Tjiho!

Nu är jag tillbaka en snabbis för att blogga in ett bidrag till sypeppen! I fredags hade min polare T-R maskerad och jag hade under en lååång tid skjutit upp att komma på en utklädnad. På tisdagen kom jag på - en punschrulle ska jag va'! Så på onsdagen sprang jag förbi tygaffären, köpte punschrulliga tyger och sen sydde jag ihop en liten klänning. Jag använde en av mina favoritklänningar som mall och så sydde jag lite på känn eftersom det inte fanns tid för något annat. I alla fall. Resultatet blev ganska bra och det var rätt kul! Jag tog med mig arrakspunsch och punschrullar till festen och lånade en brun basker för att slippa ha ett brunt ok på axlarna, så att säga. Nedan ser ni hur härligt det blev samt hur läskig Jonathan såg ut. Tacohej!

Hej. Ja, nu är det 2015 och trots en alltjämt slumrande blogg så ska jag årssummera. Jag har i flera åt använt mig av samma lista med frågor men i år blir det lite friare. Jag är datorlös och således inte riktigt utrustad för mastodontinlägg. Okej, skriver bara.

 

Okej, 2014. Hur var det? Jag tror det har varit bra. Jag minns det så i alla fall. Jag har gjort mycket skoj! Jag har hälsat på Andrea i Edinburgh (världens himla drömstad + en sån himla drömkompis!) och åkt till Paris med Kristin. Det var kul och spännande att åka utomlands typ på egen hand men det förde med sig smärre missöden (typ att min menskopp åkte till Skottland när jag var kvar en natt i Stockholm och fick mens). Förutom att resa under våren (var verkligen töntigt hur mycket jag tuffade omkring) så flyttade jag till min nuvarande älsklingslägenhet som jag önskar att min hyresvärd aldrig vill ha tillbaka. Min nya lägenhet har möjliggjort en, för mig, normal livsstil där ett nattbak inte stökar ner precis hela lägenheten eftersom !!! det finns bänkyta!!! i köket!!! Det har dock tagit fram till nu i höst för mig att "lära mig" att bo själv eller åtminstone att förstå hur min rutin ska se ut för att jag ska trivas där jag bor. Jag trodde jag visste sånt men när polletten föll ner blev det helt annorlunda, wow. Det handlar verkligen om så basic saker som att jag vaknar bättre och gladare om jag diskar varje kväll innan jag går och lägger mig. Att jag typ lärt mig att plocka upp saker regelbundet (nu fnyser mina föräldrar för just nu är det stökigt men det beror på juletiden så det så!!) och sådana saker. 

Jag och Linnea är tidiga februaribarn och av den anldningen kläckte Linnea någon gång idén att vi borde fira våra födelsedagar ihop. I fredags hade vi därför maskerad med svensk film som tema. Vi bjöd in så många favoritmänniskor och sen hängde vi och dansade och lekte musiktävlingar i några timmar. Det var skitkul och mina vänner äger. 

Här är jag i alla fall! Jag är utklädd till Anna Lindberg från Äppelkriget. I bakgrunden ser ni våra könsneutrala toaletter. 

Jag brukar sluta varje år med att istället för att göra en årsresumé bara svara på ett antal frågor om året som gått. Jag är som vanligt sent ute men vill helst skylla på hemsk himla PMS och sånt. Nåja.

1. I februari åkte jag och Jonathan till Sara i Stockholm. I några dagar diskuterade vi över köksbord, loppisfyndade, fikade med olika favoriter och gick på bokaffärer. Det var extremt fint. Jag fick träffa en så stor del av mina favoritstockholmare för livet har artat sig så roligt att mina kompisar med tiden växt ihop in i samma umgängeskrets. 

2. Något som år efter år lyfts upp som en punkt är Arnemark. Det är väl få saker jag skriver så mycket om här som Arnemark. Det är få saker som mitt hjärta slår lika hårt för som Arnemark. Min sommar tillbringades i Arnemark, från vårstädningen till församlingslägret i slutet av augusti. Däremellan ryms två läger, en midsommarkonferens, en dagledigsamling och städdagar, bakdagar och annat viktigt. Det är så bra där. Hur man tjattrar i kök med tantbästisar, krama fantastiska ungdomar, bakar bullar mitt i natten, knäskurar golv, sjunger sånger, gråter rörda tårar, hur det tycks vara omöjligt att bli trött när man är där. Att när man får frågan "men hur orkar du?" svara "Jag går på kaffe och den Helige Ande" och sedan springa upp på en estrad och berätta varför Arnemarksgården är det viktigaste jag vet och det stoltaste jag har. 

