Det är ganska underligt egentligen, hur en vecka kan gå så fort men så långsamt. Höstlovet har varit slow motion och Autobahn samtidigt. Lovets första dag satte förväntningarna på max på grund av aftonens förträfflighet och vet ni? Det höll i sig. Måndagen satte tonen för hela lovet. Jag har färdats mellan min hemby och Luleå nästan dagligen och spelat knäppa sällskapsspel med så himla fantastiskt knäppa och bra personer. Jag har läst böcker på nätterna och fikat sju sorters kakor i fem timmar och sett framemot Greveholm II, såsom enbart nittiotalister kan. Thékopparna har varit många och godisskålar har tömts vid flertalet tillfällen. Jag har förberett en italiensk afton med min far och jag har tagit promenader i ett kvällsregnigt Klöverträsk. Jag har officiellt blivit välkomnad in i min käraste vackraste Elimförsamling och alltså kramats med en så himla stor del av mina favoritmänniskor. Jag har gått på loppis och hittat universums bästa skiva för en tia och återupptagit min journal wrecking. Helt plötsligt vinglade jag omkring i femton centimeter höga amerikaklackar i kusinernas kök och förfärades över att se ett von oben-perspektiv tillämpat fysiskt. Jag har klistrat pumppaljetter under ögonen och avnjutit familjens årliga halloweenfest med förträffliga gäster. Ett uttryck jag aldrig någonsin på allvar skulle ta i min mun är topnotch men lite så har lovet varit. Nu är skolan igång och samtal från två av mina favoritdamer + en eftermiddagsstickjunta har hjälpt mig att hålla modet uppe. Man luras nästan att tro att mörkret utanför ska äta upp ens själ när man lämnar skolan men vet ni, jag är läxfri och carefree och ska måla resten av kvällen. Livet!