I veckan har det kommit upp fruktansvärda annonser på facebook, i busskurer etc. Ett nytt klädmärke Miss skinny - size zero only. En bild på ett par size zero-ben iklädd jeans. Självklart höjdes det många ögonbryn. Vem gör så här? Är någon verkligen så här verklighetsfrånvänd? Idag kom svaret - bakom kampanjen ligger riksförbundet mot ätstörningar Frisk & fri. Genom Miss Skinny-kampanjen ville man uppmärksamma dagens sjuka ideal och uppmana till ett sundare ideal. Den här "kampanjen mot ätstörningar" är så oerhört ogenomtänkt att jag knappt vet var jag ska börja.

 

1) Okej, Frisk och fri vill visa på ett sundare ideal och gör det genom att tapetsera Sverige med size zero-ben? Det spelar ju absolut ingen roll att deras poäng är att idealet är knäppt. Det de har gjort är att återigen reproducera sjuka sjuka ideal. Deras Miss Skinny-kampanj har setts av så oerhört många människor som passerat en busskur eller skrollat ner i sitt facebookfeed. Alla dessa människor kommer inte att gå in på webbshopen och hitta kampanjvideon som pratar om ätstörningar. De människorna kommer aldrig att få budskapet utan bara ännu ett sjukt ideal intryckta i huvudet. Och även om alla nu skulle se videon så är skadan redan skedd. Ett av de största problemen i hela ätstörningsproblematiken är s.k. triggning. Att trigga någon innebär att starta eller utlösa ett beteende och när man talar om triggning i feministiska sammanhang handlar det om triggning till självskadebeteende, kroppshat eller traumatiska minnen. Och Miss Skinny-kampanjen är en av de mest triggande kampanjerna jag sett på väldigt länge faktiskt. "Vi välkomnar ett smalare ideal", bilder på smala smala ben och "size zero only". Om inte detta triggar till kroppshat och ett anorektiskt beteende vet jag inte vad som gör det. Jag förstår faktiskt inte hur man kan vara ett riksförbund mot ätstörningar utan att ha koll på triggning. 

 

2) Jag är så oerhört trött på kampanjer som ska verka mot sjuka ideal genom att "uppmana till ett sundare ideal" eller genom att säga att "skönhet kommer i alla former" vilket Frisk och fri gör i sin kampanjvideo. Det är så urbota dumt och okunnigt. Problemet är självklart till viss del att vårt skönhetsideal är ett supersmalt sådant. Det är självklart skadligt och oroväckande. Men det är inte kärnan till problemet. Problemets kärna ligger ju i skönheten. I att kvinnor ska sträva efter skönhet. Det spelar ingen roll om skönhet kan komma i alla formen. En vettig kampanj mot ätstörningar skulle handla om att nedmontera skönhet som ideal. Newsflash: Det finns inget sunt skönhetsideal för det är så himla långt från sundhet att ha ett ideal för utseenden. Jag hade önskat att Frisk och fri istället för att tapetsera Sverige med bilder på size zero-ben hade tapetserat Sverige med min vackra nuna:

För ett par dagar sedan köpte jag en begagnad praktiskt taget oanvänd kaffebryggare för en femtiolapp av en annan student. Det här således nu blivit obligatoriskt med det så pensionäriga kaffe på maten. En kopp kaffe och en kardemummabulle som pricken över i efter himmelska fänkålssoppor eller chili sin carnes. Det kulinariska välmåendet är verkligen på topp. Bortsett från att äta himmelsk mat och dricka himmelskt kaffe sitter jag ibland i skolbänken. Antingen försöker jag hänga med i förvirrande föreläsningar om skepticismproblemet eller sitter på knäpptysta seminarier och tvingas till rollen som klassens Rory Gilmore. Jag suckar över gubbar som tror att de är världens centrum och ständigt stör undervisningen med onödiga kommentarer eller skrattar med klasskamrater som vill bli nästa Arne Næss. Jag spiller chili på mattan, suckar åt diskberg och läser bra böcker. Här är mitt liv i gif:ar.

