Jag vill bara poängtera att detta är årets video. Horace i sitt esse!

Vi börjar med prisutdelningen. Den är ju alltid vacker och svenskarna är ju alltid lika hjärtskärande dåliga på engelska. Det är väl som det ska vara. Sången av Katarina Karnéus var fantastisk. Hon är verkligen otroligt begåvad och hennes användning av sin röst var alldeles magisk. Prisutdelningen var som den ska. Massa långa anföranden på halvdan engelska (som förvisso alltid är väldigt intressanta) och överlämnandet av priserna. Väldigt cermoniellt och fint. Jag tycker för övrigt att det är så charmigt med de pristagare som inte är så inlärda i hela nobelgrejen och får lockas fram av Kungen. En litet söt omväxling. Det finaste var nog dock när Kristina Lugn efter ceremonins slut gick förbi micken och skrattade hjärtligt - trots att jag var ensam hemma var jag tvungen att utropa "Åh, Kristina Lugn!". Hon är ju så fantastiskt fin.

Nobelbanketten. Åh. Hur ska jag finna ord? Att detta är den bästa dagen på året tvivlar jag verkligen inte på. Underhållningen (som Birgitta Egerbladh ansvarat för) var förvånadsvärt bra. Den var mångsidig och smårolig faktiskt. Det var verkligen ett fräscht och uppiggande inslag. An av kvällens ljuspunkter var självklart talen. De var lite halvspontana och väldigt spännande. Mario Vargas Llosas tal - eller berättelse som han sa - var vackert och jag uppskattade det verkligen. För övrigt var toastmastern fruktansvärt duktig på att bemästra de olika språken. Jag blev mäkta imponerad. En höjdpunkt var (självklart) den långa sekvensen av Ebba Witt-Brattström, som var strålande, och som satte ett leende på mina läppar, Ebba-junkie som jag är. (Även här kom det några utrop från tv-soffan och det lät lite så här: "Åhhh, Ebbaa. Kolla kolla kolla. Hon är så himmlaaa fiiiin. Åååhh, vad fiiin hon är!")

Det var, som vanligt, en glädje att titta på alla festligheter. Jag älskar när de dansar efteråt och alla bara släpper loss. Det är så otroligt hjärtvärmande och jag blir så himla glad. Jag älskar hela grejen. Jag älskar klänningarna, talen, all fin mat, alla studenter och all kunskap som samlas i Blå hallen den kvällen. Det är så himla fint. Jag saknade förvisso en Elizabeth Blackburn som drar sexskämt i sitt tal och som har det absolut bästa skrattet i recorded history. Dessutom saknade jag Horace Engdahl, fick nämligen inte syn på honom på hela kvällen. Jag saknade också en intervju med Kristina Lugn (som det var förra året). Jag skulle faktiskt gärna se mer av De Aderton den här dagen. Peter Englund gjorde dock ett lysande jobb i TV.

Nu sörjer jag att det är ett helt år tills nästa nobeldag. Jag har dock hört att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Once again, en fantastisk dag som sannerligen är den bästa på hela året. Nu kan jag somna med ett leende på läpparna. Åh, vilken dag!

Kärlek till Smärtan av Marguerite Duras (som Bodil skrivit någon gång - skriven i blod). Så-himla-bra. Den är så bra att jag inte vill sova på nätterna men det gör jag såklart ändå - somnar med boken och pratar om gemensamma smörgåsar i sömnen (enligt mamma). En liten parentes är att Modernista alltid gör fantastiska omslag och layouter till sina böcker. 

Jag har för övrigt just läst en fin intervju med Sigrid Combüchen. Hennes nysläppta bok - Spill - står högst på min önskelista i jul. Den är fantastiskt fin och jag gillade det hon sa om att spillet också är viktigt. Jag ser framemot att läsa den där boken så fruktansvärt mycket. Om jag inte får den i julklapp är det absolut det första jag köper efter jul.

Förresten! Morgondagen är dagen med stort D. Åh, vad jag längtat. Den tionde December. Jag brukar sätta den dagen högst upp när det kommer till mina favoritdagar. Nobeldagen. Ni vet: galamiddagen, prisutdelning, alla fina klänningar & allt uppiffat. Fantastiskt och otroligt vackert.
Lite så här brukar det se ut:

Finfina Elizabeth Blackburn

Magiska Ebba Witt-Brattström och hennes likvärdigt magiske make Horace Engdahl!

