Dagen jag döpte mig så låg det små snöfläckar på vår gård. Jag gick ut på promenad och det slog mig att "jag döper mig ju om två timmar" och jag undrade varför jag inte reflekterat över det tidigare. Jag skulle gå till kyrkan med min kära vän Emelie men jag blev försenad så hennes familj mötte mig med bil. Jag var anfådd av språngmarchen och skrattade åt hur tidsoptimistisk jag var. Väl på kyrkan så fick vi byta om till de vita dopklänningarna och vi märkte skrattande att min klänning hade ett stort hål som syntes om jag satt med benen i kors. Jag fick alltså sitta och hålla i den, för det är ju det enda sättet jag kan sitta på, ungefär. Vi skrattade åt det ett bra tag. Vi blev sedan uppkallade på scen, nu var det dags att döpa sig. Vi stod där uppe och skrattade gott (men diskret, hehe) åt min oläglighet, mer än det säger jag inte. Emelie var den första som skulle döpa sig så jag fick först se när Emelie döpte sig och jag var tvungen att le åt alla kameror, man kände sig som värsta kändisen. Sen blev det då min tur, och jag försökte att trycka ner klänningen så att den inte skulle stanna på ytan och jag lyckades faktiskt ganska bra. Jag stod där och blickade ut över kyrksalen och svarade på två enkla frågor. Sen var det församlingens tur att svara på en fråga och svaret blev jakande. Barnen stämde in men lite efter alla andra så det hördes ja:n från alla håll och kanter. Det fick mig att skratta till innan jag hamnade under vatten, så att säga. Efter det så var det över. Jag och Emelie kom fram till att ingen hade någon borste och vi idiotförklarade oss själva tills jag kom på att det hade jag visst. Tack och lov utbrast Emelie. Vi smög oss tillbaka till första bänk och var med i lovsången. Det var mycket fint måste jag säga. Under förbönen så rensade jag tårkanaler, ack vad lätt jag har för att gråta. Det var jättefint i alla fall och efter mötet så blev det kramkalas i mängder. Jag fick oräkneliga kramar och sånt är ju aldrig fel. Jag mötte upp med mina kära kamrater och vi satte oss för att fika. Jag fick presenter i form av två halsband, så himla fint av dem. Vi skrattade och pratade och jag kramades ännu mer. Sen fick jag ännu en present, i form av en ring som det stod forgiven på. Jag blev glad i hjärtat och ringen kommer aldrig lämna mitt finger. Kvällen blev helt klart lyckad och det är inte en kväll jag kommer glömma i första taget.