4. I somras var min familj i New York City! Det var så himla roligt hela tiden (förutom när jag var hungrig). Vi åt asgod mat eller okej vi åt på Subway sju gånger på nio dagar men det var ju jättegott! Plus att vi hann med besök på asgoda pizzerior och sånt också. Jag köpte lite fina kläder och någon fin bok men egentligen köpte jag så himla lite... Försökte mest att bara insupa atmosfären... På riktigt alltså. Jag försökte leka amerikan men det gick inte riktigt lika bra som det gick att leka britt i London. Mest av tiden drack jag nog milkshake i och för sig. Och tittade storögt på byggnader. Det roligaste var att gå omkring i lite avlägsna stadsdelar och således ramla in på oväntade platser. Vi åkte en dag till Washington också och då var vi verkligen turisternas turister och sprang runt till alla monument och sånt i hela staden. Det var en av de roligaste dagarna för det var lite som att vi lajvade National Treasure hela tiden. Vi myntade uttrycket "All I know about American History I've learned from National Treasure." och det kändes typ sant den dagen. Sist men inte minst så hade jag livets vackraste konstupplevelse på Brooklyn Museum när jag såg Judy Chicagos The Dinner Party och grät i fyrtio minuter. Hela Brooklyn Museum var så himla roligt och ungefär hundra gånger roligare än MoMa för att MoMa bara var... gubbkonst. Tråk tråk tråk. Ja, det var väl det. Det finns inget svårare än att beskriva nio dagar på ett bra sätt. Det var jättevärt i alla fall.

5. Den första september flyttade jag hemifrån och det var en rolig grej som hänt i höst. Att bo ensam är en grej som jag får omvärdera hela tiden men generellt sett så är det väldigt trevligt att bo i stan och att ha något eget. Jag har tillbringat många nätter med att baka sen jag flyttade hit och det är verkligen underligt men skönt med ett eget minikök. Jag har jättefin utsikt från fönstret men det drar kallt från fönstrena ibland och det händer att jag får för mig att det krälar ormar på golvet men det är sånt en fobiker får leva med. 

6. I september åkte jag och Jonathan med ett knippe jämnåriga och en stor bunt pensionärer till Vassijaure på vår årliga fjällvandring och det ägde, som vanligt. Denna punkt är en återkommande del av denna lista för Vassijaure är så himla upplyftande varje år. Jag pratade viktigheter i köket halva natten, vandrade långa turer på dagarna, var lekledare, höll i en andakt, stickade och hade alla mina favorittanter samlade under ett tak. 

Efter några få dagar i den nya lägenheten begav jag mig iväg på en av de årligt återkommande höjdpunkterna i livet - fjällvandringsresan till Vassijaure! Jag tog mitt pick och pack och satte mig på ett tåg mot fjällen. Jag och Jonathan åt pizza som färdkost på grund av försenade tåg och jag lät tiden gå genom att sticka mössor. Väl framme hade jag en rad kära återseenden på tur. Först fjällen! Bara det. Vilken grej. Sen, denna ljuva mysiga fjällgård som jag kopplar med så många fina minnen. Och för det tredje - alla kära tanter och farbröder. I dagarna tre fjällvandrade vi på dagarna och upplevde knäppt vackra vyer och fina samtal. På kvällarna åt vi gott, hade andakter, lekte lekar och pratade halva natten. Det var precis lika fint och givande och fantastiskt som vanligt. Vid hemkomsten värkte benen av all vandring och hjärtat av all kärlek. Men alltså vad slår heart-to-hearts med en tantfavorit i köket ett på natten, bus med gulliga trettonåringar, att fnittra över ett stekhällsskrubbande med en annan tantbästis, att blicka ut över fjällen med en kopp kaffe och en chokladbit eller att i långsam takt vandra till landsgränsen och diskutera allt möjligt med pensionärer? Alltså, att börja varje dag med gemensam bön och sånger om skapelsen och hur bäst Gud är, att lägga armarna om halsen på en tant och säga "Du såg bara så kramvänlig ut" och sen kramas i minuter, att busa med roliga gubbar, att äta banan på tåget med den tantfavoriten man träffar mest sällan, att faktiskt ha alla sina favorittanter samlade under samma tak flera dagar i streck - det är inte alls vanligt i detta vidsträckta län. Allt detta - så bäst så bäst så bäst. Det pratas ofta om att "ladda batterierna" och om det är någon gång jag gör det så är det när jag är i Vassijaure med en hel hop av de personerna jag gillar mest. 

