Alltså, det är över en vecka sen jag tog studenten och bland det sämsta jag varit med om i hela mitt liv ärvetskapen om att jag aldrig kommer få ta studenten igen. Det var ju bästa dagen någonsin. Speciellt att dansa till Spice Girls och Icona Pop på ett flak genom Luleå och att sjunga studentsången och blicka ut över en stor skara föräldrar med plakat. Alltså, jag skulle kunna vara heltidsstudent. Jag tror aldrig jag ägt på något så mycket som jag ägde på att vara student. Jag rappade Scarys del i Wannabe, körde luftgitarrsolon till Don't Stop Believin' med min bff Isak och studsade omkring till Du är så yeah yeah wow wow. Min klass hade definitivt tidernas bästa flaklista och aah, min klass äger och det är extremt hög snyftvarning på att vi aldrig kommer ses i korridorerna på skolan igen.

I fredags tog jag studenten. Ljuset i tunneln efter alla dessa år. Och vilken ambivalens denna sista vecka tagit med sig. Ännu har sorgen inte slagit in utan jag lever i glädjens sprudlande dagar. I fredags gjorde jag allt som en student ska göra - champagnefrukostade, lyssnade på rektorstal, skrev i mössor, sprang ut och åkte flak. Det var en sån himla fantastisk upplevelse och speciellt flaket var så mycket bättre än jag förväntat mig. Efter flakåkningen kastade jag mig hem i bilen till Klöverträsk för det var dags för studentmottagning på min bakgård. Dessa timmar var kanske några av de absolut vackraste jag upplevt i livet. Med jämna mellanrum fick jag springa människor jag älskar till mötes och hänvisa dem till min bakgård och fikaborden. Mina ögon tårades när jag mötte Iris och Thore i dörren. Iris och Thore som under högstadietiden skjutsade mig genom byn varje onsdag och som kallar mig för sin flicka men som flyttade fem mil bort och som jag numer bara träffar två gånger per år. Att se dem stå på tröskeln är en nästintill oslagbar känsla. Under timmarna samlade jag i princip alla människor som jag håller kärast på min gård. Och jag kramades och skrattade och fotograferades och var bara så glad och tacksam.  Det var pensionärsmöte på min bakgård helt enkelt och det var det bästa någonsin. Jag höll hand med Barbro, pratade framtid med Gertrud och planerade midsommar med Ingrid. Jag lyssnade till pitemålet som talades av av de klöverträskbördiga pensionärerna och ah had the time of my life bara! Studenten är extremt svår att smälta men en sak är säker - pensionärsmötet på min baksida var bland det bästa som hänt i mitt blott artonåriga liv.

Imorgon tar jag studenten och jag kan verkligen inte på något sätt hantera situationen. Jag har gråten i halsen hela tiden. Jag har bakat tårtor, smörgåstårtor, kakor - allt! bara för att skjuta undan sorgen. Jag försöker inte att tänka på min skola, min klass, mina lärare eller min rektor för att inte brista i tårar. Jag lägger allt fokus på det praktiska för att få helt och hållet förtränga det som verkligen händer - avskedet. Jag tänker på skvarsår, platsglas, gröna liljor, tårtåtgång, busstider. Allt som inte innehåller känslor, tårar eller kärlek. För den kärlek jag känner till mitt gymnasium, min gymnasietid är så himla smärtsam och frammanar för mycket tårar och känslor för att det ska vara hanterbart. Avslut och avsked är det mest svårhanterliga jag vet. 

Japp, se den bara.