För lite mer än en vecka sen sprang Luleås studenter ut och jag fick officiellt sommarlov. I måndags började sommarjobbet. Jag var måttligt taggad. För tredje året i rad springer jag efter barn på byns dagis. Första dagen kändes det som att jobbet skulle döda mig men det blir bättre för var dag som går. Dagarna går fortare och jag jobbar bara till halv tre numer. Det bästa är att kramas med mina hjärteskatter som ofta befinner sig i huset bredvid mitt. Jag har tagit tag i läsningen för sommarjobbet ska inte alls hindra mig från att syssla med det sommaren är till för. Det är ljust dygnet runt, syrénen blommar snart utanför fönstret och gräset är klippningsbart. Ja visst är det skönt när världen är grön och så vidare men jag finner mig ändå trånande efter vinterns kyla och eftertänksamhet lite. (Förlåt.) Annars så pratar jag i telefon med bästa tanten och planerar inför midsommar. På återseende.

Det är sommarlov snart och jag försöker så påminna mig själv om det när jag tragglar med skolarbetet. Jag tröstäter vidriga mängder chokladpudding och försöker lära mig skillnaden på aldehyder och ketoner. Jag hör regnet slå mot taket på kvällarna och tänker på motorcykelsnubbar med förändrad livsåskådning och räddat blodtryck. Jag köper fina sommarklänningar och försöker på något sätt tvinga fram ett PM om regional utveckling. Jag dricker kyrkkaffe med resfebriga Barbro och kramas länge med finaste Eva. Lyssnar på studentsången och spenderar alldeles för mycket tid framför fbchatten. Och snart är det ju min tur faktiskt. Ett år är ju inte länge. Studenten. Jag vet inte. Just nu vill jag bara att solen ska skina och att syrénen ska blomma utanför mitt fönster. Jag vill slippa frysa slippa plugga slippa gråta av trötthet. Kan det inte snälla bara bli fredag snart. Fredag och sommarlov. Snälla snälla.