Jag vill prata min kristendom.
Efter Ulf Ekmans medverkan i Min Sanning och kanske framför allt efter diskussionerna som efterföljde det så kände jag mig lite manad att sätta mig vid bloggen igen. Det här med att vara kristen hörni. Jag tänker mycket på det. Jag tänker mycket på vad det innebär men också på hur det uppfattas av andra. Jag tänker speciellt mycket på det en sån här kväll.
Jag tänker på Jesus. På vem han var. På vad han gjorde. Jag tänker på hans kärleksfulla blick men hans radikala budskap. Jag tänker på hur han botade sjuka och levde med de utstötta. Jag tänker på hur viktig han är än idag. Jag tänker på vad han gjort för mig.
Jag reflekterar ibland över vilken kristendom som syns på sociala medier. Liksom, vem ni tror att Jesus är för mig genom att läsa min blogg/twitter/etc. Och det är nog en ganska tam bild? Jag tänker att jag uppfattas som en gullkristen. En som man skickar lite Jesusbilder till och som går i kyrkan på söndagarna för att kramas med tanter. Och jag är verkligen en gullkristen!! På ett sätt. Jag gullar med tanter och med kyrkligheten och jag ÄLSKAR kyrkkaffet och den församlingen jag kallar min familj. Jag är gullkristen när jag bakar kakor och sjunger psalmer eller när jag stickar till Hela Kyrkan Sjunger. Det är verkligen en viktig och fin del av min kristendom men jag vill liksom inte att det ska sluta där!! Förstår ni? Jag vill ju något mer, jag tror ju att Jesus vill något mer än bara gull. Även om gull är bra och nödvändigt.
Radikal kristendom. Det är ett ord man ofta värjer sig för eller åtminstone så gör jag det. Det är dock precis det ordet jag egentligen vill prata om som motsats till gullkristendomen. Jag omfamnar en radikal kristendom. Jag tror att det är nödvändigt. Jesus har inte bara fått mig att kramas med tanter och baka bullar. Jesus har fått mig att ställa mig på de svagas sida. Jesus har fått mig att tro på mirakel. Jesus har fått mig att leva för något som inte världen kan ge. Det här är jätteviktigt att veta. Det är jätteviktigt för mig att ni förstår. Att ni förstår att jag inte bara gullar med tanter utan att jag tror på Bibeln, att jag tror på Gud och att jag tror på oss. Jag vill inte att ni ska tro att jag, liksom de icke-kristna twittrarna, fnyser åt att Ulf Ekman säger att Gud kan bota cancer. För jag tror på det! Jag tror att jag kommer till himlen när jag dör. Men inte bara detta! Jag tror att man, som kristen, måste ta de svagas parti. Jag tror att man måste leva med och för fattiga och utstötta. Jag tror att man som kristen hela tiden måste kämpa för dem som behöver rättvisa. Jesus innefattar båda dessa saker. Han är inte bara andligt radikal utan himla superradikal i praktiken.
Jag tänker att min tro och min kristendom har två ben. Jag är både gullkristen och radikalt kristen. Det är inga motsatser utan komplement. Jag behöver båda och de talar om olika delar av Jesu budskap. Jesus har ett starkt och levande budskap om kärlek, om att älska sina medmänniskor och om att älska honom. I det här budskapet innefattas rättvisa, solidaritet, kamp. Bibeln talar om mirakel och helande. Det här är viktigt. Det är ett fundament i tron - att Gud är Gud. Ibland känns det som att det glöms bort. Det är väl helt självklart att Gud kan göra sånt människor inte kan. Varför skulle han annars vara Gud? Jesus var som sagt både andligt och praktiskt radikal och jag vill vara detsamma. Jag vill gulla med kyrkan för jag älskar den. Jag älskar den och alla tanter den rymmer. Det kommer jag nog göra jämt men det får aldrig bli det enda jag gör. Jag måste kunna inrymma radikaliteten och gulligheten under samma tak och jag tror att det går. Jag tror faktiskt att det är det jag ska göra. Jag vill att ni ska veta det. Att det finns mer till kristendomen än gullet men att det hör dit. Okej? Då vet ni. Kram.
Lövhyddohögtiden
"När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret, som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten, som lät vatten flöda ur den flinthårda klippan och lät dig äta manna i öknen, något som dina fäder inte kände till, allt för att tukta dig och sätta dig på prov och för att till slut visa dig sin godhet. Tro inte att du av egen kraft och förmåga har skaffat dig denna rikedom, utan tänk på att det är Herren, din Gud, som ger dig kraft att skaffa rikedom, därför att han då liksom i dag kommer att upprätthålla det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed." 5 Mos 8:12-18
Låt oss prata om våldtäktskulturen
I höst har jag flyttat hemifrån. Jag har lämnat mitt flickrum i mitt barndomshem i min trygga by på landet för en etta i centrala stan. Sedan första helgkvällen jag sovit i den här lägenheten har jag legat på nålar. Utanför mitt fönster går det hem folk från krogen. Jag hör högljutt prat och skratt. Ibland hör jag skrik. När skriken skär i natten slänger jag mig ur sängen för att vicka på persiennen och se vad som händer. Varje gång ett skrik ljuder i natten tänker jag Det är nu det händer. Det är nu någon blir våldtagen på min gata. Hur ska jag rädda den här personen? Första helgnatten jag sov här gjorde jag en handlingsplan för hur jag ska hantera en våldtäkt på min gata. Hur jag ska hantera problemet. I vilken ordning jag ska ringa polisen, skrika ut genom fönstret, kasta något, fotografera.
