Hela lovet rusar förbi men i takt med att snön smälter smälter något inom mig. Jag ser på världen med lite piggare ögon. Radion som numer pryder mitt fönsterbräde ger sällskap så ofta jag vill och jag sminkar mig till radioprogram om Gertrude Stein. Jag kör skoter och känner en sådan överväldigande frihetskänsla. Det spritter i magen av ren lycka när träden susar förbi och när vi tar kakpauser i skogen. Det är då jag bara insuper allt vad Norrbotten faktiskt är. Det är någonstans där ute i de djupa skogarna som jag gång på gång får upp ögonen för mina hemtrakters storslagenhet faktiskt. Imorgon börjar lovet gå in i den sista andningen men det kan få vara okej. Jag ska åka skoter och färdigställa den där himla projektarbetesrapporten och leda en gudstjänst och känna att livet finns. Att livet finns i våren, i tön, i nya vårskor och tunna jackor. Att det går mot studenten och ljusa kvällar. För det gör det. Det gör verkligen det.