Morgondagen kommer bli fruktansvärt bra. Godis och nobel - all night long!

Jag brukar faktiskt helst inte vilja kategorisera in mina vänner och välja ut en specifik vän som den allra allra bästa. Jag pratar hellre om några av de bästa människorna jag vet. Mina vänner är så olika och helt otroligt fina. De är alla så himla viktiga. Åh, var börjar man? Några av de bästa människorna jag vet går alltid med på att fika efter skolan och de ger mig sina sympatier när jag måste få klaga på hur pluggigt och kvävande natur är ibland. De kramas och skrattar åt mina skämt (mycket bra egenskap, I dare say). Vi har skotersnöbollskrig och traskar till bussen tillsammans alldeles för tidigt på morgonen. Vi tar promenader och bara pratar pratar pratar. Ibland faller det ner fina brev i brevlådan från fantastiska människor från andra delar av landet. Det är så bra med vänner. Och det fina med att alla är så olika är att det aldrig blir samma sak. Det jag upplever med en upplever jag inte med nån annan. Dessutom så står de ju ut med mig hela bunten. De står ut med mina utläggningar om böcker, politik eller annat som kanske inte intresserar alla i min närhet. De är så finafinafina. Det är jättesvårt att sätta ord på mina vänner och hur galet mycket jag tycker om dem. Mitt hjärta smälter lite och jag ler fånigt när jag tänker på det. Så himla fint. (Nedan kommer ett par rätt anonyma bilder men de är kramiga och fina och även fast de rör endast ett fåtal av de personer jag syftat på i inlägget så får de bilderna räcka.)

Day 07 – Your best friend
Tystnaden och förseningen i den här bloggutmaningen beror på en ordentlig förkylning som gjort att jag legat däckad några dagar. Nu börjar jag dock tillfriskna.

Åh, kärlek. Världens vackraste ting. Kärlek är allt. Kärlek är människor. Kärlek är världen. Kärlek är allt det vackra, allt det som väcker vackra känslor inom en. Det kan vara kärlek till en annan människa eller likväl kärlek till ting. Kärlek är kärlek. Vackert och obeskrivligt. Kärlek är att få ett bokpaket med poesi när man kliver på bokbussen för att bibliotekarien minns att man gillar poesi. Kärlek är att dricka thé och prata med någon fin människa. Kärlek är att ha någon som stöttar upp en när det blir så svårt att stå själv. Kärlek är att någon bara är ett telefonsamtal bort. Kärlek är omtänksamhet och leenden. Kärlek är att genuint bry sig om andra. Kärlek är litteratur (åh, min älskade litteratur). Det är ju att hälsa på bussen och att hjälpas åt. Det är att skratta med någon och att vara fri. Kärlek är att tycka om någon till molnen och tillbak. Kärlek är förlåtelse och att hitta ett fint sms i inkorgen. Det är ord och att upptäcka nya saker. Att se att det vackra i olikheter. Det är att veta att kärleken övervinner allt. Att det är svaret. För det är det ju. En människa utan kärlek är som ett bibliotek utan böcker. Ingenting.

Day 05 – Your definition of love

Mina föräldrar är världens bästa människor. Hela grejen med att de står ut är ju helt fantastisk. De står ut med all tonårsextremism och min ogrundade avsky för städning. Att de kokar thé till mig när jag kommer hem stelfrusen efter skolan och skänker bort kramar i tid och otid. De är helt fantastiska. Fullkomligt eminenta och fina människor.

Mamma och jag har väldigt similär humor. (Ja, similär är härmed ett godkänt ord) Jag älskar när hon sätter igång och skrattar vid frukostbordet så att jag inte kan dricka mitt thé för att vi skrattar så mycket. Jag tycker så himla mycket om att hon fortfarande lever på Elvis in consert och att hon ska få åka på det igen. Jag gillar när vi åker lift tillsammans på vintrarna och slamsar så där som bara vi kan. Jag tycker så hemskt mycket om hennes skratt.