Första kvällen jag bodde här och behövde springa till statoil för att köpa något lärde jag mig hur man kan använda nyckelknippan som knogjärn. Första kvällen jag lämnade min lägenhet när det blivit mörkt lärde jag mig att prata i telefon. På låtsas eller på riktigt. Första gången min cykel fick punktering på väg hem sent en lördagskväll lärde jag mig att jag inte är så himla modig. Medan jag fortfarande bodde hemma lärde jag mig att inte möta blickar på väg till sista bussen. Jag lärde mig att kliva ett steg åt sidan. Att gå några steg fortare.
Jag minns inte första gången jag var rädd för våldtäktsmän. Men det var länge sedan nu. Jag minns inte första gången varje man jag mötte när det mörknat blev till en potentiell våldtäksman. Jag minns inte. Det känns som en rädsla som funnits i min kropp sen dagen jag föddes. Jag vet att det inte är så men det känns så. Jag vet inte hur det började men nu lever jag i det. Jag lever mitt liv i ett fängelse av rädsla. Ett liv där mitt levnadsutrymme drastiskt krymper så fort solen gått ner. Så fort det är mörkt stannar jag helst hemma. Jag tar omvägar runt krogar, inte för att jag tror att jag ska bli våldtagen där men för att jag vet att om någon full man skulle ropa något efter mig skulle min redan påtagliga rädsla förstärkas ännu mer. Jag klarar inte det. Jag vill inte leva fängslad. Jag vill inte ha våldtäktskulturens handbojor runt mina handleder men det har jag. Jag är fast här.
Ni kan kasta fakta på mig. "Men hallå, så och så många procent av våldtäkter sker inomhus!", "Det är större chans att en kille blir nedslagen på krogen än att en tjej blir våldtagen!", "Din rädsla är ju helt irrationell!". Ni kan slänga all fakta ni vill på mig. Er fakta kommer aldrig rädda mig eller någon annan person fast i våldtäktskulturens skräckvälde. Jag slår upp en tidning. Våldtäktsanklagelse - men han får nog tjejer på rygg utan tvång. Jag slår upp en tidning till. Flaskvåldtäkt. Personer går fria. Jag slår upp ännu en tidning. Våldtäktsligan skakar gymnasiebyn. Det här är vad som upprätthåller skräckväldet. En skev syn på vad en förövare är. Ett rättssystem där våldtäktsmän går fria hela tiden. En skämtkultur kring våldtäkt. Det här är saker som upprätthåller ett samhälle där människor inte vågar leva sina liv fullt ut.
Det jag är mest rädd för är okända killar i mörket. Det är vad jag är mest rädd för i hela världen. Jag vill inte det. Jag vill inte vara rädd för någon bara för att hen tycks vara man och är ute i mörkret. Jag vill inte det men jag är det. Människor blir arga på mig när jag säger det här. Personer känner sig olustiga med att bli sedda som våldtäktsmän. Jag förstår det. Jag är dock inte roten till problemet. Jag är konsekvensen. Bli arg på personerna som upprätthåller en struktur där vi fortsätter att kuvas under våldtäktshotet. Bli arg på våldtäktsmännen. Bli arg på domarna. Bli arg på media. Bli arg på våldtäktsskämten. Men blir för Guds skull inte arg på mig. Jag är inte boven i det här dramat. Det är mitt liv som begränsas. Det är jag som är rädd. Det är jag som är offret. Kalla mig en offerkofta om ni vill men det är sanningen. Några av mina klokaste facebookvänner har under höstens fruktansvärda friande våldtäktsdomar utropat Sverige är ingen rättsstat för kvinnor. Och ska vi prata om våldtäktskulturen så har de rätt. Jag kan inte ens lita på att rättsväsendet kommer ta mitt parti vid eventuell våldtäkt.
Jag kollar ingen i ögonen efter mörkrets intrång. Kanske går det att tolka som en inbjudan. Kanske får det mannen att se mig. Kanske leder det till en friande våldtäktsdom. Jag är inte säker i min egen stad. Det går inte att skämta om våldtäkt. Det är inte roligt. För det här är en himla verklighet. Och det är inget man väljer. Man tvingas in i det.
Våldtäktskultur handlar om synen på vad en våldtäkt är, om synen på offren, och synen på förövarna. Det definieras som en rad underliggande komponenter i samhället som tillsammans skapar en kultur där sexuella övergrepp ses som något oundvikligt, något som kvinnor individuellt måste lösa genom att anpassa sitt handlingsutrymme och sina liv efter det ständiga hotet om våldtäkt. I alla fall om de inte senare ska få skulden för en eventuell våldtäkt.
- Hanna Gustavsson, politism.se
Se detta!!!
Miss Skinny, triggning och sjuk okunskap.
I veckan har det kommit upp fruktansvärda annonser på facebook, i busskurer etc. Ett nytt klädmärke Miss skinny - size zero only. En bild på ett par size zero-ben iklädd jeans. Självklart höjdes det många ögonbryn. Vem gör så här? Är någon verkligen så här verklighetsfrånvänd? Idag kom svaret - bakom kampanjen ligger riksförbundet mot ätstörningar Frisk & fri. Genom Miss Skinny-kampanjen ville man uppmärksamma dagens sjuka ideal och uppmana till ett sundare ideal. Den här "kampanjen mot ätstörningar" är så oerhört ogenomtänkt att jag knappt vet var jag ska börja.
