i min nuvarande ålder och lära dem allt man kan om svenska och historia. Riktigt läskigt men samtidigt rörande och härligt. Genuine state of mind v v

Livet! Bloggen! Sommaren! Vad dessa tre ej går ihop. Jag har sommaren första och näst sista semestervecka just nu. Dessa två semesterveckor är intryckta här mitt i juli och det är ju rätt fint. Jag, pappa och Jonathan har varit i Lycksele och hälsat på farmor och köpt stolar. Jag har varit i Klöverträsk och ätit middag med favoriter runt hela bordet. Jag har haft mitt tantgäng på fika runt mitt köksbord - "Det är så underbart att vi kan umgås så här, du hade ju kunnat vara mitt barnbarn". Igår tog jag och Jonathan cykeln för årets bästa cykelutflykt! Vi trampade oss iväg från city, jämte e4:an, genom pitebyar fram till tantbästisens hus. När de fem milen var avklarade blev vi bjudna på vegetarisk paj, drack kaffe, pratade, tittade på garderobsskatter och hade några hemskt ägiga timmar. Livet snurrar på i allmänhet. Jag bakar kakor, gör te, vattnar blommor, läser litegrann, ser på tv och sånt. Cyklar, har mensvärk, pratar i telefon. Planerar läger, äter festivallangos, badar. Livin' life, livin' life.

Kan vi prata om sommaren? Att den är här! Att häggen blommar. Att smörblommorna kommit fram. Att man kan cykla till stan utan jacka. Att man kan vara barbent hela natten. Kan vi prata om detta? Och om att jag äntligen har sommarlov. Om att läsa ut the Dawn Treader i kvällssolen och sen cykla till stan för att äta godis med kompisar. Om hur det luktar! Hur det känns på kroppen! Jag tror aldrig jag varit så sommarlyrisk som i år. Jag tror aldrig jag uppskattat den så? Jag vet inte ens varför. Kanske är det något med att inte vara superbegravd i skolarbete ända in i väggen och att titta ut genom ett nytt fönster jämfört med alla tidigare somrar. Eller jag vet inte. Jag trivs i alla fall fånigt bra i det här vädret, i den här sommaren. Idag sommarlovslånade jag en bunt böcker och nu längtar jag bara efter att få gå tills sängs med en. Ah, dessa ljuva sommarlovsdagar. 

Vad kan man säga? Jag kanske inte borde blogga eftersom jag är mitt i min mens och då är känslorna lite öööverallt. Sist jag bloggade var det tentaperiod och nu är det tentaperiod igen. Härlig bloggfrekves verkligen. Jag tror fortfarande på det där med life via photo booth så här kommer det. Mitt superkomprimerade liv sen typ februari eller nåt?

 

Jahapp, hej hopp. Livet är för rörigt och jag har lite för fullt upp för bloggar och sånt. Den största nyheten först! Jag flyttar om ungefär en vecka till en ny lägenhet. Jag tog med mig en bullpåse till hyresvärden och så skrev vi kontrakt över en kaffekopp. Det var rätt ultimat och lägenheten känns så bra så bra. Annars har jag haft ganska mycket lägerbestyr för mig. Jag var husmor för sjuttio älsklingsungdomar på ett sportlovsläger i Arnemark. Det var fint och jag varvade kramar med uppläxning i fyra dagar. Jag tjafsade om kryddor med mitt tantgäng och poppade en massa popcorn. Efter lägret har jag mest gått i skolan, pratat i telefon med min tantbästis (hade alltså ringt henne nio gånger på tre dagar där efter lägret), stickat på stickjunta och sen har jag varit på en del viktiga möten. Något styrelsemöte här, ett årsmöte där och så ett köksgruppsmöte. Jag är förresten styrelseledamot i Kristen Samverkan Nord nu och det känns svinkul och hundra procent rätt för KSNs verksamhet är bland det viktigaste jag sysslar med. Nu har jag tentaperiod och jag försöker väl mest att undvika att plugga när jag skriver detta. Nåja. Det var lite av en statusuppdatering. Jag lever och livet äger. Här är jag och en bullpåse. Nu ska jag sticka en kofta och skriva uppsatser. 

