Söndagen utan dess like
Ebba Witt-Brattström.
Vilken kvinna.
Jag svävar fortfarande på moln.
Föreläsningen - fantastisk. Alla blev så upplyfta. Man kände i hela salen hur kvinnorna ville upp till kamp igen. Det var underbart. Hänsynslöst underbart. Och så blev jag så där löjligt star struck. Så där så att det kändes i maggropen när hon spände ögonen i just mig. Eller varje gång hon pratade om dagens unga och då tittade och liksom pratade hon till mig och min kära vän. Eller när hon trots att alla svarade nej på hennes fråga såg hon hur jag nickade och lyssnade på mig. Hon drog roliga skämt och var så charmig att jag förstår inte att taket inte lyfte.
Efteråt.
Åh, hon kom traskande i korridoren med några andra.
Som den otroliga och ödmjuka person hon är sa hon "Vad kul att ni ville komma" och hade nästan svårt att tro mig när jag sa att det var jätteintressant. Och så storsinnad som hon är så stannade hon och pratade med oss. De unga och i detta sammanhang väldigt inflytelselösa. Hon gick med oss. Skämtade och småpratade. Magiskt.
Och sen när hon skulle gå vinkade hon speciellt till oss. Speciellt till oss.
Hon var så fin och så fantastisk att det är inte konstig att jag blev så star struck.
Det var ju hon, Ebba Witt-Brattström, min förebild.
Litteraturvetare och feminist. Magisk.
Mitt drömyrke och min favoritism.
Magisk kväll.
Tranströmer
Det är så fint med skrattande bibliotekarier som delar min kärlek till Tomas Tranströmer. Och kvällen kan knappast bli mer guld när dessutom hon lastar på mig poeter som hon tror att jag kommer uppskatta på grund av den tidigare nämna kärleken.
Bokbussen - guldbussen!
(Ett inlägg om Ebba Witt-Brattström kommer! Jag svävar forfarande på moln och ska försöka landa lite snart.)
åh!
Och Ebba Witt-Brattström, DEN Ebba Witt-Brattström, kommer till kvinnobiblioteket på Björksgatan imorgon. Peppad är bara förnamnet. Det kommer bli ett fantastiskt avslut på den gångna veckan och en fantastisk start inför sista skolveckan innan skollovet!
Är bildning fult?
Det Ebba Witt-Brattström säger om skolan och kulturen - ja! Det är så sant. Jag känner verkligen igen mig i hela grejen om att helt plötsligt när vi når en viss ålder blir det fult, eller åtmistone oväsentligt, med kultur. Vi slutade att måla till Air On The G String i tvåan kanske. Tänk att jag idag, åtta år senare, faktiskt minns att jag gjort detta. Att jag minns melodin, känslan. Det borde ju verkligen visa på att det är viktigt. Det är viktigt med kultur. Även för lilla Denise som i andra klass målade sina känslor och tankar med vattenfärger medan fröken slog igång vacker musik. Och en sak till, varför slutade vi måla? Varför blev det fult att måla det man kände till musiken? Varför målade vi inte bara fritt som på lågstadiet när vi kom upp på mellan- och högstadiet? Varför begränsades vi till att måla av landskap eller fjärilar? Varför var det ingen som slog på Beethoven eller liknande, satte fram lite vattenfärger och bara sa "måla det du vill"?
Om man sen då ska börja prata litteratur och hur informationen och sättet vi fick höra om litteratur förändrades ju äldre vi blev så skulle jag kunna hålla på en hel natt. I och för sig fanns väl det alltid där, redan från tidiga år. "Nejmen, inte ska du väl läsa det här. Kolla på de här böckerna istället. De passar dig." och så drogs man bort från det man ville läsa, bort från allt vad läslust heter. Det är inte många ungdomar idag som, så att säga, förts till oasens vatten (som de talar om i det tidigare länkade avsnittet av Debatt). Det är många som aldrig fått höra talas om Strindberg, som aldrig fått chansen att förlora sig själv i Shakespeares dramer. Det är ju otroligt tragiskt. Visst om man själv väljer att inte läsa, men att aldrig få chansen. Att ingen någonsin berättat för dem hur Strindberg kan få en att fundera över samhället vi lever i, att ingen någonsin berättat om hur det är att upptäcka en massa aspekter av Pär Lagerkvists noveller. Det är ju ta mig tusan ett brott. Ett brott mot ungdomen, mot framtiden. VALET är individens men man ska ta mig sjutton få en chans att välja också.
