Är bildning fult?

Jag såg på ett väldigt intressant avsnitt av Debatt för ett tag sedan. Har bildning blivit fult? Och jag vet inte. Det är så svårt. Men jag vill bara kasta Prousts På spaning efter den tid som flytt (HELA) i huvudet på Henrik Torehammar som på något sätt jämställer att läsa Macbeth med att googla på Macbeth eller nej, ännu bättre, med se avsnitt av the Simpsons som innehåller Macbeth-referenser. Det är inget fel på om man vill googla eller se på the Simpsons men att på något sätt jämställa det med att själv uppleva litteratur, nej. Någonstans måste gränsen faktiskt gå. Precis som att han tyckte att det var lika viktigt för en politiker att kunna beskriva sin ideologi med hjälp av populära TV-serier som att ha läst Strindberg eller att gå på operan till exempel. Gilla dina populära TV-serier HUR mycket du vill men kom inte här och jämställ det med kulturarvet. populärkulturen får inte helt ta över våra liv. Populärkulturen måste faktiskt ses för vad den är också. Något rätt så flyktigt, efemärt. Ingenting bestånde.

Det Ebba Witt-Brattström säger om skolan och kulturen - ja! Det är så sant. Jag känner verkligen igen mig i hela grejen om att helt plötsligt när vi når en viss ålder blir det fult, eller åtmistone oväsentligt, med kultur. Vi slutade att måla till Air On The G String i tvåan kanske. Tänk att jag idag, åtta år senare, faktiskt minns att jag gjort detta. Att jag minns melodin, känslan. Det borde ju verkligen visa på att det är viktigt. Det är viktigt med kultur. Även för lilla Denise som i andra klass målade sina känslor och tankar med vattenfärger medan fröken slog igång vacker musik. Och en sak till, varför slutade vi måla? Varför blev det fult att måla det man kände till musiken? Varför målade vi inte bara fritt som på lågstadiet när vi kom upp på mellan- och högstadiet? Varför begränsades vi till att måla av landskap eller fjärilar? Varför var det ingen som slog på Beethoven eller liknande, satte fram lite vattenfärger och bara sa "måla det du vill"?

Om man sen då ska börja prata litteratur och hur informationen och sättet vi fick höra om litteratur förändrades ju äldre vi blev så skulle jag kunna hålla på en hel natt. I och för sig fanns väl det alltid där, redan från tidiga år. "Nejmen, inte ska du väl läsa det här. Kolla på de här böckerna istället. De passar dig." och så drogs man bort från det man ville läsa, bort från allt vad läslust heter. Det är inte många ungdomar idag som, så att säga, förts till oasens vatten (som de talar om i det tidigare länkade avsnittet av Debatt). Det är många som aldrig fått höra talas om Strindberg, som aldrig fått chansen att förlora sig själv i Shakespeares dramer. Det är ju otroligt tragiskt. Visst om man själv väljer att inte läsa, men att aldrig få chansen. Att ingen någonsin berättat för dem hur Strindberg kan få en att fundera över samhället vi lever i, att ingen någonsin berättat om hur det är att upptäcka en massa aspekter av Pär Lagerkvists noveller. Det är ju ta mig tusan ett brott. Ett brott mot ungdomen, mot framtiden. VALET är individens men man ska ta mig sjutton få en chans att välja också.

Det är inte fult att vara bildad. Det är inte fult. Det är fult att inte ge någon chansen att bildas. Det är fruktansvärt fult att inte ge alla chansen att upptäcka Strindberg och Edith Södergrahn. Åh, jag blir lite förtvivlad. (Tack Jan Björklund som nu satsar lite pengar på en skapande skola. Jättemycket credit till honom!)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0