Känner mig som värsta Sandra Beijer men jag fick en fråga i kommentarsfältet som jag tänkte lägga lite tid på att svara på: 

Ända sedan jag började gymnasiet har jag med jämna mellanrum gått på fest. Detta på grund av att jag haft vänner som anordnat fester och för att det är himla kul ibland. Det har för mig aldrig känts som ett problem att gå på fest på grund av min religion. Grejen med Jesus och kristendomen, i mina ögon och som jag upplever det, är att vem som helst kan bli kristen. Det enda kravet är att man är beredd att bli kompis med Jesus och ha med honom i sitt liv. Att bli kristen, eller Jesus kompis eller vad man nu vill kalla det, kan få olika konsekvenser för olika personer. När man vill bli kristen säger inte Jesus "Tja, men hörredu, återkom när du slutat med det här och det här" utan det är, på riktigt, en så himla öppen famn som säger "Jag har längtat efter det här, min älskade." Och när man väl accepterat den där öppna famnen och den där kärleken då vill man leva sitt liv på ett sätt som hedrar Jesus eftersom man verkligen insett att oj, han gav livet för mig. Då känns det, för mig, helt naturligt att känna av, i min egna personliga relation till Jesus, vad som känns rätt och fel att göra. Det finns riktlinjer i Bibeln men sedan tror jag så oerhört mycket på att min personliga relation till Jesus är så pass stark och sann att jag även kan lita på att man, tillsammans med honom, kan utforma sitt liv på ett denise-sätt som hedrar honom. Jesus säger inte att man ska släppa allt man har och är. Jesus vill ta allt och omfamna allt. Sedan kan det självklart finnas saker som man känner inte känns rätt att göra längre. Absolut, att bli kristen innebär ju trots allt något livsomvälvande men Jesus är inte ute efter att du ska sluta med saker du tycker om, så länge de inte liksom förstör din relation till honom. Är det inte skadligt för dig så kommer Jesus att omfamna dina intressen och ditt livsval. Man kan kombinera Jesus med fotboll, motorcyklar, att dansa på fest, böcker, sång, ja you name it. Jesu kärlek är så stor, så stor. Jag tror inte vi människor kan förstå det. Därför vänder jag mig lite mot att du säger att det skulle gå emot religionen att vara på fest. Jag tror verkligen inte det behöver vara så. Angående alkohol så är det ingenting som har lockat mig. Jag märkte direkt att man inte behövde vara full för att ha kul på mina vänners hemmafester och har således sen min första fest druckit cola. Det är inget problem för mig. Jag uppskattar att veta var jag har mig själv och en fest ger mig, antar jag (har ju inte provat nåt annat sätt), mycket mer om jag är nykter. Jag har alltid väldigt roligt ändå. Hur man som kristen ska ställa sig till alkohol tänker jag inte heller uttala mig om. Det är upp till var och en att konsultera vår herre om den saken. Det sista jag vill göra är att bestämma över hur andras relation till Jesus ska se ut. Ett stort problem, tror jag, är när kristna emellan försöker bestämma hur allas relation till Jesus ska se ut. Kristendomen handlar om en personlig relation till Jesus och den ska man utforma på det sättet som passar dig och Jesus allra bäst. Och det här är viktigt att veta, för det är lätt att dra alla kristna över en kam och säga "Jaha, men du är kristen då gör du så och så" medan det faktiskt inte är så enkelt alla gånger. Det här är bland det vackraste med Jesus och att vara kristen. Att jag vet att det finns någon som älskar mig, trots allt. Vad jag än gör. Jesus kommer aldrig vända ryggen till mig och det är den största tryggheten i livet. 