1) Okej, Frisk och fri vill visa på ett sundare ideal och gör det genom att tapetsera Sverige med size zero-ben? Det spelar ju absolut ingen roll att deras poäng är att idealet är knäppt. Det de har gjort är att återigen reproducera sjuka sjuka ideal. Deras Miss Skinny-kampanj har setts av så oerhört många människor som passerat en busskur eller skrollat ner i sitt facebookfeed. Alla dessa människor kommer inte att gå in på webbshopen och hitta kampanjvideon som pratar om ätstörningar. De människorna kommer aldrig att få budskapet utan bara ännu ett sjukt ideal intryckta i huvudet. Och även om alla nu skulle se videon så är skadan redan skedd. Ett av de största problemen i hela ätstörningsproblematiken är s.k. triggning. Att trigga någon innebär att starta eller utlösa ett beteende och när man talar om triggning i feministiska sammanhang handlar det om triggning till självskadebeteende, kroppshat eller traumatiska minnen. Och Miss Skinny-kampanjen är en av de mest triggande kampanjerna jag sett på väldigt länge faktiskt. "Vi välkomnar ett smalare ideal", bilder på smala smala ben och "size zero only". Om inte detta triggar till kroppshat och ett anorektiskt beteende vet jag inte vad som gör det. Jag förstår faktiskt inte hur man kan vara ett riksförbund mot ätstörningar utan att ha koll på triggning.
2) Jag är så oerhört trött på kampanjer som ska verka mot sjuka ideal genom att "uppmana till ett sundare ideal" eller genom att säga att "skönhet kommer i alla former" vilket Frisk och fri gör i sin kampanjvideo. Det är så urbota dumt och okunnigt. Problemet är självklart till viss del att vårt skönhetsideal är ett supersmalt sådant. Det är självklart skadligt och oroväckande. Men det är inte kärnan till problemet. Problemets kärna ligger ju i skönheten. I att kvinnor ska sträva efter skönhet. Det spelar ingen roll om skönhet kan komma i alla formen. En vettig kampanj mot ätstörningar skulle handla om att nedmontera skönhet som ideal. Newsflash: Det finns inget sunt skönhetsideal för det är så himla långt från sundhet att ha ett ideal för utseenden. Jag hade önskat att Frisk och fri istället för att tapetsera Sverige med bilder på size zero-ben hade tapetserat Sverige med min vackra nuna:
Men oh well, det är ju åtminstone bra att ätstörningar uppmärksammas. Jag önskar bara att folk skulle LÄSA PÅ lite mer ibland. En sån här kampanj blir nästan kontraproduktiv. Triggande bilder, "skönhet kommer i alla former" plus en video med ENBART smala kvinnor som pratar om hur man inte behöver vara smal? Give me a break från samhället för jag orkar inte med att detta ska vara något som producerats av ett riksförbund mot ätstörningar. Kan vi verkligen så lite? Step up your game, frisk och fri. Bättre kan ni. Puss & kram!
Om Svantesson, abortmotstånd och obefogade mediedrev
Ah, nu sitter jag här, återigen indignerad över samhällsdebatten. Denna gång rör sig min indignation kring denna pågående debatt om vårt nya statsråd - Elisabeth Svantesson. Bered er att korsteckna er snabbt - hon har varit livetsordare!! Och engagerad i Ja till Livet. Dessa två, till synes hundraprocentigt privata angelägenheter, har väckt oerhörda debatter i media det senaste dygnet och jag häpnar. Verkligen häpnar. Det hojtas om att vi nu har ett statsråd med en uråldrig, hemsk kvinnosyn och en misstro mot hennes förmåga som statsråd med tanke på livets ord-bakgrunden. Det här är ju så skevt och så fel på så många grunder. Jag tänkte få ta upp några punkter som jag gärna ser att ni funderar över innan ert fortsatta drev mot Svantesson. 1) Kristet abortmotsånd 2) Denna artikel 3) Livets Ord 4) Skillnaden mellan personliga värderingar och politiska agendor.
Kristet abortmotstånd
Det finns en extremt livskraftig konsensus i Sverige idag att är du emot abort vill du per automatik förneka kvinnor rätten till deras kroppar och att din kvinnosyn således är helt uppåt väggarna. Det hojtas i all oändlighet om hur 90-någonting procent av alla abortmotståndare är män och att det således rör sig om kvinnohat. Jag förnekar definitivt inte att det finns politiska krafter vars mål är att reproducera patriakala normer i all oändlighet och bestämma över kvinnors liv. Såna finns det. Det är dock helt enkelt befängt att påstå att en kristen abortmotståndare drivs av kvinnohat utan något belägg för det mer än just själva abortmotståndet. Hurså? Jo, let me break it down to you. Ett kristet abortmotstånd rör sig kring (eller ja, KAN röra sig kring) övertygelsen att människans är Guds skapelse, Guds avbild. Att livet börjat redan i fosterstadiet ("han som danade dig redan i moderlivet"), att varje människa har en mening och att var människa har ett okränkbart människovärde. Och även då att mord är fel (budordet, ni vet). Och med synen på fostret som en människa/ett liv leder det till slutsatsen att abort är fel. Med detta inte sagt att alla kristna är emot abort såklart. Detta är dock ett extremt vanligt resonemang, i alla fall i frikyrkligheten. Därför känns det helt befängt när människor påstår att allt abortmotstånd grundar sig i kvinnohat. Jag skulle verkligen önska att vi försökte få våra facts lite straight innan vi anklagar människor för kvinnohat.
Den här artikeln är väldigt intressant för det tydliggör verkligen vilket ickeproblem Svantessons abortmotstånd och bakgrund i Livets Ord är. Låt mig citera: "I dag har hon lämnat Livets ord" "Det man kan känna sig trygg med är att jag jobbar för en arbetsmarknadspolitik och jobbpolitik som ligger i linje med det vi jobbat med hela vägen." "Nu har vi en annan lagstiftning på plats och det har jag inga problem med" Med dessa citat i ryggen tycker jag mig känna mig ganska trygg med att Svantesson kommer driva en moderat politik i regeringen faktiskt. Det är ju det hon säger.
