I tisdags var det dags igen. Jag hade kommit in i min mensperiod. Min mensperiod anländer alltid med pompa och ståt och några dagars mensvärksfest i min kropp. Frustrationen och uppgivenheten är lika total varje månad. Varför ska jag behöva genomlida detta? Varför ska jag behöva gråta och skrika på alla jag tycker om och gå dubbelvikt av smärta varje himla månad? Jag är verkligen oerhört bitter varenda gång min mens sätter igång. Jag vet ju dock att det är ett friskhetstecken och sådant som folk med livmödrar oftast tvingas genomlida. Det är ju så. Den här månaden bestämde jag mig dock för att prova på något jag hört mängder av lovord om - menskoppen. Jag begav mig in till stan och sprang in på apoteket och köpte ipren och en menskopp. Där och då förändrades min vardag och min verklighet. Jag överdriver verkligen inte.
Menskoppen gjorde min mensperiod till något mycket mindre frusterande och jobbigt. Visst, pmsen och mensvärken och hormorsvängningarna kommer jag inte ifrån men jag kommer ifrån något som förpestar mensperioden en hel del också - mensskydd. Att ha mens innebär att ständigt fundera på om man blött igenom trosorna, strumpbyxorna, kjolen? Att ha mens innebär att ständigt undra om man luktar mens genom strumpbyxorna. Att ha mens innebär att ständigt ha en binda i trosorna som blir varm och otymplig och svettig och ja, blodig. Det är verkligen inte min favoritgrej - bindor alltså. Det är ett nödvändigt ont som man med en suck slänger ner i kundkorgen på coop när mensappen på telefonen säger att mensen närmar sig. Det är något man lägger jättemycket pengar på, något man springer och byter på toaletter i tid och otid, något som är dålig för miljön och i allmänhet någon som bara är så himla otrevligt att använda.
Menskoppen är helt otrolig på ungefär alla sätt ett mensskydd kan vara otroligt. 1) En menskopp rymmer jättemycket blod vilket gör att man inte behöver tömma den oftaste än var tolfte timme. Vips, så var vardagslivet räddat. 2) Menskoppen sitter i en och bara finns där. Känns inte, märks inte. Jag glömde helt bort att jag hade mens. Så himla praktiskt alltihop. 3) En menskopp kostar kring trehundra kronor (vilket är en rätt stor engångssumma) och håller mellan fem och tio år. Alltså, inte en krona till på trosskydd, bindor eller tamponger. Man tjänar in de där trehundra kronorna på nolltid. 4) En menskopp är supersnäll mot miljön eftersom jag slipper alla engångsartiklar som jag i vanliga fall stillar mitt blodflöde med. 5) En menskopp är även supersnäll mot din kropp. Till skillnad från en tampong suger den inte upp några naturliga vätskor etc och den är gjord av medicinsk silikon så det fastnar inga bakterier på den medan man har den i sig.
Det finns dock några uppenbara följdfrågor till denna kärlekssaga. Hur får man i den? Är det inte skitäckligt att tömma koppen? Hur håller man den ren? Är det inte svårt att få ut den? Jag hade verkligen tänkt på alla dessa frågor och var därför rätt osäker till ett köp till en början. Jag insåg sedan att det verkligen vore värt ett försök och jag märkte att mina följdfrågor och farhågor råddes bot på snabbt. Det klurigaste med menskoppen är att lära sig hur man ska föra in den. Man behöver hitta en vikning som passar en själv. Jag försökte först med vikningen på förpackningen men det gick verkligen inte. Jag hittade dock snabbt en superbra vikning på internet och då var det verkligen inget problem att få in den. Den bara slank in helt perfekt. Jag har gjort en liten gif som kanske typ förklarar ungefär hur jag gör. Jag trycker alltså helt enkelt ner ena kanten för att sedan föra in den. Den andra kanten slinker in så fort man lossa på fingret som håller in den. När den väl är inne brukar jag försöka snurra på menskoppen i piggen för att se till att den sitter fast ordentligt.
Jag trodde verkligen att tömningen av menskoppen skulle vara det äckligaste i världen men alltså det är inte det! Det är inte en sekund äckligare än att byta binda (eller tampong kan jag tänka mig). Det är jätteenkelt. Du bara tömmer blodet i toalettstolen och sen sköljer du av koppen innan du sätter in den igen. Piece of cake. Jag gif:ade om det också. Det mest blodliknande jag hade var blodgrapejuice så bear with.
Menskoppen är verkligen jättenkelt att hålla ren. Under mensperioden räcker det att skölja av den med vatten och en mild tvål om man har en sådan att tillgå. Efter varje mensperiod kokar man koppen i vatten i tre minuter och sedan förvarar man den i en fin bomullspåse i badrumsskåpet tills nästa mensperiod. Hur enkelt som helst!