Oj, och så gick en sommar. Den här sommaren har, som så många andra, varit en sommar i konstant rörelse. Jag har sällan varit helt närvarande där jag varit för jag har alldeles för ofta beställt matvaror till Arnemark på jobbet, skrivit mejl på lediga dagar, ringt samtal på luncher och bara ofta haft något annat moment i sommarlivet (ja livet, inte lovet) i tankarna. 

 

I sommar har jag främst varit i Arnemark. Jag har firat midsommar i dagarna tre genom att knappt sova, att (citerar mig själv) gå på kaffe och den helige ande, att laga mat, krama tanter, sjunga, skratta, kiosktanta och laga läckande tält. Midsommarhelgen i Arnemark är lika fantastisk år efter år. Det samlas så himla mycket bra folk på samma gård och vi går på gudstjänster och ber ihop och sjunger och det är så bra bara. Man älskar varandra och man älskar Jesus. Förutom midsommarhelgen har jag varit barnledare på de internationella vänskapsdagarna, även det i Arnemark. Jag försökte få ett tjugotal 0-7åringar att lyssna på bibelberättelser, måla teckningar, blåsa bubblor och bli ansiktsmålade. På något förunderligt sätt lyckades det och vi hade så himla mysigt ihop. Vänskapsdagarna är fantastiska dagar men man får alltid möta så många människor som är i hemska situationer och jag blir så arg så arg och så uppgiven så uppgiven över hur vårt land kan bete sig som det gör mot människor som vill komma hit. Vi har ingen human invandringspolitik och det är bland det sorgligaste jag vet. Man får i alla fall mötas i sorgen och upgivenheten och hjälpas åt och det är vackert. För människorna man möter de förtjänar värdighet, respekt och omsorg. Det är hemskt att Sverige inte erbjuder det. Hemskt. Utöver detta anordnades ett ungdomsläger i augusti där jag i fem dagar fick kramas, laga mat och hålla koll på 90 ungdomar, mina ungdomar. Jag traskade omkring i Gertruds dunjacka och nattvaktade, sjöng hjärtats sång och kände bara en sån kärlek. Hela tiden. Min sommar i Arnemark slutade med ett församlingsläger härom helgen där jag kramades med favorittanter, knäskurade köksgolv halv ett på natten, pratade viktigheter och målade ansiktsmålningar på fina barn. Arnemark är mitt hjärtas plats. Arnemarksgården är på så många plan platsen där jag borde vara, där jag hör hemma. Det går inte riktigt att beskriva men det bara är så.

Bortsett från att ständigt ha något av nämnda arrangemang eller andra Arnemarkskopplade saker i huvudet har jag jobbat, varit i New York och sett Sopranos. Vilken sommar! Jag fick jobb på en camping i EFS-regi och har tillbringat fyra veckors jättetrevligt jobb. Jag har serverat våfflor till pensionärer, träffat spännande människor och städat toaletter. På ett ungefär. Jag trivdes så himla bra där. New York var en knäpp upplevelse som kanske typ borde få ett eget inlägg istället för en del i denna catching-up-grej eller nåt. Vad mer har jag gjort? Hm, jag har hejdåkramat med Agnes innan hon flyttade till Schweiz, plockat bär, varit på Spice Girls avskedsfest, hängt på Lapplandsveckan och bakom biblioteksdiskar med favoritbibliotekarien, arbetat i kalaskyrkan och jag vet inte, haft det bra. En fin sommar men väldigt fullspäckad. Varje ledig dag på jobbschemat var i princip inbokad men jag trivs bra så faktiskt. Kan vi räkna detta som ett okej "vad jag gjort i sommar"-inlägg så jag får gå vidare? Tack och adjö.

Alltså, det är över en vecka sen jag tog studenten och bland det sämsta jag varit med om i hela mitt liv ärvetskapen om att jag aldrig kommer få ta studenten igen. Det var ju bästa dagen någonsin. Speciellt att dansa till Spice Girls och Icona Pop på ett flak genom Luleå och att sjunga studentsången och blicka ut över en stor skara föräldrar med plakat. Alltså, jag skulle kunna vara heltidsstudent. Jag tror aldrig jag ägt på något så mycket som jag ägde på att vara student. Jag rappade Scarys del i Wannabe, körde luftgitarrsolon till Don't Stop Believin' med min bff Isak och studsade omkring till Du är så yeah yeah wow wow. Min klass hade definitivt tidernas bästa flaklista och aah, min klass äger och det är extremt hög snyftvarning på att vi aldrig kommer ses i korridorerna på skolan igen.