Livets Ord
Här har jag snarare ett knippe frågor än några konstateranden. Vilka församlingar får man ha ett förflutet i för att få sitta i regeringen? Om jag vill bli statsråd en dag, ska jag strunta i det för att det kommer startas drev om gångerna jag besökt Livets Ord? Eller är det lika farligt att jag är medlem i en EFK-församling? Det är extremt intressant att kritiken mot hennes Livets ord-förflutna någonstans ligger i att "Livets Ord är en politisk församling". Sist jag kollade så är religion i allmänhet i allra högsta grad politiskt och min tro har definitivt inverkan på mina politiska övertygelser. Detta är ingenting unikt för Livets Ord utan gäller alla kristna församlingar och säkerligen även församlingar från andra religioner. Sen kan man självklart kritisera olika politiska agendor som olika församlingar kämpar för mer jag vill då återigen hänvisa till citatet där hon säger att hon tänker jobba vidare med politik i linje med det Moderaterna dirvit hela vägen.
Skillnaden mellan personliga värderingar och politiska agendor
Här hamnar vi faktiskt i min avslutande punkt och också i den punkten som gång på gång gör mig förvånad. Det finns en sån oändlig mängd människor som är oroliga över att Svantessons värderingar ska sippra in i regeringen och senare i lagboken. Det här är väldigt intressant för det tycks finnas en konsensus om att ens privata värderingar och ens politiska agendor är samma sak. Detta stämmer i många fall inte alls. Speciellt inte om man har en religiös övertygelse av något slag eftersom man vet att denna övertygelse inte delas av hela befolkningen och det är således rätt absurt att försöka tvinga alla att följa min moraliska kompass. Om Svantesson säger, vilket hon gjort, att hon kommer att följa regeringen och moderaternas politiska linjer så ser jag inte problemet. Om hon säger att hon stödjer regeringens abortpolitik idag, vad spelar det för roll om hon personligen inte vill göra abort för att hon moraliskt sett tycker att det är fel? Jag ser verkligen inte problematiken. Jag gör inte det. Det känns som att denna problematik i någon sorts verklighet där personliga värderingar i alla lägen är lika med politiska agendor. Det här är dock en verklighet som många av oss inte delar. Inte alls faktiskt. Varför ska någon som inte tycker att ett foster är ett liv inte få göra abort bara för att jag anser det? Är inte det att ge sig själv en lite för styrande roll över andra människors liv?
I slutändan handlar detta till stor del bara om en jag vet inte byggd reflex att misstro troende människor. Hamnade vi inte lite i samma sits med Omar Mustafa i våras? Det handlar också om en oförmåga att förstå eller ja kanske att försöka förstå olika infallsvinklar på sådant som abort. Jag önskar, som så ofta, att det inte vore så himla svårt att förstå hur andra människor fungerar. Det här är mitt försök att på något sätt klargöra varför jag. och många med mig, inte tycker att Svantessons statsrådspost är ett problem. Jag vill gärna se drev mot politiker baserat på vad de har för politiska agendor istället för dessa rätt okunniga drev baserade på lösa föreställningar. Tack för mig!
Hallå, dags att rösta, ni röstberättigade!
(Detta är ett rätt lång inlägg men scrolla er till den fråga som ni funderar mest på om ni inte orkar läsa allt!)
Som bekant (hoppas jag) är det kyrkoval på söndag och jag tänkte, i form av en sån där som säger sig känna Jesus och tycker att han är livets stjäna och hjälte, få ge er min lilla subjektiva guide till hur man ska bete sig på söndag. Så, okej, vi börjar med the basics. På söndag i din närmsta vallokal (som står på röstkortet du fått i brevlådan eller här) kommer du kunna, om du är medlem i Svenska Kyrkan och har fyllt sexton, lägga din röst. Jag har egentligen en sak att säga - gör det! Gå och rösta på söndag. Det är skitviktigt. Svenska Kyrkan är en stor organistation och ett stort samfund som varje år möter extremt många människor, som agerar för en bättre värld runtom vår jord och som en stor mängd människor söker sig till vid svåra situationer eller annat. För mig personligen tycker jag att det viktigaste en kyrka gör är att prata om Jesus, sprida de trevliga nyheterna om att Jesus finns, älskar och bryr sig om var och en samt att verka i världen på ett jesuslikt vis. I årets kyrkoval finns det cirka 5,5 miljoner röstberättigade men jag är inte en av dessa. Jag vill ändå ge lite riktlinjer till hur man förslagsvis kan tänka på söndag.
Varför ska jag rösta? Jo, det är skitviktigt att du röstar i kyrkovalet för att Svenska Kyrkan är en kyrka du mest troligt kommer komma i kontakt med flertalet gånger i livet (om inte annat så vid t.ex. bröllop eller begravningar) och i och med valet får du vara med och bestämma hur den ska se ut, för att du betalar pengar i kyrkoavgift varje år så du borde vara med och bestämma hur de ska spenderas och för att du ju faktiskt genom din röst ser till så att såna du inte vill ska få många röster får färre röster i det stora hela.
Vad är det knäppaste Svenska Kyrkan gör?
