Stockholm, Stockholm. Staden med oändliga svärmiska sånger om sig. Staden med Rönnells, Dramaten och Bodil Malmsten! Staden som seemingly have it all. Där var vi i några dagar. Några fina dagar som tycktes flyga förbi, trots klyschan. Vi lät tiden gå på caféer, kring godisskålar, på loppisar och i bokreans rus. Sara, min ständiga stjärna, var värd för dagarna och lika bäst som vanligt. Det slog mig alldeles nyss att vi hört av varandra via internet, sms eller brev regelbundet i snart fyra år. Det är så märkligt men det känns så självklart att Sara är med. 

Jag köpte för många böcker för mitt eget bästa och en klänning i det mysigaste materialet. Vi pratade om viktiga saker som feminism, rasprofilering (låt oss riva reva!) och David Lynch. Vi omgav oss ständigt med böcker kändes det som. Bokhandlarna avlöstes av boklådor på loppis och ett litteraturmyller är väl ändå en väldigt bra betyg på en visit. Bortsett från bibliofilin sysslade vi med min andra stora passion: att fika. Vi fikade på både hårda anarkistiska och hippa orientaliska kaféer. Det var fint. Vi förenades med ett knippe bra människor på fiken, både nya och gamla kompisar. 

I söndags tillbringade jag och Jonathan några timmar med att se två Wes Anderson-filmer, The Royal Tenenbaums och Rushmore. Båda filmerna var så bra men på två olika sätt. The Royal Tenenbaums var extremt snygg och smart gjord medan Rushmore hade en rolig och spännande handling. Jag hade innan bara sett the Life Aquatic men måste säga att jag gillar Wes Andersons sätt att göra film. De är annorlunda men känns ändå så självklara i sin utformning. The Royal Tenenbaums handlar om en numer splittrad familj med barngenier som sedan återförenas och man får möta dels alla knäppa familjemedlemmar och människor runtomkring dem. Rushmore å andra sidan handlar om privatskolan Rushmore och en ytterst excentrisk elev som går där. Han är engagerad i allt och alla, förutom sina betyg. Han förälskar sig i en lärare och allt går överstyr i en kärlekstriangel mellan honom, lärarinnan och en medelåldersman/kompis. Två bra filmer. Se dem nu då bara.

 

 

Livet flyger på och jag har inte alls tid att blogga. Jag är arton nu! Arton år gammal vandrar jag runt i grön basker och lapar lite sol de korta skoldagarna. Jag firade artonårsdagen med ett knippe vänner i lördags. Vi satt på mitt golv och fikade i timmar. Jag tvingade dem att lyssna på Sånger om kvinnor och på väggarna hade jag klistrat upp bilder på bra människor såsom Frida Kahlo, Ebba Witt-Brattström och Angela Merkel. Jag fick fina presenter och kramar i mängder. Temat var att krossa patriarkatet och det gjorde vi, big time. När jag vinkade hejdå till de sista gästerna suckade jag förnöjt och hade ändå lite svårt att förstå att jag har rätt att umgås med så här många fina personer. Vänner är ju en förunderlig sak. Personer som står ut! Tacksamheten. På söndagen kom släkt och familjevänner och jag fikade ännu mer. Bortsett från att fira födelsedagar tillbringar jag stor del av min tid med att planera läger. Jag skriver inköpslistor, ordnar med anmälningar och försöker hålla lägerbollen i luften samtidigt som projektarbetesbollen och skolbollen och behöver hållas där. Det funkar rätt bra, tack och lov. Igår fikade jag med min nya bekantskap Stina som har en så mjuk och fin röst tillsammans med My och Linnea och sen åt vi middag på max med Jonathan och allt var så viktigt och bra för hjärtan blev tömda på sånt de gått och burit på. Återigen, vänskaper! Tacksamheten tacksamheten tacksamheten.

I fredags satte jag och Jonathan oss på en buss till Umeå. Efter krångel med bussbiljetter mötte vi upp våra luleåkompisar som hunnit med en tidigare buss plus en trio umeåbor hemma hos David som var vår värd för helgen. Vi spelade alias ("Bör patriarkatet!" "Krossa!!"), åt goda mackor och somnade i en soffa framför Life of Brian. Dagen därpå begav vi oss in till Umeå stad. Vi secondhandhandlade kjolar, hattar och sammetsskjortor och tog en ohyggligt dyr fika på Café Station. Umeå hade vår i luften och Agnes och Linnea kved lyckligt varje gång solen träffade deras kinder. Jag och Jonathan mötte sedan upp fantastiska Karin. Vi tog dagens andra fika på Schmäck och Karin berättade om SCUM och sin tvivelaktiga rektor. Vi kontrade med Tunaskolan-segern och min tvivelaktiga samhällsvikarie. Det var himla trevligt att träffa Karin i verkliga livet och höra hennes kloka tankar. Det är så att man önskar att det inte var så långt till Umeå. Vi kramades hejdå med Karin och begav oss till Tegskyrkan där vi lagade underbar pizza med spenat, paprika och ädelost.

Vi spelade pingis, myste i stora soffor och kollade bitvis på Melodifestivalen genom en iPhone. När vi återvände till David hade vi dans till Beatles och Håkan Hellström, Linnea och Jonathan hade uppträdanden och sen pratade vi till halv sju på morgonen. En efter en knoppade våra vänner av och halv sju sa Linnea "Denise, jag vill verkligen höra mer om det här men vi måste sova nu." Då lade även den superduon ner huvudena på kuddarna och sen sov vi halva dagen. Vi tog bussen hem och sedan avslutade jag och Jonathan denna utomordentliga helg på bästa sättet. Vi åkte hem till hans farföräldrar, åt god mat, blev bjudna på thé och fika och sen hjälptes vi åt att räkna upp alla länder i Afrika och Sydamerika och pratade historia tills jag var tvungen att åka hem. En fin helg med superbt avslut och nu är veckan igång igen.