Vi börjar med prisutdelningen. Den är ju alltid vacker och svenskarna är ju alltid lika hjärtskärande dåliga på engelska. Det är väl som det ska vara. Sången av Katarina Karnéus var fantastisk. Hon är verkligen otroligt begåvad och hennes användning av sin röst var alldeles magisk. Prisutdelningen var som den ska. Massa långa anföranden på halvdan engelska (som förvisso alltid är väldigt intressanta) och överlämnandet av priserna. Väldigt cermoniellt och fint. Jag tycker för övrigt att det är så charmigt med de pristagare som inte är så inlärda i hela nobelgrejen och får lockas fram av Kungen. En litet söt omväxling. Det finaste var nog dock när Kristina Lugn efter ceremonins slut gick förbi micken och skrattade hjärtligt - trots att jag var ensam hemma var jag tvungen att utropa "Åh, Kristina Lugn!". Hon är ju så fantastiskt fin.

Nobelbanketten. Åh. Hur ska jag finna ord? Att detta är den bästa dagen på året tvivlar jag verkligen inte på. Underhållningen (som Birgitta Egerbladh ansvarat för) var förvånadsvärt bra. Den var mångsidig och smårolig faktiskt. Det var verkligen ett fräscht och uppiggande inslag. An av kvällens ljuspunkter var självklart talen. De var lite halvspontana och väldigt spännande. Mario Vargas Llosas tal - eller berättelse som han sa - var vackert och jag uppskattade det verkligen. För övrigt var toastmastern fruktansvärt duktig på att bemästra de olika språken. Jag blev mäkta imponerad. En höjdpunkt var (självklart) den långa sekvensen av Ebba Witt-Brattström, som var strålande, och som satte ett leende på mina läppar, Ebba-junkie som jag är. (Även här kom det några utrop från tv-soffan och det lät lite så här: "Åhhh, Ebbaa. Kolla kolla kolla. Hon är så himmlaaa fiiiin. Åååhh, vad fiiin hon är!")

Det var, som vanligt, en glädje att titta på alla festligheter. Jag älskar när de dansar efteråt och alla bara släpper loss. Det är så otroligt hjärtvärmande och jag blir så himla glad. Jag älskar hela grejen. Jag älskar klänningarna, talen, all fin mat, alla studenter och all kunskap som samlas i Blå hallen den kvällen. Det är så himla fint. Jag saknade förvisso en Elizabeth Blackburn som drar sexskämt i sitt tal och som har det absolut bästa skrattet i recorded history. Dessutom saknade jag Horace Engdahl, fick nämligen inte syn på honom på hela kvällen. Jag saknade också en intervju med Kristina Lugn (som det var förra året). Jag skulle faktiskt gärna se mer av De Aderton den här dagen. Peter Englund gjorde dock ett lysande jobb i TV.

Nu sörjer jag att det är ett helt år tills nästa nobeldag. Jag har dock hört att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Once again, en fantastisk dag som sannerligen är den bästa på hela året. Nu kan jag somna med ett leende på läpparna. Åh, vilken dag!