Det är inte fult att vara bildad. Det är inte fult. Det är fult att inte ge någon chansen att bildas. Det är fruktansvärt fult att inte ge alla chansen att upptäcka Strindberg och Edith Södergrahn. Åh, jag blir lite förtvivlad. (Tack Jan Björklund som nu satsar lite pengar på en skapande skola. Jättemycket credit till honom!)
ord.
Den här kvällen spenderas med mina läxböcker. Och det är väl tur att språk och ord är så fantastiskt. Det betyder att man mitt i allt pluggande kan stöta på fina ord och då myser man ju ända in i själen.
Bromtymolblått, spektrum, metallkaraktär, orbital, nukleon och joniseringsenergi. Bara för att nämna några små ord som lyser i pluggmörkret (som att kemin inte var ljus nog, för det är den nog).
Herr Torgny Lindgren
Jag är nästan lite kär i den här mannen. Eller vad då nästan? Jag är lite kär i honom. Han är ju helt fantastisk. Och tipsen om hur man skriver bra är underbara. Det du behöver är, enligt honom, sköna tofflor på fötterna, thé och en hund. Dessutom är han så himla ödmjuk. Och väldigt väldigt klok. Fullkomligt briljant är vad han är.
Se den. Hela.
Förtvivlat liten massa
Och så var det klippt.
Det är rätt fint i livet just nu. Jag möter briljanta damer på busshållsplatsen som citerar bondepraktikan och skrattar åt sina egna skämt. Jag kliver på bussen och möts varenda eftermiddag av samma utomordentliga busschafför som vet var jag ska av, vilket reducerar det där utslitna "Hej hej, jag ska till Klöverträsk!" som jag annars får upprepa vareviga eftermiddag till i princip noll. Jag faller för Ein bißchen Frieden och sjunger den hela dagen och intalar mig själv att det indirekt är att plugga tyska. Jag spenderar historielektioner i ett grupprum med soffor och skrattar skrattar skrattar. Jag pratar politik med en thésäljande kvinna och jag klipper av stora delar av håret.
Man får försöka bortse från matematik- och kemiprovstörnar och oskickade brev. Var sak har sin tid. Och det kanske inte är så himlars farligt om jag inte riktigt kan primtalsfaktorisera och göra ekvationer av mönster. Jag skulle jättejättegärna lämna över allt sånt till mina blivande civilingenjörsklasskamrater och istället spendera de där fyra matematiklektionerna varje vecka med fin litteratur. Så enkelt får det ju dock inte vara. Nej nej, fyrahundra poäng matematik på två år, en matematikkurs per termin. Jag kallar inte Natur för Mördarnatur för intet.
Men det går bra. Jag smiter till mitt gamla sommarjobb när jag hinner och får världens största kramar av mina små älsklingar. Annars dricker jag kopp på kopp med kryddstarkt thé och försöker gå och lägga mig i tid. Mitt hjärta slår hårt så hårt av såna här meningar på världens bästa författares blogg: "Att det hade bildats ett hjärta av stearin när blockljusen brann i går kväll stämmer bra, för att jag - utan att ha planerat det - håller på med en diktsamling som verkar heta Mitt hjärta, hjärtat mitt." och jag bläddrar mig igenom papperstidningar för att komma till kultursidorna - nyheterna kan jag ju likväl läsa på datorn. Jag smiter till biblioteket och läser fin poesi och blir lika besviken varenda gång min absoluta favorit inte infinner sig på torsdagarna (om du läser detta, jag hoppas innerligt att du inte är borta nästa torsdag. Det är ju fruktansvärt trist med torsdagar utan dig!) Förresten så dör jag lite av glädje inombords när jag läser blogginlägg där fotboll beskrivs med hjälp av litteratur.
