Det är rätt fint i livet just nu. Jag möter briljanta damer på busshållsplatsen som citerar bondepraktikan och skrattar åt sina egna skämt. Jag kliver på bussen och möts varenda eftermiddag av samma utomordentliga busschafför som vet var jag ska av, vilket reducerar det där utslitna "Hej hej, jag ska till Klöverträsk!" som jag annars får upprepa vareviga eftermiddag till i princip noll. Jag faller för Ein bißchen Frieden och sjunger den hela dagen och intalar mig själv att det indirekt är att plugga tyska. Jag spenderar historielektioner i ett grupprum med soffor och skrattar skrattar skrattar. Jag pratar politik med en thésäljande kvinna och jag klipper av stora delar av håret.

Man får försöka bortse från matematik- och kemiprovstörnar och oskickade brev. Var sak har sin tid. Och det kanske inte är så himlars farligt om jag inte riktigt kan primtalsfaktorisera och göra ekvationer av mönster. Jag skulle jättejättegärna lämna över allt sånt till mina blivande civilingenjörsklasskamrater och istället spendera de där fyra matematiklektionerna varje vecka med fin litteratur. Så enkelt får det ju dock inte vara. Nej nej, fyrahundra poäng matematik på två år, en matematikkurs per termin. Jag kallar inte Natur för Mördarnatur för intet.

Men det går bra. Jag smiter till mitt gamla sommarjobb när jag hinner och får världens största kramar av mina små älsklingar. Annars dricker jag kopp på kopp med kryddstarkt thé och försöker gå och lägga mig i tid. Mitt hjärta slår hårt så hårt av såna här meningar på världens bästa författares blogg: "Att det hade bildats ett hjärta av stearin när blockljusen brann i går kväll stämmer bra, för att jag - utan att ha planerat det - håller på med en diktsamling som verkar heta Mitt hjärta, hjärtat mitt." och jag bläddrar mig igenom papperstidningar för att komma till kultursidorna - nyheterna kan jag ju likväl läsa på datorn. Jag smiter till biblioteket och läser fin poesi och blir lika besviken varenda gång min absoluta favorit inte infinner sig på torsdagarna (om du läser detta, jag hoppas innerligt att du inte är borta nästa torsdag. Det är ju fruktansvärt trist med torsdagar utan dig!) Förresten så dör jag lite av glädje inombords när jag läser blogginlägg där fotboll beskrivs med hjälp av litteratur.


Dessutom lever jag ju i ett vinterland numera. Bilden ovan är tagen i all hast så där som det blir när man försöker hinna med bussen - och jag hann - men bilden blev väl desto suddigare. Det är ju sådär lagomt galet men den galanta damen på busshållsplatsen sa till mig att det inte var långt bort och några timmar senare föll snön. Den inbjöd till tjocksockar och ännu mer thé. Fantastiskt fint fast åh, såna blandade känslor. Jag kan inte längre le till mina medmänniskor för att det smärtar så i mina sprucka läppar men hallå, snö! Jag är ju inte gjord för hela sommarkonceptet så nu är det min tur att njuta. Så är det. Och så här ser livet ut just nu. Undertecknad ska nu tvinga ner näsan i matteboken. Sånt är livet.