Idag fyllde jag nitton år på jorden. Började dagen med att traska till skolan för att, passande nog, ha mina favoritlektioner - fonetik och language and culture. Jag lunchade med en klasskompis och fnittrade åt våra vokalljud. Skyndade hem för att hitta delar av mini-familjen i mitt trapphus. Vi stressfirade mig och åkte på studiecirkel. Det var fint och vi pratade om feministiska inriktningar och sånt. Jag känner så många kloka personer. Mina föräldrar bjöd sedan ut mig på middag så jag avnjöt en måltid på Pastabacken vilket var drömskt helt enkelt. Pasta och min älskade familj som ju befinner sig en bit bort mesta delen av tiden. Älskar dem massor. Resten av aftonen fikade min familj och familjen Bergström i min lägenhet. Vi satt ihopträngda på golv, i sängen eller runt fikabordet. Jag bjöd på en misslyckad tårta och en mix av min och mammas bakning. Jag hade födelsedagspyntat med ballonger och vimplar för att barnkalas är superskoj. Vi drack gott thé, beundrade min nya Jesus-brosch (en eminent present från Stina) och berättade barndomshistorier. Mina tanter har förresten varit de gulligaste i världen idag! De har ringt och sjungit eller skickat gulliga sms tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Vad vore jag utan mina tanter? Ingenting säger jag er. Nu är dagen över och jag somnar utmattad, såsom man oftast gör på födelsedagar. Utmattad men alldeles nöjd och glad. Jag har världens finaste personer runt mig. 

Detta livet! Vem har tid med en blogg? Inte jag i alla fall verkar det som. Vad håller jag på med? Ja, den som det visste. I lördags tillbringade jag min afton på ett café, ätande västerbottenspaj och lyssnande på Carola! Som det fånigt stora fan jag är var kvällen som ett enda stort skimmer. Att jag dessutom fick avnjuta aftonen med tre fantastiska kvinns vid mitt bord gjorde det inte precis sämre. Jag traskade hem till lägenheten med mamma, sade adjö till henne efter att pappa inspekterat och godkänt min mimosasallad (han är the mimosa master). Jag kavlade upp ärmarna och började bakade lussekatter i Carolaruset och det blev de bästa lussekatter jag någonsin bakat. Det måste ju varit en konsekvens av Carola. Tveklöst. Men åh, hon var så bra. Hon sjöng mest bara gospel och pratade om Jesus, det gillade jag. 

I söndags ringde väckarklockan och jag satte mig vid köksbordet och skalade tjugo ägg och hackade rödlök och drack kaffe. Det var ju nämligen jullunch på kyrkan! Vilken fröjd. Efter att ha lyckats forsla två skålar mimosa, skalade ägg, creme fraiche-blandning + en plastkasse julgott till Gammelstad med buss ställde jag mig i köket och vispade creme fraiche samtidigt som jag skalade av mig de fleecefodrade strumpbyxorna och vinterkängorna. Multitasking är min bästa käraste vän. Efter en fin adventsgudstjänst traskade vi en trappa ner och ah, min kära Barbro fixade så vårt bord fick ta för sig först! Avnjöt sedan årets första julbord med fyra av mina absoluta favoritpersoner. Drömskt. På kvällen gick jag på Händels Messias och äsch, det var skitbra bara. Igår sprang jag på Pingstkyrkans julspel innan jag skyndade mot min kära stickgrupp eftersom det var måndag och måndag innebär alltid alltid alltid stickgrupp. Det är bara en essentiell del av min tillvaro. 

Menskoppen gjorde min mensperiod till något mycket mindre frusterande och jobbigt. Visst, pmsen och mensvärken och hormorsvängningarna kommer jag inte ifrån men jag kommer ifrån något som förpestar mensperioden en hel del också - mensskydd. Att ha mens innebär att ständigt fundera på om man blött igenom trosorna, strumpbyxorna, kjolen? Att ha mens innebär att ständigt undra om man luktar mens genom strumpbyxorna. Att ha mens innebär att ständigt ha en binda i trosorna som blir varm och otymplig och svettig och ja, blodig. Det är verkligen inte min favoritgrej - bindor alltså. Det är ett nödvändigt ont som man med en suck slänger ner i kundkorgen på coop när mensappen på telefonen säger att mensen närmar sig. Det är något man lägger jättemycket pengar på, något man springer och byter på toaletter i tid och otid, något som är dålig för miljön och i allmänhet någon som bara är så himla otrevligt att använda. 