Bland det finaste jag varit med om var när pappa läste Shakespeare för mig klockan ett på natten. Jag älskar att prata om böcker med pappa, att han läst så mycket bra böcker. Jag tycker hemskt mycket om att han vet så mycket. Jag gillar att äta godis och plugga matte med honom. Han är så himla klok och fin.

Vad ska man säga? Föräldrar är föräldrar. Ofta tagna för givna men livsviktiga.

Day 03 – Your parents

Jag har spenderat några fantastiska dagar med min fantastiska väninna Sara (som jag skrev om här!). Hon gästade Klöverträsk och hela Klöverträsk fick ett annat sken. Dagarna vi tillbringade tillsammans här uppe i norr var fyllda med extraordinära saker. Vi promenerade omkring i den lilla by som jag får kalla mitt hem. Vi fick se nysnön som alltid är lika fantastisk och vacker. Vi pratade bort timmar på olika matställen i stan och gick omkring på bokhandeln och pratade om böcker. Vi tittade på fenomenala videoklipp och pratade om politik. Vi diskuterade ord i timmar och läste gamla brev. Vi förde intressanta samtal tills fyra på natten och gick på konstutställning. Vi drack thé och spelade mycket musik på min LP-spelare. Det var några dagar som minst sagt flög förbi. När jag läser de saker jag nu räknat upp frågar jag mig om det går att ha mer fulländade dagar än dem. Rätt svårslaget måste jag säga. Sara är svindlande och en av de finaste människorna jag vet. Alldeles förträfflig. Min lysande halsduksmusa! Vi kommer bli eminenta kulturtanter en dag, det vet jag.
fin fin fin fin fin fin

Det är så fint med skrattande bibliotekarier som delar min kärlek till Tomas Tranströmer. Och kvällen kan knappast bli mer guld när dessutom hon lastar på mig poeter som hon tror att jag kommer uppskatta på grund av den tidigare nämna kärleken.
Bokbussen - guldbussen!

(Ett inlägg om Ebba Witt-Brattström kommer! Jag svävar forfarande på moln och ska försöka landa lite snart.)

Det är så otroligt fantastiskt att titta på ett samtal mellan Bodil Malmsten och Lars Ulvenstam från 1986. Hon är så otroligt uttrycksfull och så arg och så himla upprorisk. Så otroligt öppen och man blir jag så himla glad av att titta på henne och hur hon bara har så mycket  inom sig att hon inte riktigt vet hur hon ska uttrycka sig. Man bara ser hur mycket åsikter hon har. Det är så himla underbart. Och jag älskar hur hon säger ilskt till programledaren att dem inte(!) får ta bort bibliotek, inte korta öppettiderna. För att dem behövs. För att det finns människor som behöver biblioteken. När jag ser på det här samtalet så kan jag inte undgå att tänka på ett citat av ingen mindre än Bodil. "Brinn för livet/och beskriv det" I det här samtalet är det precis vad hon gör. Och det är så fint och så härligt att det inte är klokt.

Nu är helgen här. Det är fantastiskt. Min fredag blev oväntad- minst sagt. Det slutade med att jag efter fyrtio minuter i klassrummet kunde traska mot en buss som tog mig till mitt gamla skolbibliotek. När jag klev in var det precis som förut, så naturligt. Jag satte mig i soffan som fortfarande känns som min soffa. Och det var lite som att komma hem. Bodil har rätt. Biblioteken behövs. Dagen blev alltså galet oväntad men det var den finaste fredagen på länge. I dag finns det ju så många sociala medier så sociala medier i all ära infogar jag en liten skärmdump.

Igår var dagen kommen, den kungliga bröllopsdagen. Och jag uppskattar verkligen sådana händelser. Det var en fin dag. Jag överrumplades av hur fina alla var och jag grät en skvätt av all romantik. Jag fick en stor respekt för kungen och drottningens finfina kärlek. Och framför allt så uppskattade jag att få se att kärleken fick ta så stor plats för en gångs skull. Det var inte tävlingar eller sport. Utan dagen handlade om två människors kärlek. Och om man frågar mig så finns det inget finare än det. Så jag tycker att allt detta snack om ifall det är demokratiskt eller ej är totalt ointressant. Det var inte det den här dagen handlade om. Den handlade om kärlek. Och det behöver vi. Vi behöver få se lite kärlek. Mer kärlek åt folket!

(klicka på bilden!)