Igår sparkade vi igång vårt påsklov på ett utomordentligt vis. Efter att ha diskuterat veckans intensiva twitterdiskussioner, snygghetsidealet och annat viktigt på feminismstudiecirkeln begav jag och Jonathan oss hem till Linnea för att genomföra hennes födelsedagspresent - Denathanpizza. Linnea hade alltså en enda önskan när hon fyllde sjutton för en månad sedan och det var att jag och Jonathan skulle göra pizza åt henne. Said and done, till tonerna av girlpower-playlisten gjorde vi en pizza med färska tomater, spenat, smörstekt sparris, kittost och mozzarella. Linnea tycktes oerhört nöjd när hon fnittrade i flera minuter efter första tuggan och vi tog lite choklad och thé på pizzan och skrev sedan tweets under roliga hashtags tills vi tackade för oss när klockan började gå mot midnatt. Linnea och allt hon gör är som en svensk film och hon är min bästa dubbelfikakompis. 

Igår hade Tilde popparkväll och det var fantastiskt. Jag fick äntligen leva ut högstadiedrömmen som tvättäkta poppare och hela kvällen gick i toner av Håkan Hellström, Kent och Broder Daniel. Det var fint. Vi satt på toalettgolv, köksgolv, i soffor och pratade mest hela kvällen. Det var verkligen regelrätt poppigt precis hela kvällen och alla poppare ägde. Jag visksjöng Kom igen, Lena! i fåtöljer, lyssnade på högläsning ur Vingklippt Ängel, blåste såpbubblor och pratade om våra kevlarsjälar. Fin popparkväll.

Stockholm, Stockholm. Staden med oändliga svärmiska sånger om sig. Staden med Rönnells, Dramaten och Bodil Malmsten! Staden som seemingly have it all. Där var vi i några dagar. Några fina dagar som tycktes flyga förbi, trots klyschan. Vi lät tiden gå på caféer, kring godisskålar, på loppisar och i bokreans rus. Sara, min ständiga stjärna, var värd för dagarna och lika bäst som vanligt. Det slog mig alldeles nyss att vi hört av varandra via internet, sms eller brev regelbundet i snart fyra år. Det är så märkligt men det känns så självklart att Sara är med. 

Jag köpte för många böcker för mitt eget bästa och en klänning i det mysigaste materialet. Vi pratade om viktiga saker som feminism, rasprofilering (låt oss riva reva!) och David Lynch. Vi omgav oss ständigt med böcker kändes det som. Bokhandlarna avlöstes av boklådor på loppis och ett litteraturmyller är väl ändå en väldigt bra betyg på en visit. Bortsett från bibliofilin sysslade vi med min andra stora passion: att fika. Vi fikade på både hårda anarkistiska och hippa orientaliska kaféer. Det var fint. Vi förenades med ett knippe bra människor på fiken, både nya och gamla kompisar. 

I fredags satte jag och Jonathan oss på en buss till Umeå. Efter krångel med bussbiljetter mötte vi upp våra luleåkompisar som hunnit med en tidigare buss plus en trio umeåbor hemma hos David som var vår värd för helgen. Vi spelade alias ("Bör patriarkatet!" "Krossa!!"), åt goda mackor och somnade i en soffa framför Life of Brian. Dagen därpå begav vi oss in till Umeå stad. Vi secondhandhandlade kjolar, hattar och sammetsskjortor och tog en ohyggligt dyr fika på Café Station. Umeå hade vår i luften och Agnes och Linnea kved lyckligt varje gång solen träffade deras kinder. Jag och Jonathan mötte sedan upp fantastiska Karin. Vi tog dagens andra fika på Schmäck och Karin berättade om SCUM och sin tvivelaktiga rektor. Vi kontrade med Tunaskolan-segern och min tvivelaktiga samhällsvikarie. Det var himla trevligt att träffa Karin i verkliga livet och höra hennes kloka tankar. Det är så att man önskar att det inte var så långt till Umeå. Vi kramades hejdå med Karin och begav oss till Tegskyrkan där vi lagade underbar pizza med spenat, paprika och ädelost.