Idag är det femtio dagar till studenten och det gör mig alldeles salig men samtidigt så oerhört oerhört sorgsen. Jag får alltså inte komma tillbaka i höst. I höst får jag inte återkomma till Kungsfågelns trygga korridorer, till fnittrande mattanter, till det leende naturhjärtat. Det är o v e r. Jag och natur gör slut för gott. Natur som ständigt plågat mig med sin himla naturvetenskap och matematik men som samtidigt välsignat mig med historielektioner av högsta klass och kärleksfull språkundervisning. Jag kan ju inte göra annat än att älska min skola. Och om jag tror på ett liv efter gymnasiet? Knappast. Jag vet ju inte hur man gör. Jag vet inte ens hur man planerar en studentvecka eller hur man ska tacka sina lärare eller hur man ska överleva. Idag gick jag runt i korridorerna med leiabollar på huvudet, labbade om människokroppen och efter school-maxade. Detta är slut snart och jag är nu officiellt inne i den sista tiden, den tiden när man kan röras till tårar av nästan vad som helst bara för att slutet är så nära och det känns så himla mycket i hela kroppen. Jag känner bara så himla mycket på samma gång och framtiden är så läskig men så hoppfull och spännande men så himla oviss också. Jag försöker omfamna tiden och klassen och skolan men det är så svårt. Och jag får sån panik över att om femtio dagar är alla betyg satta, alla viktiga saker sagda och alla kramar kramade. Om femtio dagar är chanserna över. Det är så himla take it or leave it över allt. Jag vill bara söka upp alla människor jag tycker om på min skola, skriva långa långa kärleksbrev till hela högen och kramas till famnarna domnar. För om femtio dagar kommer de inte vara en del av min vardag längre. Hur ser en vardag ut när skolan inte finns där? Hur gör man? Jag är så rädd bara. Så rädd men så spänd och peppad. Ambivalensen bara sköljer över mig och mitt känsloliv konstant och jag undrar när någon slags stabilitet ska komma över mig igen. När när när? Nu ska jag sova och imorgon skriver jag mitt sista filosofiprov. Alla skoluppgifter som görs nu tituleras med "mitt sista" och det är så sorgligt. Åh, detta sorgsna, lyckliga, ambivalenta hjärta. 

Jag har under dagen flertalet gånger proklamerat att mitt största intresse är att titta på frikyrkliga människor sjunga om Jesus. Det är helt sant och det är därför jag sett Minns du sången varv efter varv. Parallellt med detta har jag lyssnat på Hela Kyrkan Sjunger-skivan och drömt om att få se programmet, på riktigt. Jag har googlat och googlat och aldrig hittat något. Förrän idag. Jag satt i lugn och ro på biblioteket och kollade in SVTs nya Öppna Arkiv och plötsligt skrek jag till. Där var det. Hela Kyrkan Sjunger! Drömmen hade slagit in. Och nu är jag inne på mitt andra varv redan. Det bästa jag vet. Verkligen. Jag fnittrar och rörs till tårar och det är så genuint ändå. Så himla genuin TV och jag vill bara vara med och sjunga om att Jesus är min vän den bäste, och allt det där. Äntligen, SVT, äntligen.

Hela lovet rusar förbi men i takt med att snön smälter smälter något inom mig. Jag ser på världen med lite piggare ögon. Radion som numer pryder mitt fönsterbräde ger sällskap så ofta jag vill och jag sminkar mig till radioprogram om Gertrude Stein. Jag kör skoter och känner en sådan överväldigande frihetskänsla. Det spritter i magen av ren lycka när träden susar förbi och när vi tar kakpauser i skogen. Det är då jag bara insuper allt vad Norrbotten faktiskt är. Det är någonstans där ute i de djupa skogarna som jag gång på gång får upp ögonen för mina hemtrakters storslagenhet faktiskt. Imorgon börjar lovet gå in i den sista andningen men det kan få vara okej. Jag ska åka skoter och färdigställa den där himla projektarbetesrapporten och leda en gudstjänst och känna att livet finns. Att livet finns i våren, i tön, i nya vårskor och tunna jackor. Att det går mot studenten och ljusa kvällar. För det gör det. Det gör verkligen det.

Påsklovet har rusat över mig totalt. Påskhelgen har, som vanligt, varit en kyrkspäckad helg. I dagarna fyra har jag träffat mina käraste tanter och farbröder och antingen nattvardat, gudtjänstat eller påskfestat. Det har lett till otaliga kramar, skratt, rörda tårar och sångstunder. Påsken handlar ju om Jesus och om hur han i en ofattbar kärlek tog på sig att dö för människornas skull och om hur han i en ofattbar seger ändå återuppstod. Utöver vistelser i Gula Kyrkan har helgen bjudit på maxbesök, sena kvällar på Skurholmen och en massa umgänge med umeågästen och andra vänner. Igår var hela dagen som en lång identitetskris när jag spelade xbox, såg på hockey på sportbar och sedan cruisade genom staden till Black and Yellow. Jag kan inte på fingrarna räkna antalet gånger jag sa "Vem är jag?!?!" igår men det var väldigt roligt ändå. Att bryta lite mönster och embracea att livet är mer än vad jag gör det till är ändå ett ganska givande dagsverke och jag hade så så roligt, trots allt. Luleå vann med 5-2 och närmar sig därmed en finalplats i rask takt och jag kan inte riktigt förstå att jag just skrev dessa ord. Idag ska jag städa rum och sedan åka till grannbyn för att catcha upp med en av mina äldsta vänner. Glad annandag påsk/första april på er (och jag ska försöka blogga roligare snart).