Jag vill bara poängtera att detta är årets video. Horace i sitt esse!

Det finns en bok som jag kan läsa hur många gånger som helst. En bok som som jag sen i juni lånat tre gånger på biblioteket. Boken råkar vara skriven av ingen mindre än Horace Engdahl, mannen som jag lite besvärande kallar för min drömman. (Jag kan förnimma mig om en konversation som slutade med "langa en sån man till mig. alltså, hojta till när du träffar en horace engdahl i min ålder". Jag är välmedveten om det besvärande och smått obehagliga i det uttalandet men så får det vara.) Anyhow, boken i fråga är "en frimodig mixtur av kortare och längre texter, hårt reducerade och koncentrerade, i en aforistisk tradition som sträcker sig från Pascal och framåt via Chamfort, Lichtenberg, Schlegel, Wallace Stevens."(klick!) Ja, man kanske kan säga att det är aforismer, mer eller mindre. Jag kommer på mig själv att småle igenkännande ett flertal gånger under bokens ringa åttio sidors gång. Vad ska man säga? Den är extremt välformulerad och tänkvärd. En sån där bok som jag egentligen borde köpa och alltid ha till hands - den har alltid något nytt att ge. Det är förresten en bok som alla borde ha till hands. Jag förvånas gång på gång av Horace Engdahls vokabulär och intellekt.

Bortsett från att förundras över Horace Engdahl så fyller jag mina jullovsdagar med läsning och annat fint. För ett knippe minuter sedan slog jag igen Spill av Sigrid Combüchen (som jag nämnt i tidigare inlägg) och den har sannerligen varit värd väntan. En magisk bok som förvånade mig gång på gång och som var totalt oförutsägbar. Nu lyssnar jag på Mozarts c-mollmässa (veckans konsert) och vill, trots att jag vill titulera mig som pubic service-kritiker, hylla SVT lite som bjuder på såna läckerheter emellanåt. För övrigt så ska nyårsaftonen spenderas i eminent sällskap, Magda. Vi har en fin dag framför oss! Jag har försökt att på något sätt lista tvåtusentios höjdpunkter men det är så svårt. Jag får helt enkelt konstatera att det har varit ett år utan dess like, tills vidare. Som sagt, läs Meteorer och Spill och ha ett gott nytt år!

Vi börjar med prisutdelningen. Den är ju alltid vacker och svenskarna är ju alltid lika hjärtskärande dåliga på engelska. Det är väl som det ska vara. Sången av Katarina Karnéus var fantastisk. Hon är verkligen otroligt begåvad och hennes användning av sin röst var alldeles magisk. Prisutdelningen var som den ska. Massa långa anföranden på halvdan engelska (som förvisso alltid är väldigt intressanta) och överlämnandet av priserna. Väldigt cermoniellt och fint. Jag tycker för övrigt att det är så charmigt med de pristagare som inte är så inlärda i hela nobelgrejen och får lockas fram av Kungen. En litet söt omväxling. Det finaste var nog dock när Kristina Lugn efter ceremonins slut gick förbi micken och skrattade hjärtligt - trots att jag var ensam hemma var jag tvungen att utropa "Åh, Kristina Lugn!". Hon är ju så fantastiskt fin.

Nobelbanketten. Åh. Hur ska jag finna ord? Att detta är den bästa dagen på året tvivlar jag verkligen inte på. Underhållningen (som Birgitta Egerbladh ansvarat för) var förvånadsvärt bra. Den var mångsidig och smårolig faktiskt. Det var verkligen ett fräscht och uppiggande inslag. An av kvällens ljuspunkter var självklart talen. De var lite halvspontana och väldigt spännande. Mario Vargas Llosas tal - eller berättelse som han sa - var vackert och jag uppskattade det verkligen. För övrigt var toastmastern fruktansvärt duktig på att bemästra de olika språken. Jag blev mäkta imponerad. En höjdpunkt var (självklart) den långa sekvensen av Ebba Witt-Brattström, som var strålande, och som satte ett leende på mina läppar, Ebba-junkie som jag är. (Även här kom det några utrop från tv-soffan och det lät lite så här: "Åhhh, Ebbaa. Kolla kolla kolla. Hon är så himmlaaa fiiiin. Åååhh, vad fiiin hon är!")

