Det är så otroligt fantastiskt att titta på ett samtal mellan Bodil Malmsten och Lars Ulvenstam från 1986. Hon är så otroligt uttrycksfull och så arg och så himla upprorisk. Så otroligt öppen och man blir jag så himla glad av att titta på henne och hur hon bara har så mycket  inom sig att hon inte riktigt vet hur hon ska uttrycka sig. Man bara ser hur mycket åsikter hon har. Det är så himla underbart. Och jag älskar hur hon säger ilskt till programledaren att dem inte(!) får ta bort bibliotek, inte korta öppettiderna. För att dem behövs. För att det finns människor som behöver biblioteken. När jag ser på det här samtalet så kan jag inte undgå att tänka på ett citat av ingen mindre än Bodil. "Brinn för livet/och beskriv det" I det här samtalet är det precis vad hon gör. Och det är så fint och så härligt att det inte är klokt.

Nu är helgen här. Det är fantastiskt. Min fredag blev oväntad- minst sagt. Det slutade med att jag efter fyrtio minuter i klassrummet kunde traska mot en buss som tog mig till mitt gamla skolbibliotek. När jag klev in var det precis som förut, så naturligt. Jag satte mig i soffan som fortfarande känns som min soffa. Och det var lite som att komma hem. Bodil har rätt. Biblioteken behövs. Dagen blev alltså galet oväntad men det var den finaste fredagen på länge. I dag finns det ju så många sociala medier så sociala medier i all ära infogar jag en liten skärmdump.

"Smärtan sitter inte i hjärnan men det är genom hjärnan varseblivningen av smärtan sker, det är hjärnan som talar om hur ont det gör - bing bång som en domkyrka, en katedral, hjärnan informerar dig om hur ont det gör att vara den du är." -Bodil Malmsten

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Bodil Malmsten är one of a kind. Vartenda ord klingar rätt. Det är ren ordkonst. Åh.

Just nu vill jag bara lyssna på Paul McCartneys skönsång på min LP-spelare. Jag vill fångas upp av knastret innan musiken börjar spela. Jag vill att det aldrig ska sluta regna. Jag vill sova tills jag slår upp ögonen av mig själv. Jag vill dricka tusentals koppar thé och förtrollas av stearinljuset och dess lågas sken. Jag vill kura upp mig i sängen och läsa Andarnas hus och föras med till början av 1900-talets Chile med hjälp av Isabel Allendes skrivkonst. Jag vill ta promenader och ta kort på trädens vackra färger. Jag vill knyta ihop känslan som fyller en när man ser de vackra färgerna som ett paket och förvara den i någon hjärtevrå så att jag kan plocka fram den vid behov (som under hjälphjälphjälpmattelektioner när hjärnan går i lås). Jag vill återvända till soffan med stort s bara för att ingen möbel någonsin blir som den. Ingen plats blir någonsin som den platsen.
Jag vill gärna gräva ner mig i en grop och stanna där tills den 20 september. Valstressen, nervositeten och peppen (!) är nästan mer än vad mitt något sånär unga hjärta klarar av. Det är val val val och att till detta lägga till saker som skola och det mest essentiella i min tillvaro, läsningen, är det svårt att få många timmars sömn om nätterna. Ibland skulle det vara fint om det fanns en pausknapp. Då skulle jag hinna med i livets snabba gång. Jag skulle hinna läsa, se alla debatter och utfrågningar på tv, prata med alla osäkra väljare i hela Luleå, kampanja på gymnasieskolor, skriva, plugga, träffa mina vänner, ta promenader och framför allt sova. Jag är dock säker på att den tiden kommer. Jag har ett höstlov (som i min värld går under namnet Höstlov med Tolstoj) framför mig och dessutom nästan en HEL mandatperiod innan det är valspurt igen.
Jag har det dock ganska bra. Livet är inte alls trist. Livet snurrar på såsom det bör, men inte riktigt på samma sätt som det brukar varje höst. Det är en liten valspinn på hela grejen.