Glädje, hopp och tröst.

Första advent. Vilken högtid, vilken dag. Det är alltid alltid alltid lika fint. Jag sjöng in advent tillsammans med Öppna kören och en proppfull kyrka. Gå, Sion, din konung att möta och sånt där fint, ni vet. Jag kramade alla fina tanter och farbröder och åt nöjt saffranskubbar i ypperligt sällskap. Skrattade och var allvarlig om vartannat ungefär. Jag började advent på bästa sätt helt enkelt. Så glad, så nöjd. Nu ska jag sticka näsan i fysikboken för omväxlingens skull.
Vi har sett ett gossebarn,
han föddes nu inatt.
Vi fördes dit av ljus och sång
och fann en dyrbar skatt.
"Han ligger i ett litet stall"
så ljöd en ängels röst
och han har kommit för att ge er glädje hopp och tröst.
-Värt att tänka på i juletider som dessa. Keep the Christ in Christmas liksom.

Grammatik

"Personligen tror jag att grammatiken är en ingång till skönheten. När man talar, läser eller skriver känner man på sig om man har uttalat en vacker mening eller om man håller på att läsa en. Man har förmågan att känna igen en vacker formulering eller en vacker stil. Men när man lär sig grammatik får man tillträde till en annan dimension av språkets skönhet. Att läsa grammatik är att bena upp språket, undersöka hur det är konstruerat, se det i all dess nakenhet på något sätt. Och det är så det är underbart, för man tänker: "Vad bra det är gjort, vad det är vackert!", "Vad det är starkt, fyndigt, rikt och subtilt!" Bara vetskapen om att det finns flera slags ord och att man måste kunna dem för att avgöra hur man ska använda dem och hur de är förenliga gör mig förtjust. Jag tycker till exempel inte att det finns något vackrare än språkets grundtanke, att det finns substantiv och verb. När man vet det har man redan grepp om kärnan till alla meningar. Är det inte underbart?" - ur Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

Stockholm enligt instagram

 


RSS 2.0