 

Menskoppen är helt otrolig på ungefär alla sätt ett mensskydd kan vara otroligt. 1) En menskopp rymmer jättemycket blod vilket gör att man inte behöver tömma den oftaste än var tolfte timme. Vips, så var vardagslivet räddat. 2) Menskoppen sitter i en och bara finns där. Känns inte, märks inte. Jag glömde helt bort att jag hade mens. Så himla praktiskt alltihop. 3) En menskopp kostar kring trehundra kronor (vilket är en rätt stor engångssumma) och håller mellan fem och tio år. Alltså, inte en krona till på trosskydd, bindor eller tamponger. Man tjänar in de där trehundra kronorna på nolltid. 4) En menskopp är supersnäll mot miljön eftersom jag slipper alla engångsartiklar som jag i vanliga fall stillar mitt blodflöde med. 5) En menskopp är även supersnäll mot din kropp. Till skillnad från en tampong suger den inte upp några naturliga vätskor etc och den är gjord av medicinsk silikon så det fastnar inga bakterier på den medan man har den i sig.

 

Det finns dock några uppenbara följdfrågor till denna kärlekssaga. Hur får man i den? Är det inte skitäckligt att tömma koppen? Hur håller man den ren? Är det inte svårt att få ut den? Jag hade verkligen tänkt på alla dessa frågor och var därför rätt osäker till ett köp till en början. Jag insåg sedan att det verkligen vore värt ett försök och jag märkte att mina följdfrågor och farhågor råddes bot på snabbt. Det klurigaste med menskoppen är att lära sig hur man ska föra in den. Man behöver hitta en vikning som passar en själv. Jag försökte först med vikningen på förpackningen men det gick verkligen inte. Jag hittade dock snabbt en superbra vikning på internet och då var det verkligen inget problem att få in den. Den bara slank in helt perfekt. Jag har gjort en liten gif som kanske typ förklarar ungefär hur jag gör. Jag trycker alltså helt enkelt ner ena kanten för att sedan föra in den. Den andra kanten slinker in så fort man lossa på fingret som håller in den. När den väl är inne brukar jag försöka snurra på menskoppen i piggen för att se till att den sitter fast ordentligt.

För ett par dagar sedan köpte jag en begagnad praktiskt taget oanvänd kaffebryggare för en femtiolapp av en annan student. Det här således nu blivit obligatoriskt med det så pensionäriga kaffe på maten. En kopp kaffe och en kardemummabulle som pricken över i efter himmelska fänkålssoppor eller chili sin carnes. Det kulinariska välmåendet är verkligen på topp. Bortsett från att äta himmelsk mat och dricka himmelskt kaffe sitter jag ibland i skolbänken. Antingen försöker jag hänga med i förvirrande föreläsningar om skepticismproblemet eller sitter på knäpptysta seminarier och tvingas till rollen som klassens Rory Gilmore. Jag suckar över gubbar som tror att de är världens centrum och ständigt stör undervisningen med onödiga kommentarer eller skrattar med klasskamrater som vill bli nästa Arne Næss. Jag spiller chili på mattan, suckar åt diskberg och läser bra böcker. Här är mitt liv i gif:ar.

Sen jag flyttade till min lägenhet har jag sysslat med en enorm mängd bakning, diskning och städning. Min mamma skakade lite på huvudet och sa "vad du blivit huslig" när hon var förbi. Och ja, det har jag nog. Kanske handlar det om att jag nu har ett ställe att ta hand om som är bara mitt eller kanske att mitt förkläde hänger på hedersplats i köket och alltid manar till verksamhet eller så är det bara för att det är sån jag är när utrymmet finns. När det finns ett kök tillgängligt för mig när jag vill, där jag aldrig stör någon, där jag har mina favoritingredienser i skafferiet. När jag kan slänga mig på cykeln halv elva en fredagskväll för att köpa mjölk och linfrön på Konsum. Att bo som jag gör manar till ansvar i mängder men ger också friheter som inte finns när man bor i en by på landet. Med det inte sagt att det var nåt fel med att bo där, det var rätt bäst det också men det här är väl nån sorts naturlig fortsättning i livets knäppa gång. Mina brödbak tycks alltid förläggas till nätterna men vem kan inte vara nattmänniska när man knåda och diska till en sån här utsikt från köksfönstret? Känner mig på riktigt alldeles salig över närheten, över att få fylla en frys från scratch och över att kunna öppna köksfönstret, andas nattluft och blicka ut över detta.        

