Fyrtio dagar kvar (snart sommarlov snart)
Så bra helg. Lunch på waldorf, festligheter, årets bästa predikan, givande kyrkkaffe, glasshäng, födelsedagsfika. Så bra helg.
Påskafton
Vad gör du nu för tiden?
have yourself a merry little christmas
Stockholm enligt instagram
Almedalen var splendid
Make me dance, I want to surrender
kvinnodagen
Bästa dagen någonsin kanske. Skolan började halv tre. HALV TRE. Jag hann promenera, dricka thé, kolla på jämställdhetsdebatter, sticka och bara njuta. Efter min enda lektion (vilken dag, å!) har jag ätit semlor och läst Å, alla kära systrar! igen. Vilken bok, vilken kvinna. Ebba Witt-Brattström! Jag tycker att det är en väldigt passande bok att läsa idag, dels med tanke på dagen men även med tanke på att jag ska lyssna på henne på torsdag. Ja, igen. Fantastiskt. Hursomhelst. Det här är en väldigt bra dag som jag tycker har uppmärksammats rätt bra i media, antalet debattartiklar i ämnet är oräkneliga. Det är en fin dag, verkligen. Viktig och strålande. 
Ja, Stockholms vinter är en sällsam värld
Ja, Stockholms vinter ÄR en sällsam värld. Jag spenderade min helg där. Stockholm, fina fina Stockholm. Det var en fullkomligt ultimat helg. Jag fikade med de tre finaste stockholmarna jag vet. När man låter timmarna flyga förbi på caféer på Söder känner man, så här i efterhand, att man bor för långt bort. För långt bort från allt. För långt från alla antikvariat, caféer och fina stockholmsvänner. Jag var på Dramaten, twice! Jag gick på Idlaflickorna (vacker!) och jag lyssnade på ett samtal mellan skådespelarna, chefsdramaturgen, scenografen och ingen mindre än Kristina Lugn. Det var fint och efter att nervöst blivit framknuffad av Sara fick jag min bok signerad. Overkligt men briljant. Höjdpunkten var dock Enligt Bodil Malmsten men that goes without saying. Åh, det var typ de två bästa timmarna någonsin. Jag satt där och kunde inte förstå att det var hon, fina fina Bodil Malmsten. Jag var den största tönten någonsin och grät också. Tönt tönt tönt. Jag kan inte riktigt kontrollera mina tårkanaler. Det var det finaste jag varit på i hela mitt liv. Bodil var så fin och duktig och hela konceptet var fantastiskt. Hennes dans med pingvinen var bedårande och ja, oj, det var otroligt. Det var så där obeskrivligt bra. Därför tänker jag sluta skriva om det nu. Jag vill bara avsluta med att säga att recensenten på SvD var väldigt orättvis och oengagerad. Jag tycker att någon annan kunde fått hans plats på Södran igår. Någon som vill ha en överkurs i Bodilkunskap. Han var väl ungefär snobbigheten själv. Stockholm var hur som helst bäst någonsin och jag vill tillbaka nu nu nu.
Ring, klocka, ring!
Jag firade nyår i sällskap med eminenta Magda. Vår dag innehöll mat i mängder, listskrivande, samtal och skratt. Innan tolvslaget sjöng Tommy Körberg Fattig bonddräng och smälte Magdas hjärta till en blöt pöl på golvet. Dessutom sjöng Sarah Dawn Finer den där fina Kärleksvisan och jag fällde några tårar, blödig som jag är. Jan Malmsjö var lika charmig som vanligt med sitt hjärtvarmande skratt och sin inlevelse. (Varför de skulle ändra sättet att välkomna det nya året förstår jag inte. Det var inte så himla lyckat faktiskt.) När klockan slog tolv skålade vi och sprang ut i kylan för att se Klöverträsks fyrverkerier. Natten avslutades med att vi låg och pratade till efter fem på morgonen eller så. Enormt värd nyårafton med min strålande vän.
Jag vill för övrigt påstå att tvåtusenelva kommer bli magiskt och händelserikt. Dessutom måste jag bara få uttrycka min lycka över att jag idag bokade en biljett för att se Torgny Lindgren prata om sin nya bok i april. Helt fantastiskt.
Dag åtta - Ett ögonblick
Ett ögonblick. Jag tror att jag bjuder på ett ögonblick från i somras inte haft en betydelse i mitt liv men fint var det i alla fall. Regnet smattrade mot plåttaken och jag var ensam hemma. Jag var alone men inte lonely. Man ska skilja på dessa ord. Jag kokade mig kopp efter kopp med thé. I mitt kära rum väntade en bok på mig och jag visste att kvällen skulle bli perfekt. Efter några koppar thé stannade jag upp i läsandet och gick ut och lyssnade på regnet. Jag lyssnade och kände doften av regnvått gräs och asfalt. Jag riktigt kände hur regnet slog ner i backen. Jag kände hur regnet beklädde trädens löv med ett täcke av vatten. Det kändes i hela kroppen och jag kände en sån galen livsglädje. Jag kände att livet jag levde var det bästa livet. Jag kände att jag inte ville byta ut den dagen, det livet mot någonting. I ryggen hade jag en lång dag på biblioteket och framför mig en kväll med mina böcker. Jag kunde inte föreställa mig något som kunde få mig att byta ut den stunden. Jag öppnade fönstret i mitt rum så att mitt rum skulle fyllas av regnlukten och smattrandet mot taken. Och leendet lämnade inte mina läppar på hela kvällen.