Det klurigaste med menskoppen är nog att få ut den. Första gången trodde jag att den försvunnit in i mig men det är biologiskt omöjligt (läste jag mig till). Det kan hända att man får använda magmusklerna för att få menskoppen närmre slidöppningen så att man når den med fingrarna. När man väl får tag på menskoppens underdel handlar det bara om att trycka på koppen så att man lättar på vakuumet och sen för man helt enkelt bara ut den. Tömmer den. Sätter in igen. Det här tar dock lite övning. Det var verkligen svårt att få ut den i typ tre-fyra dagar men sen fick jag in knycken och nu går det hur enkelt som helst!
Menskoppen är utan tvekan det absolut bästa som hänt min mens någonsin. Det är så himla enkelt, skönt och smidigt. Jag slipper tänka på min mens, på att byta mensskydd, på menslukt och på att ha mensskydd hemma när mensen börjar. Jag slipper verkligen så himla mycket jobbigt som ständigt förstör vardagen de dagarna i månaden jag har mens. Mitt tips till alla er med mens - köp en menskopp!
Senast köpta inbundna bok: Jag köpte Jag vill ju vara fri av Annika Persson på en stor och jobbig fyndmarknad i lördags.
Senast köpta pocketbok: Oj, jag har verkligen ingen aning. Det var jättelänge sen jag köpte en pocketbok. Jag fick dock en bunt pocketböcker av min gamla mellanstadielärare när jag hälsade på henne i somras och några i studentpresent. Folk är så bra på att ge mig böckerna jag vill ha i pocket så jag slipper investera i sådana.
Favoritgenre: Om jag tvingas välja (jag tycker egentligen inte att genrer är något man ska favoritisera kring) slänger jag väl ur mig bildungsroman och arbetarlitteratur kanske? Jag gillar verkligen Moa Martinson och To Kill A Mockingbird. Är bildungsroman och arbetarlitteratur ens sådant som räknas som genrer? Jag tycker dock att genrebildningar som kretsar kring innehållet rent materiellt är väldigt trista typ sport-, deckar-, skräckroman. Eller ännu värre! Sådana som kretsar kring målgruppen - ungdomsroman, t.ex. Urbota dumt.
Ultimata längden på en bok: Egentligen 500 sidor men det är få författare som lyckas skriva böcker värdiga den längden. Ett exempel på en författare som lyckas är Selma Lagerlöf när hon skrev Jerusalem.
Favoritbokhandel: Vi har ett antikvariat i Luleå som kan vara rätt trevligt men jag är ofta arg på eller rädd för antikvariatsinnehavaren så jag är inte där så ofta längre. När jag är i Stockholm ränner jag helst på Rönnells eller Hedengrens. Östermalm är the place to be om man ska köpa böcker i huvudstaden. 
Favoritbibliotek: Det är ju inte precis som att jag har världens alla möjligheter. Mitt favoritbibliotek är ju egentligen mitt högstadiebibliotek för att jag hade en egen soffa där, för att jag satt där varje rast, för att jag drack kaffe där efter stängning första året på gymnasiet, för att jag hade min favoritbibliotekarie alltid närvarande, alltid fylld av saker att prata om, alltid snäll och bäst. Jag saknar det biblioteket rätt ofta. Nu traskar jag rätt ofta till stadsbiblioteket och det är rätt fint det med. Det myllrar av folk och böcker och har jag tur jobbar min högstadiebibliotekarie.
Favoritplats att läsa (i hemmet): Där man kan sitta. Alltså på riktigt, jag bryr mig inte så himla mycket. På en stol i köket, vid matbordet, i sängen, på golvet, på toaletten. Där jag ryms och trivs för tillfället.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Kan jag sluta svara överallt på alla frågor? Men det stämmer in här också egentligen. Oftast blir det väl dock på bibliotek, buss eller på köpcentrumsgolv när jag väntar på en buss eller en kompis.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Jag är verkligen inte så himla kinkig när det kommer till sådant. Om jag slänger ett öga mot min "inbundna" bokhylla så dyker namn som Ebba Witt-Brattström, Bodil Malmsten och Joyce Carol Oates upp. Grejen är ju att jag har pocketversioner av deras böcker också så jag har nog inga författare som faller under den har kategorin. Facklitteratur köper jag oftast inbundet dock så då kan jag ju slänga ur mig Maja Hagerman eftersom hon är en av mina favoriter. 
Bästa lässnackset: Godis eller kakor. Dock inte choklad för då kladdar man ner boken och helst inte smuliga kakor för då smular man ner hela sängen.
Bästa läsdrycken: Thé är väl det himla uppenbara svaret men det är väldigt sant. Ibland är cola bäst. Typ när man fredagsmysläser istället för att titta på idol eller annan fredagstv.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Skolmatsalssorl. Tyvärr läser jag ungefär aldrig i skolmatsalar men det är verkligen det ultimata läsljudet.
När på dygnet läser du helst? Öhm, jag vet inte? Alltid?
Bästa kollektivtrafikläsningen: Precis vad som helst. Att läsa i kollektivtrafiken är nästan lika ultimat som att läsa i skolmatsalar.