Ah, nu sitter jag här, återigen indignerad över samhällsdebatten. Denna gång rör sig min indignation kring denna pågående debatt om vårt nya statsråd - Elisabeth Svantesson. Bered er att korsteckna er snabbt - hon har varit livetsordare!! Och engagerad i Ja till Livet. Dessa två, till synes hundraprocentigt privata angelägenheter, har väckt oerhörda debatter i media det senaste dygnet och jag häpnar. Verkligen häpnar. Det hojtas om att vi nu har ett statsråd med en uråldrig, hemsk kvinnosyn och en misstro mot hennes förmåga som statsråd med tanke på livets ord-bakgrunden. Det här är ju så skevt och så fel på så många grunder. Jag tänkte få ta upp några punkter som jag gärna ser att ni funderar över innan ert fortsatta drev mot Svantesson. 1) Kristet abortmotsånd 2) Denna artikel 3) Livets Ord 4) Skillnaden mellan personliga värderingar och politiska agendor.

 

Det finns en extremt livskraftig konsensus i Sverige idag att är du emot abort vill du per automatik förneka kvinnor rätten till deras kroppar och att din kvinnosyn således är helt uppåt väggarna. Det hojtas i all oändlighet om hur 90-någonting procent av alla abortmotståndare är män och att det således rör sig om kvinnohat. Jag förnekar definitivt inte att det finns politiska krafter vars mål är att reproducera patriakala normer i all oändlighet och bestämma över kvinnors liv. Såna finns det. Det är dock helt enkelt befängt att påstå att en kristen abortmotståndare drivs av kvinnohat utan något belägg för det mer än just själva abortmotståndet. Hurså? Jo, let me break it down to you. Ett kristet abortmotstånd rör sig kring (eller ja, KAN röra sig kring) övertygelsen att människans är Guds skapelse, Guds avbild. Att livet börjat redan i fosterstadiet ("han som danade dig redan i moderlivet"), att varje människa har en mening och att var människa har ett okränkbart människovärde. Och även då att mord är fel (budordet, ni vet). Och med synen på fostret som en människa/ett liv leder det till slutsatsen att abort är fel. Med detta inte sagt att alla kristna är emot abort såklart. Detta är dock ett extremt vanligt resonemang, i alla fall i frikyrkligheten. Därför känns det helt befängt när människor påstår att allt abortmotstånd grundar sig i kvinnohat. Jag skulle verkligen önska att vi försökte få våra facts lite straight innan vi anklagar människor för kvinnohat.

Här har jag snarare ett knippe frågor än några konstateranden. Vilka församlingar får man ha ett förflutet i för att få sitta i regeringen? Om jag vill bli statsråd en dag, ska jag strunta i det för att det kommer startas drev om gångerna jag besökt Livets Ord? Eller är det lika farligt att jag är medlem i en EFK-församling? Det är extremt intressant att kritiken mot hennes Livets ord-förflutna någonstans ligger i att "Livets Ord är en politisk församling". Sist jag kollade så är religion i allmänhet i allra högsta grad politiskt och min tro har definitivt inverkan på mina politiska övertygelser. Detta är ingenting unikt för Livets Ord utan gäller alla kristna församlingar och säkerligen även församlingar från andra religioner. Sen kan man självklart kritisera olika politiska agendor som olika församlingar kämpar för mer jag vill då återigen hänvisa till citatet där hon säger att hon tänker jobba vidare med politik i linje med det Moderaterna dirvit hela vägen.

 