Jo, det absolut knäppaste Svenska Kyrkan gör är att syssla med partipolitik. Jag tycker att det är helt otroligt knäppt att styra kyrkan på politiska grunder. Kyrkan ska väl ganska självklart styras efter Guds ord va? För mig känns det som det självklaraste i världen att kyrkomötet ska diskutera sådant som äktenskapslagstiftning, prästämbetet etc på ett teologiskt plan. Är du för homoäktenskap - förklara din teologiska tolkning som lett dig dit. Är du emot kvinnliga präster - förklara din bibeltolkning som lett dit. Och självklart detsamma om man är emot homoäktenskap eller för kvinnliga präster. Det finns ju ett ton av såna här frågor som diskuteras i kyrkomötet när de möts och varje gång jag sitter vid en webbsändning och försöker följa debatter som jag tycker har intressanta teologiska aspekter så hamnar jag i läget där jag nästan sliter mitt hår för att person efter person ställer sig i talarstolen och försöker på ett sekulärt politiskt sätt förklara varför KYRKAN ska förhålla sig till en fråga på ett visst sätt? Det är väl det knäppaste? I de frågor där bibeln är relevant (dvs de flesta men kanske inte typ renoveringar av kyrkolokaler etc) är det väl klart att ledamöterna (eller vad det nu kallas) ska argumentera utifrån bibeln? Det är väl trots allt en kyrka som styrs? (Obs att det såklart är så att olika teologiska hållningar får olika politiska konsekvenser, det jag vänder mig emot är när perspektivet börjar och slutar rent politiskt utan att beröra teologi eller Bibeln.) (Obs 2 - jag menar alltså att partipolitiken av rena principskäl ska kastas ut ur kyrkan. Kyrkan är skild från staten men har kvar partipolitik? Är inte det svinknäppt?)
Kolla hörrni, denna borde räcka som valplattform för var och en! (Ps. Det är en bibel. Ds.)
Men okej, jag är inte kristen men jag kan hålla med om att kyrkan ska vara fri från partipolitik, vad ska jag rösta på?
Ja, nu kommer vi väl någonstans till kontentan. 1) Rösta för Guds skull inte på en partipolitisk nomineringsgrupp även om de är vettiga i riksdagen för som ni kanske minns så skulle vi ju byta fokus från ideologi till teologi. Okej, men i alla fall - här kan du se vilka olika nomineringsgrupper du kan rösta på i de olika valen. Det finns tre nomineringsgrupper som är fria från partipolitik och som därför får en OK-stämpel och en stor guldstjäna i kanten av undertecknad.
(Vill du ha en kort sammanfattning kan du skrolla förbi detta för den finns nedanför.)
Okej, alternativ 1! Öppen Kyrka. Vill ni läsa hela deras program kan ni göra det här men jag ger er en snabbguide. Öppen Kyrka vill behålla vigselrätten och att Svenska Kyrkan ska viga par av samma likväl som olika kön, ha en jämn fördelning mellan könen i de ledande positionerna i kyrkan, "tolka in bibeln i vår tid", verka för en human flyktingpolitik etc. Kort sagt skulle jag säga att detta är en nomineringsgrupp som passar dig som gillar att kyrkan sysslar med vigslar (och då även att de är öppna för alla) och i allmänhet vill se Svenska Kyrkan som ett samfund som präglas av öppenhet. Det är väl det som är deras signum lite - kom som du är oavsett ålder, kön, läggning, ursprung - kyrkan är en plats för dig.
Alternativ 2! Frimodig Kyrka. Vill ni läsa hela deras valplattform kan ni göra det här. Sammanfattningsvis så är en av Frimodig Kyrkas viktigaste frågor att avskaffa partipolitiken i Svenska Kyrkan. De vill även att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten och alltså således inte viga par alls. (Värt att notera är att de även tycker att äktenskapet är avsett för man och kvinna) De är även kända för att ha kvinnoprästmotståndare bland sig (dock så vill de inte ta bort det men de vill tona ned frågan så att man ska kunna vara emot kvinnliga präster utan att få en massa skit ungefär) och de är också den nomineringsgrupp som hårdast trycker på att Svenska Kyrkan endast och allenda ska syssla med kristna gudstjänster etc. De är alltså emot den typen av mångreligiösa gudstjänster som firas regelbundet i kyrkor runtom i Sverige i dagsläget (pga man ska predika Jesus som frälsare och den enda sanna vägen etc). I allmänhet måste jag säga att Frimodig Kyrka är den nomineringsgrupp som pratar mest om Jesus. Deras slogan är väl typ Frimodig Kyrka - med Jesus i centrum. Det ska de ha kudos för men för dig som gillar samkönade äktenskap t.ex. är de inget för dig. Jag tycker att Frimodig Kyrka får oerhört mycket onödig skit av alla i dessa tider och dessutom så är det extremt få som kritiserar deras teologi (vilket ju är den enda berättigade kritiken, please people kan vi börja prata samma språk?). Jag gillar verkligen att Frimodig Kyrka törs prata i termer som Skapelsen, Jesus är Vägen etc etc för det är de ganska ensamma om faktiskt. Jag kan dock såklart inte säga åt er att rösta på dem på grund av deras rakryggighet om ni inte håller med om vad de står för (de är klart dn mest konservativa nomineringsgruppen) men vill göra ett super-obs om att de inte är så himla hemska som det alltid framställs. Jag tycker det är sympatiskt med en nomineringsgrupp som pratar om Jesus.
Och nu till det tredje och sista alternativet för er som vill lyssna på min order - Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan, also known as POSK. För att läsa hela deras program klickar du här. POSK har även de valfrågan som en stor och viktig fråga i sin plattform. De vill alltså också frigöra Svenska Kyrkan från partipolitik och onödigt dyra valsystem. De vill att man ska ställa upp i kyrkovalet utifrån sitt engagemang i kyrkan ocg göra processen billigare och smidigare. De är inte negativa till samkönade äktenskap eller vigselrätten. De menar att Svenska Kyrkans sociala roll är en av huvudfrågorna i detta val och de vill bedriva social verksamhet som skola, äldreboenden och liknande. Tycker man att Frimodig Kyrka är för konservativa men ändå känner att frågan om partipolitik är för absurd för att få fortsätta så är POSK definitivt det man ska rösta på.