Det finns himla många saker som äger med att flytta hemifrån. Till exempel att bjuda hem Magda (och Jonathan) på rödbetor och morötter i ugn med fetaost och hummus en tisdagskväll och sen titta på tvshopklipp och början på en knäpp film. Det äger att i princip kunna vara i pyjamas till tio minuter innan man ska befinna sig i stan och ändå hinna. Det äger att storhandla på Coop Forum en måndag efter filosofiföreläsningen och därefter fylla kylskåpet med goda rotfrukter och skafferiet med bra mjöler. Det finns dock en hel del grejer som suger också. Till exempel att ha tvättid sju på morgonen när man kvällen innan bakat tills efter ett. Det suger att få fläckar på bordet efter thé och kaffe som måste tas bort med ett speciellt medel som man inte har i lägenheten. Det suger att glömma vattnet på spisen för att man hamnar i en feministisk diskussion och således torrkokar sin favoritpanna. Det suger att inte kunna kramas med sina föräldrar när man vill och det suger att disken ständigt tycks föröka sig. Och det är väl lite så. Lite så som det är. Måste dock säga att det är så himla himla ägigt att gå på obegripliga filosofiföreläsningar med knäppa föreläsare och att luncha med pappa på universitetet. Det är defintivt mer ägigt än sugigt att bo i lägenhet och att plugga på universitet.

Ah, life, you are just too kind! 

Alltså jag har en hel sommars bloggerier att ta igen men det orkar jag inte nu. Men, today's news! Jag har flyttat hemifrån. I söndags åkte jag från församlingsläger i Arnemark, till Klöverträsk för att packa bilen full och sedan fölyttade jag in i det jag väl får kalla för min etta i Luleå. Jag har utsikt över vattnet, tio meter till teatern och oboy i skafferiet. Jag har bott här två dagar men trivs ypperligt. Efter fjällresan (åker äntligen äntligen på den årliga pensionärsfjällvandringen imorgon!) ska jag försöka få upp något på alla vita väggar och jag ska inhandla andra viktigheter. Just nu lever jag lite som det blivit bara. Det känns dock fint att se stickjuntekompisens bil från fönstret så man vet precis när man ska lämna lägenheten, att ha kompisar som gör läxorna på golvet och att vara nära saker för första gången i livet. Igår hälsade Linnea, Amanda, Magda, Anna och Jonathan på för att kolla in läget. Vi diskuterade londontapeten som mina hyresvärdar slängt upp på väggen (som min mamma slängt upp i vår hall, roligt sammanträffande), livet efter gymnasiet, fjällen och annat viktigt. Mina kompisar är bäst och kvällen avslutades med att skypea med Sebastian som flyttat i Frankrike. Så himla ypperligt första dygn i lägenheten. Idag hade jag min första dag på universitetet. Skitknäppt.

 

Imorgon tar jag studenten och jag kan verkligen inte på något sätt hantera situationen. Jag har gråten i halsen hela tiden. Jag har bakat tårtor, smörgåstårtor, kakor - allt! bara för att skjuta undan sorgen. Jag försöker inte att tänka på min skola, min klass, mina lärare eller min rektor för att inte brista i tårar. Jag lägger allt fokus på det praktiska för att få helt och hållet förtränga det som verkligen händer - avskedet. Jag tänker på skvarsår, platsglas, gröna liljor, tårtåtgång, busstider. Allt som inte innehåller känslor, tårar eller kärlek. För den kärlek jag känner till mitt gymnasium, min gymnasietid är så himla smärtsam och frammanar för mycket tårar och känslor för att det ska vara hanterbart. Avslut och avsked är det mest svårhanterliga jag vet. 

Det är sommar utanför och jag har svårt att hantera denna plötsliga sommar och skolfrihet. Jag vet inte riktigt hur man ska hantera att inte ha läxor i bakhuvudet eller att klä sig för 20 graders värme. Jag har glömt bort hur det känns! Jag försöker hantera det men det slutar med att jag huttrar omkring i Luleå efter ett en lördagsnatt, diskuterar filosofi tills sista bussen går, dricker oerhörda mängder coca-cola varje dag och glömmer bort allt vad tider att passa heter. Igår firade Annette sin födelsedag och vi åt goda kakor, satt på handdukar på gräsmattan i nattdaggen och lekte lekar. Annette är så himla bra och ägig, gillar henne massor. Dagarna till studenten blir alldeles för fort alldeles för få och jag gråter till Graduation med Vitamin C på helgerna och förstår inte att det här faktiskt händer snart. Jag dränker sorgerna i coca-cola och umgänge och nä, jag vet inte. Känns som att jag ska gå itu i förtidssorg periodvis faktiskt.