(lite så här såg det nog ut)
Day 08 - A moment
Söndagen utan dess like
Ebba Witt-Brattström.
Vilken kvinna.
Jag svävar fortfarande på moln.
Föreläsningen - fantastisk. Alla blev så upplyfta. Man kände i hela salen hur kvinnorna ville upp till kamp igen. Det var underbart. Hänsynslöst underbart. Och så blev jag så där löjligt star struck. Så där så att det kändes i maggropen när hon spände ögonen i just mig. Eller varje gång hon pratade om dagens unga och då tittade och liksom pratade hon till mig och min kära vän. Eller när hon trots att alla svarade nej på hennes fråga såg hon hur jag nickade och lyssnade på mig. Hon drog roliga skämt och var så charmig att jag förstår inte att taket inte lyfte.
Efteråt.
Åh, hon kom traskande i korridoren med några andra.
Som den otroliga och ödmjuka person hon är sa hon "Vad kul att ni ville komma" och hade nästan svårt att tro mig när jag sa att det var jätteintressant. Och så storsinnad som hon är så stannade hon och pratade med oss. De unga och i detta sammanhang väldigt inflytelselösa. Hon gick med oss. Skämtade och småpratade. Magiskt.
Och sen när hon skulle gå vinkade hon speciellt till oss. Speciellt till oss.
Hon var så fin och så fantastisk att det är inte konstig att jag blev så star struck.
Det var ju hon, Ebba Witt-Brattström, min förebild.
Litteraturvetare och feminist. Magisk.
Mitt drömyrke och min favoritism.
Magisk kväll.
Det bästa livet
Min kväll har fram tills nu bestått av:
Halv elva en sommarkväll (Marguerite Duras)
Thé
Resten av kvällen ser ut såhär:
Porträtt i sepia (Isabel Allende)
Thé
Glass
Addera dessutom en biblioteksdag till detta.
Det är såna här dagar jag känner att mitt liv är bäst.
detta var lappis
en tre timmars bilresa fylld med prat och bara bara skog, att vakna tidigt på morgonen efter alldeles för få timmars sömn, myggbett som brutalt svullnade upp, yoghurt med jordgubbar, fina innerliga samtal med fantastiska människor, galenpanna i en kvav husvagn till halv två på morgonen, kladdiga glasögon, att med sömndruckna ögon se ut över området i morgonljuset och prata lite med Jesus, midnattsduschar, termoskoppar med thé 
känslan av att aldrig vilja möta söndagen och hemfärden, att krama den fantastiska tanten efter nattmötet (en sån kämpe!), att känna att man har så mycket att vara tacksam för, att känna hur spärren släpper, känslan som bara infinner sig när jag helhjärtat sjunger lovsång, nattpromenader med fina flickor, nya underbara bekantskaper, Samuels kameramobbning, polkagrisar, att träffa människor man så sällan träffar
att sitta längst bak på en gospelkonsert med min fars morbror som sympatisatt med mig genom nästan hela grejen, att krama min fina saknade kusin efter ett känslofyllt nattmöte, mitt och Antons gottegrisande, att försöka sno hörnen i husvagnssoffan, alla dessa Johan och Kristina-skämt, midnattssol, min blå skjorta, att äntligen få köpa boken du trånat efter i över ett år, att våldgästa människorna i den närliggande husvagnen sent på kvällen
att läsa allt det underbara klottret på lappistoaletterna, att tråna efter polkagrisar på lappisboa, hjärter sju med regnet smattrande mot husvagnstaket, att sparka omkring en halvtrasig badboll på beach partyt efter nattmötet, att dela ut inbjudningslappar i Lycksele, att blicka ut över en stor sjö målad i vackra färger i midnattssolens ljus och tala om vilken kärlek han som skapat det har till oss, att förstå att jag bör andas in för att kunna andas ut
att få uppleva så mycket fantastiskt av Gud, helanden, att skratta sig fördärvad på ett kvällsmöte med en utlösande skrattfaktor (i form av fina människor) på var sida om sig, att hoppa och dansa och sjunga för allt du är värd, "ja, minst", hur fina och trevliga alla var, världen idags intervju med finaste Maud, att bli misstagen för att vara äldre än man är, finfina morgonböner, att få känna hur man älskar Jesus så otroligt mycket. 
Lite så här var mitt Lappis. Och nu börjar jag snart räkna ner inför nästa Lappis (om man ska ta i lite). Det var i alla fall fem fantastiska dagar som jag inte skulle vilja byta ut mot något annat.
We remember all the times we've spent together
lite fint med en jätteanonym krambild, hehe. de andra behåller jag för mig själv!