Egentigen är det väl sammansfattningsvis så här: POSK och Frimodig Kyrka är nomineringsgrupper som aktivt vill verka mot partipolitiken. POSK och Öppen Kyrka är de nomineringsgruppen som har mer liberala inställningar till samlevnad, kvinnliga präster etc. POSK tycker även att kyrkan ska bedriva olika verksamheter som äldreomsorg etc och har det som en av de viktigaste frågorna. Öppen Kyrka ska du rösta på om du brinner för HBTQ, Frimodig Kyrka om du är mer konservativt lagd och POSK om du är liberalt sinnad men vill bli av med partipolitiken.
Det var svårare än jag trodde att ge någon sorts sammanhållen bild av vad nomineringsgrupperna vill men jag ber er, klicka på mina länkar till deras valplattformer eller ta er några minuter och googla lite. Det är värt det. För jag tycker verkligen att ni ska rösta på söndag och jag tycker verkligen att ni ska rösta för en kyrka fri från partipolitik. Sen kan jag ta och avsluta med en hälsning från min polare Jesus - han hälsar att han älskar världen vi står i och var och en av oss här och att han gärna vill att ni ska tacka ja till hans friendrequest.
The Sexy Lie: Caroline Heldman
Japp, se den bara.
Patriarkatet - stirrgubbar i kollektivtrafiken
Och så kliver man på en buss igen. En buss som ska ta en hem från skolan, från en eftermiddag med vänner, från stan helt enkelt. Och så händer det som så ofta drabbar tjejer i kollektivtrafiken i detta patriarkat vi kallar Sverige - man hamnar i en stirrgubbes synfält. Självklart förändras hela bussmiljön. Bussen som tagit mig till och från skolan, en och en halv timme om dagen, i sex års tid är ändå en ganska familjär plats. I vanliga fall tar jag kanske upp en bok, tar en tupplur eller slappnar av med musik och en extremt välkänd miljö som susar förbi fönstret. Det är sådant som ter sig helt naturligt efter alla dessa år. Bussen är ju en del av min vardag. Det är lite hemma med buss. Sedan kommer denna regelbundna störning i harmonin - stirrgubbarna.
Sommaren är en speciellt myllrande period för dessa eftersom vi kollektivåkande flickor börjat strunta i stora jackor och täckande kläder och det är helt plötsligt en massa hud synligt. Hud! Stirrgubbarna tycks dras till hud som bin till honung. Och som de flockas. Och som de förpestar tillvaron. Jag märker, så fort jag hamnar i en stirrgubbes synfält, att mitt livsutrymme kraftigt minskar under resan. Jag går från att avslappnat kunna sitta lite hur jag vill och göra lite vad jag vill till att rakryggat titta ut genom fönstret för att undvika att möta blickarna. Jag märker att mitt fokus under resan blir att huka mig lite för att inte råka brösta upp mig och hur jag skamset skamset drar i kjolen så att den bara ska gå ännu längre ner på benen. Eftersom det är ju jag som känner mig smutsig. Det är ju jag som känner mig skamsen. "Jag kanske skulle skylt mig med en kofta (nu i den trettiogradiga värmen - suck!) eller haft strumpbyxor" tänker jag genast. Och detta tänker jag fast jag vet, å vad jag vet, att problemet till hundra procent ligger hos stirrgubbarna. Jag reagerar ändå så här. Det är som om det är en inbyggd reflex. "Åh nej, jag blir utsatt! Vad har jag gjort för fel? Hur hade jag kunnat motverka detta?" som om det är min sak att göra.
Och det finns två bottnar i denna historia. Båda lika sorgliga och förargliga. Den första är det givna, att det är så knäppt att jag år 2013 alltså på fullaste allvar reagerar på sexuella trakasserier som om det vore mitt fel. Som om det vore mitt fel att en äldre man finner det givande att titta på mig fyrtio minuter i sträck. Som om det inte vore min rätt att ta på mig vad jag vill, när jag vill, hur jag vill utan att bli utsatt för obehag. Som om det inte vore min kropp! Och så här reagerar jag. Denise som dag in och dag ut tjatar om just detta. Jag är ju så smärtsamt medveten om att inget av det är mitt fel, att det är min kropp. Jag vet det. Min instiktiva reaktion är dock inte lika medveten. Min medvetenhet om allt detta leder till att jag efter första chocken slår på Beyoncé och slänger ilskna blickar mot stirrgubben. Detta leder till den andra botten - alla som inte vet detta. Om jag, som vet hur himla fel gubben beter sig, reagerar så starkt, känner mig så djupt besudlad - hur känner inte då alla de flickor som blir utsatta för samma sak utan att veta att de inte ska känna sig smutsiga, att det inte är deras fel. Min instinktiva reaktion kan skakas av men obehaget hänger kvar. Och varför är det så? Hur kan det komma sig att tjejer fortfarande innerst inte faktiskt vet att det inte är vår uppgift att behaga, att böja oss, att gömma oss? Hur kan samhället så massivt ha misslyckats att vi fortfarande tror att det är vårt fel att vi blir utsatta för trakasserier? Hur kan det ha gått så fel? Och det övergår mitt förnuft. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte hur vi kollektivt inte för länge sedan tittade våra döttrar i ögonen och sa "Du finns till för din skull. Du finns till för dig själv. Din kropp tillhör dig. Du har rätt att leva obehindrat vad du än tar på dig. Dina kläder spelar ingen roll. Du, du och allt vad det innebär har ett existensberättigande och det har ingen rätt att ta ifrån dig. Ingen ska få inkräkta på ditt utrymme. Du förtjänar bättre än att bli begränsad. Du måste förstå att du är värd mer, bra mycket mer". Jag förstår inte varför den dagen inte kom för länge sedan och det gör mig ärligt talat både sorgsen och rädd att det dag in och dag ut växer upp tjejer som aldrig fått höra detta. Jag väntar och trängtar efter dagen man kan känna sig fri att klä sig fritt utan att riskera trakasserier eller våldtäkt. Den dagen är inte här än men den måste komma, för det är väl ingen som missat hur sjukt skevt denna samhällsordning är? När är det dags att krossa patriarkatet? Snälla svara denna flicka i nöd.