(Ang. rubriken: älskar Malin Reitan!)

Idag när jag åt choklad och drack thé runt Kristins rangliga soffbord sa hon uppfodrande "Denise, du har inte bloggat sen du blev klar med ditt projektarbete, skärp dig" och på grund av detta tar jag mig i kragen. Det finns ju ingen tid, inga skoluppgifter att skjuta upp genom att skriva ett blogginlägg kvar, ingen fungerande dator. Det är väl förvisso ingenting att klaga över. I onsdag skrev jag min gymnasietids sista prov och tankarna, hjärtat, stegen har varit så lycksaliga, så lätta sedan dess. Min tid ramas inte längre in av tidskrävande skoluppgifter eller ständigt närvarande stress i bakhuvudet. Jag firade in långhelgen och friheten med teater. Vi såg Overkligheten som precis satte ord på så många av de kritiska känslor jag har inför det här samhället som vi bidar tiden i. Jag tillbringade min fredag med att städa på Arnemarksgården inför sommaren och den platsen, vilka salighetskänslor och vilken förväntan man fylls av så fort man kliver in där. Kramar tanter, äter bullar, städar, skrattar. Det är som att komma till sitt naturliga habitat på något sätt. Igår firade jag och resten av stelt och vill dö Paulina i hennes hemby och vi pratade, åt godis och traskade omkring bland mognande ängar. Idag har jag gråtit floder på gudstjänsten, tillbringat tid hos Jonathan och avslutat dagen med choklad hos Kristin. En ypperlig långhelg fylld av carpe diem och fina känslor. Vardagligheter i stora mängder men utan egen fungerande dator som kan bidra med bilder eller tiden att skriva något vettigt ifred så är det så det får bli. 

Idag är det femtio dagar till studenten och det gör mig alldeles salig men samtidigt så oerhört oerhört sorgsen. Jag får alltså inte komma tillbaka i höst. I höst får jag inte återkomma till Kungsfågelns trygga korridorer, till fnittrande mattanter, till det leende naturhjärtat. Det är o v e r. Jag och natur gör slut för gott. Natur som ständigt plågat mig med sin himla naturvetenskap och matematik men som samtidigt välsignat mig med historielektioner av högsta klass och kärleksfull språkundervisning. Jag kan ju inte göra annat än att älska min skola. Och om jag tror på ett liv efter gymnasiet? Knappast. Jag vet ju inte hur man gör. Jag vet inte ens hur man planerar en studentvecka eller hur man ska tacka sina lärare eller hur man ska överleva. Idag gick jag runt i korridorerna med leiabollar på huvudet, labbade om människokroppen och efter school-maxade. Detta är slut snart och jag är nu officiellt inne i den sista tiden, den tiden när man kan röras till tårar av nästan vad som helst bara för att slutet är så nära och det känns så himla mycket i hela kroppen. Jag känner bara så himla mycket på samma gång och framtiden är så läskig men så hoppfull och spännande men så himla oviss också. Jag försöker omfamna tiden och klassen och skolan men det är så svårt. Och jag får sån panik över att om femtio dagar är alla betyg satta, alla viktiga saker sagda och alla kramar kramade. Om femtio dagar är chanserna över. Det är så himla take it or leave it över allt. Jag vill bara söka upp alla människor jag tycker om på min skola, skriva långa långa kärleksbrev till hela högen och kramas till famnarna domnar. För om femtio dagar kommer de inte vara en del av min vardag längre. Hur ser en vardag ut när skolan inte finns där? Hur gör man? Jag är så rädd bara. Så rädd men så spänd och peppad. Ambivalensen bara sköljer över mig och mitt känsloliv konstant och jag undrar när någon slags stabilitet ska komma över mig igen. När när när? Nu ska jag sova och imorgon skriver jag mitt sista filosofiprov. Alla skoluppgifter som görs nu tituleras med "mitt sista" och det är så sorgligt. Åh, detta sorgsna, lyckliga, ambivalenta hjärta.