heaven knows I'm miserable now

jag har inte skrivit något vettigt på en månad.
det dödar mig.
jag läser och läser och läser.
jag söker efter orden.
jag söker efter orden som lämnat mig.
orden som lämnat mig ensam.
jag är utelämnad till världen.
utan mina ord.
jag behöver våren.
jag måste hitta orden.
förhoppningsvis kommer våren med dem.
mitt frusna hjärta behöver värmas upp.
nu.
jag behöver mina ord.
tills den dagen kommer lyssnar jag på the smiths.
och försöker att tillbringa tid i solen.
mina fräknar är på väg tillbaka.

(500) days of summer

En del filmer får en att bli mållös. (500) days of summer är en sådan. Att lyssna på soundtracket säger mycket om hur genialisk den är. Lägg även till att deras första samtal handlar om The Smiths och att hon citerade Belle and Sebastian i sin yearbook. Dessutom är hennes favoritbeatle Ringo och hennes favoritbeatleslåt är Octopus's Garden. Och de springer omkring på IKEA. Så himla fin. Jag vet inte vad jag ska säga. Se den bara.

ja, vår!

Idag har jag hunnit med en promenad i solskenet och även en skidtur i längdskidspåren. I solsken. Jag hörde fåglar som förnöjt kvittrade bland träden och jag andades in den friska luften som kändes så fylld av vår. Himlen var blå och jag lämnade täckbyxorna och dunjackan hemma. Nu lyssnar jag på Laleh och jag kan inte undgå att le. För det känns som vår. Om man bortser från de meterhöga snöhögarna och minusgraderna i alla fall. Och känslan är fantastisk. Det kommer bli vår. En dag. Kanske inte imorgon men en dag kommer det. Det har vi fått bevis för idag. Jag är bara så glad! Och dessutom har jag inte tyskprov imorgon! Söndagen är räddad.


aw.

"Vi kommer kanske kunna öppna altandörren till midsommar." sades det idag på kyrkan och jag tycker att det speglar min omgivning just nu. Snösnösnsnösnösnö. Jag tycker bara att det var lite gulligt så det här blir ett citatinlägg. Puss och hejdå.

karin boye.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

 

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  -

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

                                             -Karin Boye

Karin Boye är absolut en av mina favoritpoeter. Och när man läser den här dikten så är det väl inte så himla svårt att förstå. Se bara på sättet som hon valt ut vartenda ord till perfektion. Alltså, språket. Ordvalen. "Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?". Pure genious. Åh, jag blir alldeles varm inombords. Så fint. Jag vet inte vad mer man kan säga. Det är bara helt genialiskt och så ofantligt fint. Jag blir helt lyrisk. Åh. Godnatt.


arnemark

Ibland är det otroligt svårt att beskriva saker man gjort, saker man varit med om. I helgen var jag på sportlovsläger. Fyra dagar av ren glädje. Jag tror faktiskt att jag knappt haft en enda stund då jag inte varit glad. Det är så fint att vara i Arnemark. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara. Det går inte. Låtar som Charlie Bit Me-remixen och Single Ladies blandat med timmar sittandes i pojkarnas sovsal. Kvällsamlingar i tårar blandat med sena kvällar i mellanrummet. Carebox-skämt blandat med snörugby och vinter-OS. Kramar blandat med konstiga barnböcker och nätter sovandes på en för liten soffa. Känslan i magen när man åker sittlift blandat med lite för många personer i samma bubbelpool. Det finns för mycket att säga. För många upplevelser, för många fina stunder. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag just nu kunde få skriva ner hur himla fint det var. Writer's block. It's killing me. En dag, när min förmåga att skriva har återvänt, tänker jag sätta ord på lägerkänslorna ordentligt. 


(klicka på bilden!)


RSS 2.0