En bok du ska läsa om: Hjärtdjur av Herta Müller eftersom jag hade en så knäppt bra läsupplevelse när jag läste den på högstadiet. Jag vill veta om hon fortfarande är lika bra.
Boken/böckerna du läser nu: Mannens undergång av Hanna Rosin och Din tjänare hör av Sara Lidman. Din tjänare hör är så himla bra att jag tagit en paus för att inte storkna av fröjd.
Nästa bok på tur: Kristin påstår att jag lovat henne att läs Blonde av Joyce Carol Oates innan hon kommer hem från Norge så jag antar att jag ska ta tag i att läsa den snarast eftersom hon kommer hem till jul.
Författare du helst läser på originalspråk: Alla författare vars originalspråk jag behärskar egentligen. Eller det är mitt spontana svar men jag har läst en intressant artikel om att människors tvångsmässiga behov av att läsa böcker på originalspråk och att det kan försämra läsupplevelsen så jag skulle säga att mitt svar är långtifrån svartvitt. Jag kanske inte alls helst läser alla på sitt originalspråk men jag vet inte. Kanske. Kanske inte. 
En bok du inte har läst klart: Glitterscenen av Monika Fagerholm. Jag tappade bort den i skolkorridoren i vårvintras och någon månad senare hittade jag den i språklärarnas personalrum. Min litteraturälskande engelsklärare hade hittat den i korridoren och tagit hand om den och önskat att den skulle få återvända till sin ägare och sen en dag så stod jag där. Som en liten kärlekshistoria. Tiden hade tyvärr gjort att jag helt glömt bort var jag var i boken så jag ska återvända till den snart för jag gillade den mycket.
En författare du beundrar: Bodil Malmsten är ju den bästa jag vet. För att hon uppskattar Tjechovs Måsen och amerikanska våldstv-serier lika mycket. För att hon brinner för livet. För att hon skriver livet. För att hon är den enda som på ett vettigt, opretentiöst sätt kan sätta ord på bokkärleken jag känner. Jag beundrar henne alltid och jämt och hon är min drottning.
Den bästa boken du har läst det här året: Men snälla, vem minns sånt? Den jag läser nu av Sara Lidman kvalar definitivt in på någon topplista för de första dagarna jag läste den boken var den det enda jag tänkte på. Bodil Malmstens nyaste loggbok var, som förväntat, skitbra. Nej hallå! Nu slog det mig. Stål av Silvia Avallone. Jag läste den på flyget till New York och den var fruktansvärt bra. Hon kommer vinna nobelpriset en dag.
Vi har glömt prata om att Alice Munro vann Nobelpriset i litteratur! Jag satt spänt i min säng med datorn i knät och ett hjärta som år efter år börjar banka hysteriskt där kring fem minuter i ett. Peter Englund kliver ut, gör en ganska torftig insats men ändå - när han säger Alice Munros namn skrattar jag av glädje. Det hysteriska bankandet byts ut mot strålande solsken i hjärtat. Jag flyger ner på golvet, lyfter på en av mina bokhögar och säger "kolla Jonathan, det här är första gången jag faktiskt ÄGT en bok av nobelpristagren i förväg!!!". Det är en extremt creddig känsla i en nobelgalen flickas liv. Alice Munro har ju verkligen varit en himla stor
nobelönskan för migsen Tranströmer vann men jag trodde verkligen inte att nobelönskningar slog in mer än en gång per livstid. Eller möjligen att nobelönskningarna slog in ungefär en gång varje decennium. Max. Men här sitter jag nu. För andra gången på tre år och kan vara genuint glad över priset, istället för att känna den där väckta nyfikenheten inför ett nytt författarskap (vilket i och för sig inte är så dumt det heller). Jag är så glad över att Akademien klev några steg ut ur sin patriarkala otillgänglighetsgrotta och valde en kvinna som alla kan läsa. Det är verkligen extremt ovanligt att nobelpristagarna går att läsa i skolklasser t.ex. på grund av det otillgängliga språket eller så. Munro är inte en sån och det är verkligen skönt när Akademien låter lite nya fläktar fläkta. Dock ställer jag mig frågan varför de ska envisas med att dela ut priset till författare först när de verkligen börjar närma sig livets slut. Vore det inte trevlig att nån gång ge priset till någon som orkar med? Jag tror verkligen inte på att författarna måste bli åttio för att vara värdig. Trams trams trams. Jag är i alla fall jättejättejättenöjd med årets pris men till resten av alla nobelprisutdelarna vill jag säga - SERRI VAR ÄR BRUDARNA? Det är sannerligen inte bara Akademien som för det mesta håller sig i superpatriarkala grottor. Skärpning Sverige, året är 2013.
Jepp, detta är jag just nu för att jag råkade pillra i min bloggdesign? DENISE VEM TROR DU ATT DU ÄR? Suck. Nu är huvudet kaos av htmlkoder och annat jag inte begriper mig på. Tänker således läsa Märta Tikkanen i protest.