Dessutom lever jag ju i ett vinterland numera. Bilden ovan är tagen i all hast så där som det blir när man försöker hinna med bussen - och jag hann - men bilden blev väl desto suddigare. Det är ju sådär lagomt galet men den galanta damen på busshållsplatsen sa till mig att det inte var långt bort och några timmar senare föll snön. Den inbjöd till tjocksockar och ännu mer thé. Fantastiskt fint fast åh, såna blandade känslor. Jag kan inte längre le till mina medmänniskor för att det smärtar så i mina sprucka läppar men hallå, snö! Jag är ju inte gjord för hela sommarkonceptet så nu är det min tur att njuta. Så är det. Och så här ser livet ut just nu. Undertecknad ska nu tvinga ner näsan i matteboken. Sånt är livet.
att åka buss
Nej. Helt enkelt.
Bodil Malmsten, författare:
– Jag tycker att det skulle ha blivit Tomas Tranströmer eller Alice Munro.
Du har ingen kommentar om Mario Vargas Llosas författarskap?
– Nej.
Den roligaste kommentaren i all denna nobelprishysteri.
Politiken ska ge tusan i mitt litteraturpris!
"Att den ökade valfriheten i Sverige, som Vargas Llosa talar sig varmt om i artikeln, också lett till större klyftor, segregering och utanförskap är något den peruanske författaren ignorerar eller struntar i. (...) Så Vargas Llosas nobelpris är inte bara en seger för litteraturen. Det är också en seger för högern."
Jamen ni hör väl. Det är väl fy skam att en duktig författare inte är vänster, som krönikören i fråga råkar vara. Aftonbladet spyr mycket galla över Vargas Llosas idag. Det måste sticka fruktansvärt mycket i ögonen att demokrati råder även när det kommer till litteratur. Tänk att människor kan tänka olika. Och om det bara vore den där krönikan som skrivit en massa oförätter om Vargas Llosa idag. Men icket. Ni får dessutom lägga på denna debattartikel skriven av America Vera-Zavala. Och det går bara utför. I den anklagas Vargas Llosa för att vara antidemokrat. Dessutom är nyliberalismen tydligen död och att han inte ändrat åsikt är hemskt. Ideologier bör bytas så fort de påstås vara out of style, eller? (Dessutom är ideologin i fråga inte mer död nu än för tjugo år sedan.)
Det är så beklagansvärt att det som vanligt slutar med smutskastning och politik. Det här är ett litteraturpris. LITTERATUR. Så varför skriver aftonbladet inte om FÖRFATTAREN Vargas Llosa idag? Mina tips är att AB åtminstone värnar lite om litteraturen och bortser från politiken. Tips till AB, publicera något som fokuserar på litteraturen. Som är skrivet så här eller kanske så här. Nobel prize for literature winner's life should not eclipse his work. Well, thank you.
Jahapp, där ser man
nobelpriset hit och nobelpriset dit
De författare jag skulle vilja ge nobelpriset är i de flesta fall inte längre i livet men jag vill nämna dem i alla fall. Marguerite Duras, Thomas Bernhard, Strindberg till exempel. Bland de som nämns i den tidigare nämnda oddslistan så mär det svårt att veta vem jag skulle vilja se som vinnare. Jag är faktiskt väldigt dåligt inläst på hela högen. Det lilla, det ytterst ytterst lilla, jag läst av Tomas Tranströmer är dock fantastiskt. Och snart står Peter Englund och avslöjar det. Så himla spännande.
Pamuk och nobelpris
I och med läxornas frånvaro kommer min kväll spenderas med den otroligt vackra Snö av Orhan Pamuk. Jag har i och för sig inte läst så himla många satiriska verk men Pamuk lyckas verkligen med att skriva vacker satir. På tal om nobelpristagare så ser jag med förtjusning framemot torsdagens tillkännagivande. Jag vill verkligen inte tippa på någon men det skulle vara fint med en poet med tanke på att den senaste var Wislawa Szymborska och hon fick priset för 14 år sedan. Det är svårt men jag litar till fullo på de aderton och pristagaren brukar alltid vara läsvärd. Det kommer bli väldigt spännande!
(Denna är dagens sång!)