Det var, som vanligt, en glädje att titta på alla festligheter. Jag älskar när de dansar efteråt och alla bara släpper loss. Det är så otroligt hjärtvärmande och jag blir så himla glad. Jag älskar hela grejen. Jag älskar klänningarna, talen, all fin mat, alla studenter och all kunskap som samlas i Blå hallen den kvällen. Det är så himla fint. Jag saknade förvisso en Elizabeth Blackburn som drar sexskämt i sitt tal och som har det absolut bästa skrattet i recorded history. Dessutom saknade jag Horace Engdahl, fick nämligen inte syn på honom på hela kvällen. Jag saknade också en intervju med Kristina Lugn (som det var förra året). Jag skulle faktiskt gärna se mer av De Aderton den här dagen. Peter Englund gjorde dock ett lysande jobb i TV.

Nu sörjer jag att det är ett helt år tills nästa nobeldag. Jag har dock hört att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Once again, en fantastisk dag som sannerligen är den bästa på hela året. Nu kan jag somna med ett leende på läpparna. Åh, vilken dag!

Kärlek till Smärtan av Marguerite Duras (som Bodil skrivit någon gång - skriven i blod). Så-himla-bra. Den är så bra att jag inte vill sova på nätterna men det gör jag såklart ändå - somnar med boken och pratar om gemensamma smörgåsar i sömnen (enligt mamma). En liten parentes är att Modernista alltid gör fantastiska omslag och layouter till sina böcker. 

Jag har för övrigt just läst en fin intervju med Sigrid Combüchen. Hennes nysläppta bok - Spill - står högst på min önskelista i jul. Den är fantastiskt fin och jag gillade det hon sa om att spillet också är viktigt. Jag ser framemot att läsa den där boken så fruktansvärt mycket. Om jag inte får den i julklapp är det absolut det första jag köper efter jul.

Förresten! Morgondagen är dagen med stort D. Åh, vad jag längtat. Den tionde December. Jag brukar sätta den dagen högst upp när det kommer till mina favoritdagar. Nobeldagen. Ni vet: galamiddagen, prisutdelning, alla fina klänningar & allt uppiffat. Fantastiskt och otroligt vackert.
Lite så här brukar det se ut:

Finfina Elizabeth Blackburn

Magiska Ebba Witt-Brattström och hennes likvärdigt magiske make Horace Engdahl!

Morgondagen kommer bli fruktansvärt bra. Godis och nobel - all night long!

Jag brukar faktiskt helst inte vilja kategorisera in mina vänner och välja ut en specifik vän som den allra allra bästa. Jag pratar hellre om några av de bästa människorna jag vet. Mina vänner är så olika och helt otroligt fina. De är alla så himla viktiga. Åh, var börjar man? Några av de bästa människorna jag vet går alltid med på att fika efter skolan och de ger mig sina sympatier när jag måste få klaga på hur pluggigt och kvävande natur är ibland. De kramas och skrattar åt mina skämt (mycket bra egenskap, I dare say). Vi har skotersnöbollskrig och traskar till bussen tillsammans alldeles för tidigt på morgonen. Vi tar promenader och bara pratar pratar pratar. Ibland faller det ner fina brev i brevlådan från fantastiska människor från andra delar av landet. Det är så bra med vänner. Och det fina med att alla är så olika är att det aldrig blir samma sak. Det jag upplever med en upplever jag inte med nån annan. Dessutom så står de ju ut med mig hela bunten. De står ut med mina utläggningar om böcker, politik eller annat som kanske inte intresserar alla i min närhet. De är så finafinafina. Det är jättesvårt att sätta ord på mina vänner och hur galet mycket jag tycker om dem. Mitt hjärta smälter lite och jag ler fånigt när jag tänker på det. Så himla fint. (Nedan kommer ett par rätt anonyma bilder men de är kramiga och fina och även fast de rör endast ett fåtal av de personer jag syftat på i inlägget så får de bilderna räcka.)

Day 07 – Your best friend
Tystnaden och förseningen i den här bloggutmaningen beror på en ordentlig förkylning som gjort att jag legat däckad några dagar. Nu börjar jag dock tillfriskna.