Don't call me girl, sir!
Nu har det hänt igen. Jag har sett en serie som totally blownat my mind. The Newsroom av himla Aaron Sorkin. Jag skriver detta inlägg i brutal affekt efter sista avsnittet på säsongen. Jag skrev en tweet för att sammanfatta mina känslor i ord och den löd så här: "herregudnejkanfolkslutavarakäraifelpersonerkanallaslutagörafelvadhänderwhatisthislife
vadgörjagjagkanintelevajagdörnusnartjanudöd" Hursomhelst, det är en briljant serie med lysande dialoger (det är på riktigt det allra viktigaste i serier för mig), intressanta karaktärer och karaktärsutvecklingar samt en himla spänning som alltså gud! hjärtat slår fort över nyheter. The news! Det är så spännande. Och jag sympatiserar så mycket med vissa karaktärer ena avsnittet för att i det nästa vilja kasta något i ansiktet på dem. Det är verkligen en serie med stuns och oerhört starka karaktärer. Och jag älskar det. Jag älskar det och jag gråter och jag skrattar högt och det gör lite ont i mig att säsongen är över. Men det är bra. Det är så himla bra. Och det här är ett inlägg i djup djup affekt men på riktigt. SÅ. BRA. Titta på den bara. Omedelbums.
Wes Anderson
I söndags tillbringade jag och Jonathan några timmar med att se två Wes Anderson-filmer, The Royal Tenenbaums och Rushmore. Båda filmerna var så bra men på två olika sätt. The Royal Tenenbaums var extremt snygg och smart gjord medan Rushmore hade en rolig och spännande handling. Jag hade innan bara sett the Life Aquatic men måste säga att jag gillar Wes Andersons sätt att göra film. De är annorlunda men känns ändå så självklara i sin utformning. The Royal Tenenbaums handlar om en numer splittrad familj med barngenier som sedan återförenas och man får möta dels alla knäppa familjemedlemmar och människor runtomkring dem. Rushmore å andra sidan handlar om privatskolan Rushmore och en ytterst excentrisk elev som går där. Han är engagerad i allt och alla, förutom sina betyg. Han förälskar sig i en lärare och allt går överstyr i en kärlekstriangel mellan honom, lärarinnan och en medelåldersman/kompis. Två bra filmer. Se dem nu då bara.
Between the Head and a Hand Lies the Heart
I fredags slutade jag och Jonathan skolan tidigt så vi traskade över isen till Skurholmen, kokade oss lite thé och såg Metropolis. Metropolis är en tysk sci-fi från 1927 och var så himla bra bara. Den handlar om en tekniskt otrolig stad där samhällsklasserna lever helt åtskilda och överklassens liv är lek och skoj medan arbetarnas liv är dystert, smärtsamt och enformigt. En överklasson förälskar sig i en arbetarklasskämpe. Hon lovar arbetarna bättre tider och Metropolishärskaren känner sin makt vara i fara. Han ser därför till att låta en robot ta arbetarklasskämpen Marias skepnad och vill att den ska lugna folket. Uppfinnaren bakom roboten har andra planer och robot-Maria hetsar arbetarna till upplopp. Filmen var jättesnygg, fantastiskt bra och ja, så sevärd bara. Det är något visst med gammal film. De hade nog fångat något speciellt som vi sedan tappat för sån här film görs inte längre. Så så bra, se den.
Dogtooth
Sista lovdagen tog Jonathan bussen till mig och efter att ha läst lite Liv Strömqvist bestämde vi oss för att se en film. Vi valde den knäppa, otäcka, extremt snygga och roliga filmen Dogtooth. Filmen skildrar en grekisk familj som lever helt avskiljda från resten av samhället. Pappan styr och ställer i hemmet och i deras hem gäller inte samma regler som i resten av världen. Hemmet är en hård förtryckarregim med pappan i ledningen. Pappan har en makt som han inte vill tappa utan han bestämmer över alla delar i sina barns (och även sin hustrus) liv. Ord byter betydelse, karaktärerna har inga namn och sociala konstruktioner såsom vi känner dem existerar inte. Filmen är märklig, obscen och rätt läskig i perioder och i perioder är den vacker och oerhört rolig. Trots bristen på sociala konstruktioner finns det en sak som förtryckarregimen, i detta fall familjen, inte kan ta ifrån en individ och det är törsten, eller begäret, efter frihet, efter att få skapa sig ett eget liv. Det är en vacker kontenta. Filmen lämnade mig kluven, med lite magsår men framför allt hänförd. Det är en himla bra film. Se den.
Twenty four hour room service must be one of the premier achievements of modern civilization.
När skolan började om började jag med en ny tv-serie, Twin Peaks. Och nu har jag sett klart. 30 avsnitt. Tjoff, så var det över. Jag har haft maraton i princip varje dag för det är den bästa serien jag någonsin sett. The owls are not what they seem, mina vänner. Och jag vill ha mitt kaffe black as midnight on a moonless night. Jag är fast. Jag är förälskad. Detta är den bästa serien i världshistorien. Jag är evigt förälskad i Dale Cooper. Betty och Garland Briggs är förevigt det bästa paret, de bästa förebilderna. Det är verkligen det bästa jag sett, någonsin.
Thank you for being a friend
Hur jag spenderar fredagskvällen? Med pantertanterna såklart!
Paperbacks and postcards.
Idag såg jag An Education. Jag älskade den. Varenda scen. Allt var så vackert och drömskt men så hemskt och ändå så otroligt fint. Jag grät och grät och grät men var ändå så glad. Helt fantastisk film. Se den!¨
(alla bilder är skamlöst stulna från tumblr, förlåt.)
He punched the highlights out of her hair!
Jag har just sett Scott Pilgrim vs. the World och det är en helt fantastisk film. Jag är alldeles förälskad i Ramona Flowers som är en av de coolaste filmkaraktärerna jag vet. Så himla bra film på alla sätt och vis. Den är ungefär så bra som en film kan bli. Så otroligt fantastisk, jag dör. Se den, nu nu nu!
(bildkälla: niotillfem)
Play it again, Sam
Igår blev världens bästa Magda sjutton år och vi firade med ett se en av världens bästa filmer. Det är så klart Casablanca och jag förstår inte hur jag kan ha traskat omkring på jorden i snart sexton år, trott att jag vetat något om världen och inte ens sett Casablanca. Det är nu återgäldat och jag njöt varenda sekund av filmen. Så otroligt vacker och fin. Att As Time Goes By är världens finaste låt gör ju inte det hela värre precis. Och Ingrid Bergman är så himla vacker och Humphrey Bogart - ja, vad kan man säga? Fantastisk.
Åh, Monica. (Vilken tokig mix av två framträdanden men ändå!)
(500) days of summer
En del filmer får en att bli mållös. (500) days of summer är en sådan. Att lyssna på soundtracket säger mycket om hur genialisk den är. Lägg även till att deras första samtal handlar om The Smiths och att hon citerade Belle and Sebastian i sin yearbook. Dessutom är hennes favoritbeatle Ringo och hennes favoritbeatleslåt är Octopus's Garden. Och de springer omkring på IKEA. Så himla fin. Jag vet inte vad jag ska säga. Se den bara.