How Racist Are You?
Det här är en jättejättebra dokumentär om rasism och hur ignoranta vi är inför situationen. Jane Elliotts blue eyes vs brown eyes-experiment är myckedt mycket intressant. Orkar ni inte lägga fyrtio minuter på en dokumentär så finns det kortare klipp om ni googlar. Det är verkligen jättejättelärorikt.
Om Jesus och ungdomskultur
Känner mig som värsta Sandra Beijer men jag fick en fråga i kommentarsfältet som jag tänkte lägga lite tid på att svara på:
Emmy: Hej, tycker det är så himla spännande att du är kristen och ungdom. För det är liksom inte så många ungdomar som är just typ kristna. Och verkligen går i kyrkan och hänger med tanter (det är så himla fint). Men jag bara undrar hur du ser på typ "ungdoms"kultur och religion. Typ fester och alkohol och så? Är det saker du gör trots att det inte går hand i hand med religion etc?
Ända sedan jag började gymnasiet har jag med jämna mellanrum gått på fest. Detta på grund av att jag haft vänner som anordnat fester och för att det är himla kul ibland. Det har för mig aldrig känts som ett problem att gå på fest på grund av min religion. Grejen med Jesus och kristendomen, i mina ögon och som jag upplever det, är att vem som helst kan bli kristen. Det enda kravet är att man är beredd att bli kompis med Jesus och ha med honom i sitt liv. Att bli kristen, eller Jesus kompis eller vad man nu vill kalla det, kan få olika konsekvenser för olika personer. När man vill bli kristen säger inte Jesus "Tja, men hörredu, återkom när du slutat med det här och det här" utan det är, på riktigt, en så himla öppen famn som säger "Jag har längtat efter det här, min älskade." Och när man väl accepterat den där öppna famnen och den där kärleken då vill man leva sitt liv på ett sätt som hedrar Jesus eftersom man verkligen insett att oj, han gav livet för mig. Då känns det, för mig, helt naturligt att känna av, i min egna personliga relation till Jesus, vad som känns rätt och fel att göra. Det finns riktlinjer i Bibeln men sedan tror jag så oerhört mycket på att min personliga relation till Jesus är så pass stark och sann att jag även kan lita på att man, tillsammans med honom, kan utforma sitt liv på ett denise-sätt som hedrar honom. Jesus säger inte att man ska släppa allt man har och är. Jesus vill ta allt och omfamna allt. Sedan kan det självklart finnas saker som man känner inte känns rätt att göra längre. Absolut, att bli kristen innebär ju trots allt något livsomvälvande men Jesus är inte ute efter att du ska sluta med saker du tycker om, så länge de inte liksom förstör din relation till honom. Är det inte skadligt för dig så kommer Jesus att omfamna dina intressen och ditt livsval. Man kan kombinera Jesus med fotboll, motorcyklar, att dansa på fest, böcker, sång, ja you name it. Jesu kärlek är så stor, så stor. Jag tror inte vi människor kan förstå det. Därför vänder jag mig lite mot att du säger att det skulle gå emot religionen att vara på fest. Jag tror verkligen inte det behöver vara så. Angående alkohol så är det ingenting som har lockat mig. Jag märkte direkt att man inte behövde vara full för att ha kul på mina vänners hemmafester och har således sen min första fest druckit cola. Det är inget problem för mig. Jag uppskattar att veta var jag har mig själv och en fest ger mig, antar jag (har ju inte provat nåt annat sätt), mycket mer om jag är nykter. Jag har alltid väldigt roligt ändå. Hur man som kristen ska ställa sig till alkohol tänker jag inte heller uttala mig om. Det är upp till var och en att konsultera vår herre om den saken. Det sista jag vill göra är att bestämma över hur andras relation till Jesus ska se ut. Ett stort problem, tror jag, är när kristna emellan försöker bestämma hur allas relation till Jesus ska se ut. Kristendomen handlar om en personlig relation till Jesus och den ska man utforma på det sättet som passar dig och Jesus allra bäst. Och det här är viktigt att veta, för det är lätt att dra alla kristna över en kam och säga "Jaha, men du är kristen då gör du så och så" medan det faktiskt inte är så enkelt alla gånger. Det här är bland det vackraste med Jesus och att vara kristen. Att jag vet att det finns någon som älskar mig, trots allt. Vad jag än gör. Jesus kommer aldrig vända ryggen till mig och det är den största tryggheten i livet.