Vi spelade pingis, myste i stora soffor och kollade bitvis på Melodifestivalen genom en iPhone. När vi återvände till David hade vi dans till Beatles och Håkan Hellström, Linnea och Jonathan hade uppträdanden och sen pratade vi till halv sju på morgonen. En efter en knoppade våra vänner av och halv sju sa Linnea "Denise, jag vill verkligen höra mer om det här men vi måste sova nu." Då lade även den superduon ner huvudena på kuddarna och sen sov vi halva dagen. Vi tog bussen hem och sedan avslutade jag och Jonathan denna utomordentliga helg på bästa sättet. Vi åkte hem till hans farföräldrar, åt god mat, blev bjudna på thé och fika och sen hjälptes vi åt att räkna upp alla länder i Afrika och Sydamerika och pratade historia tills jag var tvungen att åka hem. En fin helg med superbt avslut och nu är veckan igång igen.

 

Det här hänt igen! Under höstlovet bjöd ett knippe pojkar ett knippe flickor på finmiddag i Gustavs rara rosa villa. I afton bjöd detta knippe flickor igen. Jag har alltså återigen fått delta i en finmiddag i det otroliga sällskapet som utgör detta finmiddagsgäng. Vi flickor möttes upp och planerade en trerättersmiddag till aftonen. Menyn kom att bli avokado med rödlöksröra till förrätt, kikärtsbiffar och rotfrukter i ugn tilll huvudrätt och glass med hemgjord kolasås till efterrätt. Sällskapet tycktes alla vara väldigt nöjda med måltiden och kockarna kunde pusta ut och dricka vårt thé med gott samvete. Vi spelade rappakalja och försökte komma på bra definitioner till ord som pokkapulla, kallesjuka och dumpf med varierande framgång. Jag kom till Agnes fantastiska boning med en utsvulten mage och ett bittert sinne men det byttes snart ut mot idelt glada miner och god mat. Det är kanske sånt man alltid säger men jag blir faktiskt väldigt glad av att umgås med finmiddagsfolket. Vi dansade förföriskt till funk och sjöng Edith Piaf när vi lagade mat. Jag kan egentligen inte föreställa mig att jag kunnat tillbringa denna afton på bättre vis. Ypperligt på alla sätt och jag gillar dessa människor så.

 

Jag tillbringade sisådär fem dagar på en folkhögskola i Älvsbyn på ett kristet läger. Jag avslutade 2012 och började 2013 med 130 fantastiska personer. Under lägertiden gick jag på spännande seminarier om apologetik, diskuterade kristen filosofi, skrattade på flertalet spexkvällar, dansade avantgardiskt till gangnam style, deltog i samtal om fantasyvärldar halv fem på morgonen, sjöng lovsånger, klädde ut mig till Fanny Zander på nyårsafton, tände böneljus, lärde mig mycket och hade the time of my life lite. Det var fem fina dagar med några av mina bästa personer från innan och så många nya fina bekantskaper. En bildkavalkad nedan:

 

Igår åkte jag in till staden för att måndagstraditionen trogen åka på stickjuntan vi döpt om till retstickorna (due to att vissa av oss är lite rappa i käften). Vi fikade äppelkaka och Gertruds havrekakor med choklad och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag traskade sedan till Mys mamma som bor nära Gula Kyrkan och drack en thékopp med damerna Kieri Bohm innan jag begav mig mot det som skulle bli kvällens festligheter. Jag tog bussen till Mannesson mansion där det stundades en middag utan dess like. Fem av mina bästa pojkar ställde sig i köket (där det kvällen till ära var kvinnoförbud) och tillagade en festmåltid. I väntan på maten lekte jag och Emilia med rubiks kub och sedan droppade de andra damerna in. Gustavs hus är kanske det vackraste i hela Luleå och pojkarna överträffade sig själva gång på gång både kulinariskt och konverserande. Jag fick en ny bekantskap i den oemotståndliga fröken Hassler och under kvällen hann detta fantastiska gäng prata och skratta i mängder. Jag kom hem kring midnatt och kände en total fbelåtenhet över dagen som överträffat alla förväntningar.