Här hamnar vi faktiskt i min avslutande punkt och också i den punkten som gång på gång gör mig förvånad. Det finns en sån oändlig mängd människor som är oroliga över att Svantessons värderingar ska sippra in i regeringen och senare i lagboken. Det här är väldigt intressant för det tycks finnas en konsensus om att ens privata värderingar och ens politiska agendor är samma sak. Detta stämmer i många fall inte alls. Speciellt inte om man har en religiös övertygelse av något slag eftersom man vet att denna övertygelse inte delas av hela befolkningen och det är således rätt absurt att försöka tvinga alla att följa min moraliska kompass. Om Svantesson säger, vilket hon gjort, att hon kommer att följa regeringen och moderaternas politiska linjer så ser jag inte problemet. Om hon säger att hon stödjer regeringens abortpolitik idag, vad spelar det för roll om hon personligen inte vill göra abort för att hon moraliskt sett tycker att det är fel? Jag ser verkligen inte problematiken. Jag gör inte det. Det känns som att denna problematik i någon sorts verklighet där personliga värderingar i alla lägen är lika med politiska agendor. Det här är dock en verklighet som många av oss inte delar. Inte alls faktiskt. Varför ska någon som inte tycker att ett foster är ett liv inte få göra abort bara för att jag anser det? Är inte det att ge sig själv en lite för styrande roll över andra människors liv? 

 

I slutändan handlar detta till stor del bara om en jag vet inte byggd reflex att misstro troende människor. Hamnade vi inte lite i samma sits med Omar Mustafa i våras? Det handlar också om en oförmåga att förstå eller ja kanske att försöka förstå olika infallsvinklar på sådant som abort. Jag önskar, som så ofta, att det inte vore så himla svårt att förstå hur andra människor fungerar. Det här är mitt försök att på något sätt klargöra varför jag. och många med mig, inte tycker att Svantessons statsrådspost är ett problem. Jag vill gärna se drev mot politiker baserat på vad de har för politiska agendor istället för dessa rätt okunniga drev baserade på lösa föreställningar. Tack för mig! 

Sen jag flyttade till min lägenhet har jag sysslat med en enorm mängd bakning, diskning och städning. Min mamma skakade lite på huvudet och sa "vad du blivit huslig" när hon var förbi. Och ja, det har jag nog. Kanske handlar det om att jag nu har ett ställe att ta hand om som är bara mitt eller kanske att mitt förkläde hänger på hedersplats i köket och alltid manar till verksamhet eller så är det bara för att det är sån jag är när utrymmet finns. När det finns ett kök tillgängligt för mig när jag vill, där jag aldrig stör någon, där jag har mina favoritingredienser i skafferiet. När jag kan slänga mig på cykeln halv elva en fredagskväll för att köpa mjölk och linfrön på Konsum. Att bo som jag gör manar till ansvar i mängder men ger också friheter som inte finns när man bor i en by på landet. Med det inte sagt att det var nåt fel med att bo där, det var rätt bäst det också men det här är väl nån sorts naturlig fortsättning i livets knäppa gång. Mina brödbak tycks alltid förläggas till nätterna men vem kan inte vara nattmänniska när man knåda och diska till en sån här utsikt från köksfönstret? Känner mig på riktigt alldeles salig över närheten, över att få fylla en frys från scratch och över att kunna öppna köksfönstret, andas nattluft och blicka ut över detta.        

(Detta är ett rätt lång inlägg men scrolla er till den fråga som ni funderar mest på om ni inte orkar läsa allt!)

Som bekant (hoppas jag) är det kyrkoval på söndag och jag tänkte, i form av en sån där som säger sig känna Jesus och tycker att han är livets stjäna och hjälte, få ge er min lilla subjektiva guide till hur man ska bete sig på söndag. Så, okej, vi börjar med the basics. På söndag i din närmsta vallokal (som står på röstkortet du fått i brevlådan eller här) kommer du kunna, om du är medlem i Svenska Kyrkan och har fyllt sexton, lägga din röst. Jag har egentligen en sak att säga - gör det! Gå och rösta på söndag. Det är skitviktigt. Svenska Kyrkan är en stor organistation och ett stort samfund som varje år möter extremt många människor, som agerar för en bättre värld runtom vår jord och som en stor mängd människor söker sig till vid svåra situationer eller annat. För mig personligen tycker jag att det viktigaste en kyrka gör är att prata om Jesus, sprida de trevliga nyheterna om att Jesus finns, älskar och bryr sig om var och en samt att verka i världen på ett jesuslikt vis. I årets kyrkoval finns det cirka 5,5 miljoner röstberättigade men jag är inte en av dessa. Jag vill ändå ge lite riktlinjer till hur man förslagsvis kan tänka på söndag.

