Det är rätt fint ändå. Jag klarar mig gott och väl med två par strumpbyxor och behöver inte stänga jackan på promenaden mot biblioteket. Jag lånar Idlaflickorna och läser kultursidor. Jag möts av en glad och fin skola och gröna saftiga äpplen i elevfiket. Monica Zetterlund spelas i mina öron och skänker mig koncentration under de annars alldeles för, från mitt håll, pratiga kemi- och mattetimmarna. Sitter några minuter i matsalen med den finaste jag vet och kan inte hålla leendet borta på skrattiga, engagerade historiegenomgångar med p3-övergångar. Åh, att äntligen vara klar med kemiuppgifterna och att få en kram. Google translate-battles, finaste skolsköterskan och dessa hissturer. Att sitta i grupprummet och skratta åt hur tokiga, fantastiska klasskamrater jag har. Finaste busschaffören på morgonbussen och en tvåplats till mig och Emelie. Att Joel klarat ut Lego racers och att jag slutar tidigt imorgon. Att bära med sig bioupplevelsen från gårdagen och att livligt diskutera den, Eva Gabrielsson, Helena Bergström och annat efemärt. Att se Egalias döttrar on display på biblioteket, le för sig själv och minnas hur bra Å alla kära systrar! är.

Det gör ingenting att det är kemiprov på torsdag för livet är så mycket vackrare än ett betygsblad med bra betyg. Det är inte allt. Därför tar jag det piano med förhoppningen att skolan då kommer fortsätta kännas lika fin och trevlig som idag. Jag tänker koka thé (, faktiskt öppna kemiboken) och kollektivplugga med eminenta Agnes. En måndag utan melankoli - magiskt och önskvärt även i framtiden.