Spotify, the way life should be
Iförd min moders tröja från sent 80-tal/ tidigt 90-tal sitter jag här och ska försöka mig på ett litet inlägg.
Gårdagskvällen spenderades i den lilla staden Luleå där det kvällen till ära var Rix FM festival. Personligen tyckte jag att det var skrattretande. Som vi så fint uttryckte oss till the boys: "Gå inte tillbaka, det är bara skit!". Varpå de trodde att vi sa att det bara var H.E.A.T men det är en annan historia.
Jag tänker i alla fall inte skriva allt om kvällen, det är inte det jag hade tänkt att blogga om. Men under kvällens lopp så träffade vi en hel del människor man inte sett sen skolavslutningen, vilket självklart var trevligt.
Nu, till anledningen för mitt bloggande.
Jag har sådana funderingar angående dagens musik.
Den här låten ligger etta på Spotifys top tracks i Sverige.
Vilket är helt oförståeligt för mig. Jag förstår inte hur männsikor kan lyssna på sådan musik.
Jag vet inte om det är mig det är fel på, men detta är för mig mycket mer tilltalande.
Jag är lite skrämd av faktumet att musik snart inte är musik längre.
Men, no offense för er som lyssnar på sådan musik, alla är vi olika.
Det var bara en liten tanke så här på kvällskvisten.
jag gillar blommor!
att tälta i Klöverträsk.
Tältet var placerat på Joels gård så det var kanske inte speciellt friluftsaktigt av oss. Men det var ju trots allt ett tält.
Kvällen spenderades till stor del med att spela spel.
Det var Chicago, Uno, Blokus, Yatzy och så vidare.
Men inte en enda vinst för mig.
Sällskapsspel är nog inte min styrka.
Under kvällen förtärde vi chips, cola och toblerone. Underbart.
Att sova sen där vi tvåtiden var kanske inte det lättaste. Vi sjöng barnsånger (Änglalåt, woho!) och tjattrade på om allt mellan himmel och jord. Så vi somnade kanske inte förrän tre.
Men då kommer den sorgliga biten. Morgonen därpå så väcks vi klockan nollåtta fyrtio av att den luriga katten Torres hade tagit sig in mellan inner- och ytterdelen av tältet. Han hade av någon konstig anledning bestämt sig för att placera sig på Emelies huvud, varpå hon vaknar och strax därpå vaknar jag av att det tjocknar igen i halsen. Jag går då ut för att få ut Torres från tältet och kastar i väg honom. Men vad gör katten då? Jo, han hoppar upp på tälttaket. Så jag får ännu en gång kliva upp och slå mot taket så att han ska försvinna. Han kom tillbaka ännu en gång men sen blev han nog less på att jag slog mot den delen av tältduken som han satt bakom. Efter det försökte jag somna om, varpå Joel börjar sjunga barnsånger och Emelie petar på mig. Så det där med sömn var ju bara att glömma.
Trots dessa incidenter så var tältningen en av de roligaste saker jag gjort denna sommar.
Och inte ett enda spel vann jag på hela kvällen.
Mysigt med tält.
Glada tältare!
Jag älskar mormors gamla sovsäckstäcke.
Jag var munter trots alla förluster.
Nöjd Chicago-vinnare.
