Just nu vill jag bara lyssna på Paul McCartneys skönsång på min LP-spelare. Jag vill fångas upp av knastret innan musiken börjar spela. Jag vill att det aldrig ska sluta regna. Jag vill sova tills jag slår upp ögonen av mig själv. Jag vill dricka tusentals koppar thé och förtrollas av stearinljuset och dess lågas sken. Jag vill kura upp mig i sängen och läsa Andarnas hus och föras med till början av 1900-talets Chile med hjälp av Isabel Allendes skrivkonst. Jag vill ta promenader och ta kort på trädens vackra färger. Jag vill knyta ihop känslan som fyller en när man ser de vackra färgerna som ett paket och förvara den i någon hjärtevrå så att jag kan plocka fram den vid behov (som under hjälphjälphjälpmattelektioner när hjärnan går i lås). Jag vill återvända till soffan med stort s bara för att ingen möbel någonsin blir som den. Ingen plats blir någonsin som den platsen.
Jag vill gärna gräva ner mig i en grop och stanna där tills den 20 september. Valstressen, nervositeten och peppen (!) är nästan mer än vad mitt något sånär unga hjärta klarar av. Det är val val val och att till detta lägga till saker som skola och det mest essentiella i min tillvaro, läsningen, är det svårt att få många timmars sömn om nätterna. Ibland skulle det vara fint om det fanns en pausknapp. Då skulle jag hinna med i livets snabba gång. Jag skulle hinna läsa, se alla debatter och utfrågningar på tv, prata med alla osäkra väljare i hela Luleå, kampanja på gymnasieskolor, skriva, plugga, träffa mina vänner, ta promenader och framför allt sova. Jag är dock säker på att den tiden kommer. Jag har ett höstlov (som i min värld går under namnet Höstlov med Tolstoj) framför mig och dessutom nästan en HEL mandatperiod innan det är valspurt igen.
Jag har det dock ganska bra. Livet är inte alls trist. Livet snurrar på såsom det bör, men inte riktigt på samma sätt som det brukar varje höst. Det är en liten valspinn på hela grejen.