Om snygghet
En kommentar man titt som tätt får höra när man diskuterar det skeva med samhällets normer och skönhetsideal är att alla feminister är fula och att det är därför vi vänder oss mot skönhetsidealen. Låt mig här räkna upp några saker jag hellre är än snygg: intelligent, rolig, snäll, generös, uppmuntrande, älskvärd, smart, bäst, ägig, speciell, underbar, fabulös, fantastisk, beläst, finurlig, intressant, otrolig, konstig, unik, ärlig, mänsklig, arbetsam, inspirerande, extraordinär, trevlig, pratsam, peppande, frimodig, feministisk, mer än bara en kropp, mer än bara ett utseende, human, insatt, politisk, kreativ, cool, charmig, häftig, frigjord, rättfram, modig, bildad, fokuserad, konstnärlig, trovärdig och fruktansvärt värdefull för att jag är precis den jag är. Helt ärligt så är jag mot dagens skeva skönhetsideal för att om någon säger att du är snygg väger den "komplimangen" tyngre än nästan i princip alla saker jag nämt här ovan. Och det är ju ungefär det sjukaste som finns - att vi lever i ett samhälle där vårt utseende värderas högre än vilka personer vi är. Denna enorma ytlighet som slukar alla människor så att vi missar individen på grund av nåt så efemärt som utseendet. Se för övrigt videon eftersom den också handlar om just "att vara snygg" och hur skadligt och extremt överskattat det är. Det finns så mycket annat som definierar en person och personens yttre är väl det sista man ska lägga vikt vid. Nä, låt oss bara krossa det där himla patriarkatet och de där himla skönhetsnormerna någon himla gång.
NO MEANS NO
Especially for you, patriarkatet
Ingen kan ju ha missat att det var kvinnodagen i fredags. En kampdag för att vi fortfarande lever i ett patriarkat. Tillbringade dagen med att sjunga kampsånger, sätta upp flygblad, skriva om tabubelagda kvinnosaker på twitter, vara arg, äta på max, kramas, uppskatta tjejer och bara krossa patriarkatet. Och som man sjunger i sångerna: när jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något, vi måste höja våra röster för att höras och så vidare och så vidare. Ikväll drabbades jag av ny ilska gentemot patriarkatet och spelade då in denna vine:
Especially for you, patriarketet: ta dig i brasan för vi ger oss inte förrän du är ett minne blott.
Vårt konsumtionssamhälle och varför det suger
Låt oss ägna 20 minuter åt denna video och sedan ta tag i att skrota konsumtionssamhället. Kan vi enas om det? Bra, tack, för att världen ser ut så här gör mig så himla ledsen.
Äckelvärlden. Äckelpatriarkatet. Äckelallt.
Ett brev till högstadiejaget
Älskling!
Hej, jag heter Denise och jag är du om några år. Jag har så mycket jag vill säga till dig. Det finns så mycket du borde veta. Denise, du äger och det är ganska jätteokej att vara som du. Ja, du känner dig extremt fel och annorlunda men älskling, fortsätt spring till biblioteket varje rast. Det är ju livlinan. Fortsätt prata med bibliotekarien och sitt i den bästa soffan. Du kommer inte dö av sorg på nians skolavslutning och gymnasiet är hundra gånger så fantastiskt! Läs om länder långt bort och om liv så annorlunda ditt eget. Det är bra för hjärtat, och huvudet för den delen. Det är bra så. Fortsätt att ha starka åsikter mot rasism och ge dig inte i diskussionerna. Det gör ingenting att du är högljudd och odräglig - deras åsikter får inte stå oemotsagda. Fortsätt dröm om en kjolklädd verklighet för snart är den din, jag lovar. Fortsätt skriv, lova mig det, sluta aldrig skriva. Ta inte skolan på så himla stort allvar, du behöver inte alltid vara bäst i klassen, allt är inte en tävling. Gå i skolan för att lära dig något, inte för att vara bäst. Gå i skolan för att det du lär dig kommer du ha användning för resten av livet och för att förstå. För att förstå samhället, människor, dig själv. För att förstå litteraturen, filmerna, musiken. Sluta aldrig älska Horace Engdahl. Fortsätt att inspireras av Elizabeth Blackburn och Bodil Malmsten, det kommer göra dig till en vettigare person. Och fortsätt lita på Gud. Han kommer inte svika dig, aldrig någonsin. Jag vill att du gör sakerna som du tänker att du ska göra. Skriv de där breven, säg de där saker, ge de där kramarna. Du kommer ångra dig annars, tro mig. Det bästa med dig, Denise, är den du är. Den du är längst innerst inne. Du behöver inte känna att det är fel. Gå rakryggad för du vet ju faktiskt det. Jag är så oändligt glad att du redan vet det här, Denise. Jag är så glad att du vet att du duger. Glöm det aldrig. Stå på de svagas sida, le i korridorerna, skratta högt och obehindrat. Krama Iris och Thore. Ofta och länge och hårt. Du måste det. För snart flyttar de härifrån och du kommer inte hinna med och då finns de bara vid din sida en halvtimme per sommar i en husvagn. Du måste krama dem hårt. Och tacka dem för allt. Du har fantastiska vänner och de står ut med dig, vännen. Värdera dem högt för de kommer stå vid din sida en lång lång tid. Promenera, året runt. Var ensam med dina tankar. Det är klokt. Se dig omkring, förundras. Och sist men inte minst, älska otyglat. Älska allt som väcker vackra känslor i dig.
All världens kärlek,
din tillgivna,
Denise
Jag tror på en Jesus som är både sanning och nåd
Niklas Piensoho höll en så himla bra predikan vid riksdagens öppnande. Så himla himla bra. Det var väl allt jag ville säga. Tog en paus från kemin och såg detta och blev så överväldigad och stolt för det var så fint och bra. Hurra!
Kvinnodagen
Vi sjöng kampsånger, satte upp flygblad, var på bästa kvinnodagsmötet och lyssade på fantastiska föreläsningar, diskuterade och hade bästa kvinnodagen helt enkelt. Så viktig dag.
Norge, åh, Norge
Så här har hela min kväll sett ut. Alla tankar, alla böner, all kärlek går till Norge. Detta är bara ofattbart. Jag finner inga ord. Inga alls.