Vad är en bal på slottet...
när den kan vara på nordkalotten?
På torsdagen hade niorna bal. Och vilken fantastisk kväll vi hade! Alla var så uppklädda att man inte riktigt visste vad man skulle ta sig till. Det togs kort i mängder och alla poserade tills kinderna gjorde ont av alla leenden. Det serverades god mat och på den öppna scenen bjöds det på skönsång från eleverna. Det var dans och jag tror att alla hade fruktansvärt roligt men vi kunde inte undgå att påminnas om att morgondagen närmade sig med stormsteg. Vemodet fanns alltså i släp under kvällen men vi försökte skratta och dansa bort det. Det blev dock ett fint sista minne av världens bästa nior. Jag hade inte kunnat spenderat kvällen på ett bättre sätt. Nu kommer lite fina bilder från kvällen!
hemavan
torsdagen började tidigt med avresa nollsex:trettio från min kära by. efter cirka två timmar var vi i sorsele, åh så deprimerande plats, och där åt vi frukost. efter en två timmar till kom vi fram till hemavan. när vi närmade oss så började fjällen att resa sig runt omkring oss och jag kände hur förväntningarna växte inom mig. snart är jag tillbaka tänkte jag lyckligt. bilturen var fylld av musik, läsning och godis så klart. vi kliver ur bilen och ser den röda byggnaden som för mig talar om glädje och lugn. smu fjällgård. när vi kliver in genom portarna, lukten är precis densamma. utsikten är densamma. rummen är likadana. männsikorna är lika trevliga. allt är som det ska. efter att vi fått våra saker till rummet och efter att lunchen ätits upp så kastar vi oss ut i backarna.
inga var nog lika lyckliga som jag och joel. liftturer fyllda av kråkläten, lektioner i att göra roliga läten, skratt, amazing horse och charlie bit me. första dagen hade kanske inte perfekt väder. men det gjorde inte oss något. vi var ju för sjutton gubbar i hemavan. vi hade en hel helg framför oss. kungsliften var inte ens öppen men vi misströstade inte. vi var ju i hemavan. hemavan. hemavan. hemavan.
dag två började så klart med att vi skyndade oss mot kungsliften. utanför smu fjällgård möttes vi av blå himmel. det går inte att beskriva hur vackra fjällen är sådana dagar. obeskrivligt. jag blev inlurad i offpist-åkning. jag vet inte vad jag egentligen ska säga om det. aj är nog ett passande ord. min nacke är fortfarande lite öm efter fallet. och jag har skrapsår på handleden. offpist är inte riktigt min grej. men ack, så fint det var. omgivningen vägde upp offpistskadorna. och pistarna var fantastiska. dessutom lovade kvällen kvällsåkning i vår allas favorit, centrumbacken.
oj, vilken dag det var. oj, vad roligt vi hade. tänk att det kan vara så otroligt roligt att stå på ett par slalomskidor och åka nedför backar. men känslan. åh, vilken känsla. vinden som slår mot ditt ansikte och känslan av att du är i kontroll, det är du styr. att se vyerna. att se de vackra fjällen runt omkring dig. att våga mer och mer. att bli våghalsig. att våga lämna pisten och åka ut på outforskade platser. att våga leva och våga chansa. you should try it.
dag tre kom inte med lika bra väder. dag tre kom med vind. eller nej, storm. femton sekundmeter var det på toppen. vi blåste baklänges när vi sträckte ut våra armar. vi fick kämpa oss nedåt och vi fixk försöka veja för de drivor som vinden lyckats orsaka. och kallt var det. vi visste inte riktigt var man skulle ta vägen. jag frös. det var kanske inte så chockerande men när även joel började frysa då förstod vi att det var kallt. vi begav oss till och med tillbaka till smu fjällgård några timmar och då är det illa. om vi självmant lämnar slalombackarna så visar det på att kylan var totalt outhärdlig.
kvällen bestod av härliga lekar och framförallt härliga skratt. det var ett underbart gäng som var tillsammans i hemavan. det är tur att vi har varandra! och åh, barnen. jag vet inte om det finns några som är så bedårande som de är. kinder som man nästan bara skulle vilja nypa i, leender som kan lysa upp hela världen, skratt som sätter igång allas skratt och en härlig inställning till allt. så fina. så fint. och vid kvällsfikat var det earth hour. alltså blev det en stund av samtal med bara värmeljus. mysigt värre.
sista dagen fick vi ta farväl av ungefär nittio procent av de fina människorna som vi varit med. de hade planerat en hemresa medan vi planerat ännu en dag i backarna. denna dagen var vädret fantastiskt. solen sken. himlen var blå. det var förvisso galet kallt. men bortsett från det så var det idylliskt. när backarna snart stängde så lämnade även vi hemavan. då var det slut ännu en gång. men snart ses vi igen. finaste hemavan. tack för fräknarna och tack för sällskapet. tack för allt.
nu ber jag om ursäkt för detta långlånglånglånga inlägg.
arnemark
käraste, käraste lars