Och tji fick jag när jag skrev att livet alltid behandlade mig så väl för dagarna efter insjuknade jag i den årliga höstförklyningen som slog ut mig totalt. Jag tillbringade hela veckan i soffan, slötittande på dagstv av lägsta klass och ätande popcorn till frukost och lunch. Ni vet, när man är så sjuk att man inte orkar röra sig. Så har jag varit hela veckan. Frisk är jag ännu inte men plikten/livet kallade igår. Dagen började i min bästa gula kyrka där det var kvinnodag. Åttio fantastiska vackra kvinnor samlades och vi lyssnade på inspirerande predikningar, sjöng och åt förstklassig soppa. Fantastiskt fin dag och jag tror att vår lokalgrupp kommer göra så mycket bra i höst. Det blir spännande att se. Jag begav mig sedan till tantcondis och mötte upp Jonathan. Vi fikade och tog oss sedan hem till det Bergströmska residenset. Till slut var det sju personer som samlades i köket och vi avnjöt pizza innan vi skyndade in till stan för att gå på Kulturnatten. Vi traskade genom stan, jag med ett pussel under armen, och lyssnade först på vår väns bror och company. Huvudakten för vår kväll var dock DeVillains, det vill säga just Jonathan och hans bror + vänner. Fantastisk musik á Smiths/Bauhaus/Talking Heads ungefär. Trots min oerhörda förkylning var lördagen extremt högklassig och jag träffade ungefär alla människor jag tycker allra allra mest om. Idag får jag sona för gårdagen med hosta och snuva men det var det värt. Jag känner bästa personerna. 

Igår var jag på maskerad hos min bästa ddecapitator och det var väldigt fint. Alla hade fina utstyrslar och jag tillbringade större delen av kvällen dansande till Abba eller i soffan med bästa människorna. Jag var Hedvig Hök och mina vänner var allt från Ali Baba till skogshuggare till Mia Wallace. Maskerad är ungefär det roligaste som finns eftersom man får klä ut sig bland folk.

Imorgon börjar skolan och det känns så fint för skolan är bäst och jag börjar trean. För första gången i mitt liv har jag ett schema som ger mig hopp om ett liv utanför skolan. Jag ser möjligheter att hälsa på mina bästa tanter, göra plugg i god tid och läsa böcker. Sen sist har jag varit på läger och det var, som alltid, det bästa i världen. Jag sov arton timmar på fyra nätter, bakade chokladkakor tolv på natten, kramades, tjuvkryddade med cayennepeppar, hade viktiga samtal, deltog i vackra kvällsamlingar och åh, jag hade det ju bara sådär lägerbäst som man alltid har det i Arnemark. Om sex dagar ska jag dit igen och det känns bra. Jag vill spendera så mycket tid som möjligt på den där platsen. Efter lägret sov jag femton timmar och sen har jag plockat bär, myst med mina vackraste barn, klippt håret, fikat på tantcondis, spelat tp och jobbat på dagis. Fin avslutning på ett  sommarlov där dagarna hemma mest varit depåstopp eftersom det alltid varit något nytt på gång. Så himla bra sätt att spendera sin sommar.Pojkarna kände sig manade att posera med bacon.Vi fikade som sagt på tantcondis och Gustav tillverkade en token av en kapsyl, eller nått.

Här skrubbade jag en stekhäll och vi sjöng Time of My Life.

Jag vet inte, jag är ju aldrig hemma nästan. Jag spenderade först fem dagar i Stockholm och det var strålande. Jag besökte second hand-butiker och bokhandlar och åt god mat och hade det så trevligt med familjen och stockholmsvännerna. Jag gick på hötorgsloppis och gick vilse på Södermalm. Jag och Björk åt glass på Stikkinikki och jag föll handlöst för kokossorbeten och jordnötssmörsglassen. Det var ypperligt, som alltid. Stockholm är en strålande stad att besöka ibland. På hemvägen gjorde vi den ytterst provocerande omvägen förbi Livets ord och lyssnade på Ulf Ekman. Det var fantastiskt roligt och bäst. Jag kom hem sent på natten och dagen därpå åkte jag på läger. Sommaren är ju lägrernas årstid. Dessa arnemarksläger som rockar mina sockar vareviga gång. Jag kramades så mycket med vackra barn från fjorton länder och bakade kakor halv två på natten. Jag sov med kläderna på, blev attackkramad och hade nagellacksbonding med tonåringarna. Jag fick underliga komplimanger om min gosighet och fick diamanter klistrade på kinderna. Nu har jag landat lite efter det och varit på festligheter hos kramigaste parallellklasskompisen. Vi drack läskeblask, dansade ackompanjerade av ett stroboskop, tog filosofipromenader och kände twittergemenskap. Idag har jag plockat hjortron i sällskap av en miljard mygg och det var den rapporten. Varsågoda.