Förlåt! Nästan varje vecka ett inlägg om hur söndagar och den gula kyrkan rockar mina sockar. Det är ju dock för bäst för att inte skriva om. Alla var där! Alla mina bästa människor. Människor jag inte sett sen innan sommaren likväl som människor jag sett för bara fåtalet timmar sen. Efter finaste gudstjänsten med vacker sång och lysande predikan av min käre far så gjorde vi som elimvanan är trogen. Stannade i kyrkbänkarna och hälsade på alla. Kramades kramades kramades. För det gör vi alltid. För man ska komma ihåg att kramas och uttrycka sin kärlek till varandra så ofta som möjligt. Sen står man där i fikakön, kramrusig och genomlycklig. (Bästa medicinen mot alla värdsliga problem) Slår sig ned vid ett fikabord, vårdar sin bästisrelation med Barbro, pratar framtidsplaner, får äntligen träffa sin kära gå vilse i fjällen-vän igen som dagen till ära var iklädd folkdräkt. Folkdräkter är bland det finaste jag vet. Söndagar är det absolut finaste som finns i dagväg precis som Elimkyrkan är det absolut finaste som finns i kyrkväg och mina tanter och farbröder är det absolut bästa som finns i människoväg. Det är så bäst, jag har det så bäst. Godnatt och kärlek, jag önskar er alla den här fina känslan i hjärtat för den är det bästa känslan att somna med.