Det finns en bok som jag kan läsa hur många gånger som helst. En bok som som jag sen i juni lånat tre gånger på biblioteket. Boken råkar vara skriven av ingen mindre än Horace Engdahl, mannen som jag lite besvärande kallar för min drömman. (Jag kan förnimma mig om en konversation som slutade med "langa en sån man till mig. alltså, hojta till när du träffar en horace engdahl i min ålder". Jag är välmedveten om det besvärande och smått obehagliga i det uttalandet men så får det vara.) Anyhow, boken i fråga är "en frimodig mixtur av kortare och längre texter, hårt reducerade och koncentrerade, i en aforistisk tradition som sträcker sig från Pascal och framåt via Chamfort, Lichtenberg, Schlegel, Wallace Stevens."(klick!) Ja, man kanske kan säga att det är aforismer, mer eller mindre. Jag kommer på mig själv att småle igenkännande ett flertal gånger under bokens ringa åttio sidors gång. Vad ska man säga? Den är extremt välformulerad och tänkvärd. En sån där bok som jag egentligen borde köpa och alltid ha till hands - den har alltid något nytt att ge. Det är förresten en bok som alla borde ha till hands. Jag förvånas gång på gång av Horace Engdahls vokabulär och intellekt.

Bortsett från att förundras över Horace Engdahl så fyller jag mina jullovsdagar med läsning och annat fint. För ett knippe minuter sedan slog jag igen Spill av Sigrid Combüchen (som jag nämnt i tidigare inlägg) och den har sannerligen varit värd väntan. En magisk bok som förvånade mig gång på gång och som var totalt oförutsägbar. Nu lyssnar jag på Mozarts c-mollmässa (veckans konsert) och vill, trots att jag vill titulera mig som pubic service-kritiker, hylla SVT lite som bjuder på såna läckerheter emellanåt. För övrigt så ska nyårsaftonen spenderas i eminent sällskap, Magda. Vi har en fin dag framför oss! Jag har försökt att på något sätt lista tvåtusentios höjdpunkter men det är så svårt. Jag får helt enkelt konstatera att det har varit ett år utan dess like, tills vidare. Som sagt, läs Meteorer och Spill och ha ett gott nytt år!