 

Varför ska jag rösta? Jo, det är skitviktigt att du röstar i kyrkovalet för att Svenska Kyrkan är en kyrka du mest troligt kommer komma i kontakt med flertalet gånger i livet (om inte annat så vid t.ex. bröllop eller begravningar) och i och med valet får du vara med och bestämma hur den ska se ut, för att du betalar pengar i kyrkoavgift varje år så du borde vara med och bestämma hur de ska spenderas och för att du ju faktiskt genom din röst ser till så att såna du inte vill ska få många röster får färre röster i det stora hela. 

 

Jo, det absolut knäppaste Svenska Kyrkan gör är att syssla med partipolitik. Jag tycker att det är helt otroligt knäppt att styra kyrkan på politiska grunder. Kyrkan ska väl ganska självklart styras efter Guds ord va? För mig känns det som det självklaraste i världen att kyrkomötet ska diskutera sådant som äktenskapslagstiftning, prästämbetet etc på ett teologiskt plan. Är du för homoäktenskap - förklara din teologiska tolkning som lett dig dit. Är du emot kvinnliga präster - förklara din bibeltolkning som lett dit. Och självklart detsamma om man är emot homoäktenskap eller för kvinnliga präster. Det finns ju ett ton av såna här frågor som diskuteras i kyrkomötet när de möts och varje gång jag sitter vid en webbsändning och försöker följa debatter som jag tycker har intressanta teologiska aspekter så hamnar jag i läget där jag nästan sliter mitt hår för att person efter person ställer sig i talarstolen och försöker på ett sekulärt politiskt sätt förklara varför KYRKAN ska förhålla sig till en fråga på ett visst sätt? Det är väl det knäppaste? I de frågor där bibeln är relevant (dvs de flesta men kanske inte typ renoveringar av kyrkolokaler etc) är det väl klart att ledamöterna (eller vad det nu kallas) ska argumentera utifrån bibeln? Det är väl trots allt en kyrka som styrs? (Obs att det såklart är så att olika teologiska hållningar får olika politiska konsekvenser, det jag vänder mig emot är när perspektivet börjar och slutar rent politiskt utan att beröra teologi eller Bibeln.) (Obs 2 - jag menar alltså att partipolitiken av rena principskäl ska kastas ut ur kyrkan. Kyrkan är skild från staten men har kvar partipolitik? Är inte det svinknäppt?)

Tilde och Annette pratar alltid om att jag skriver så långa inlägg så nu tänkte jag prova mig på ett inlägg med bilder. Jag har typ framkallat en engångskamera från nån gång i våras med en del bilder så tänkte typ visa några. En tidbit av min vinter/vår typ eller nåt. Engångskameran följde med i blåa ryggsäcken (a.k.a skalman) mest jämt men plockades fram sällan men till slut blev det en full rulle ändå. 

My som numer bor i Nepal, snyft. Saknaden är enorm.

 

Efter några få dagar i den nya lägenheten begav jag mig iväg på en av de årligt återkommande höjdpunkterna i livet - fjällvandringsresan till Vassijaure! Jag tog mitt pick och pack och satte mig på ett tåg mot fjällen. Jag och Jonathan åt pizza som färdkost på grund av försenade tåg och jag lät tiden gå genom att sticka mössor. Väl framme hade jag en rad kära återseenden på tur. Först fjällen! Bara det. Vilken grej. Sen, denna ljuva mysiga fjällgård som jag kopplar med så många fina minnen. Och för det tredje - alla kära tanter och farbröder. I dagarna tre fjällvandrade vi på dagarna och upplevde knäppt vackra vyer och fina samtal. På kvällarna åt vi gott, hade andakter, lekte lekar och pratade halva natten. Det var precis lika fint och givande och fantastiskt som vanligt. Vid hemkomsten värkte benen av all vandring och hjärtat av all kärlek. Men alltså vad slår heart-to-hearts med en tantfavorit i köket ett på natten, bus med gulliga trettonåringar, att fnittra över ett stekhällsskrubbande med en annan tantbästis, att blicka ut över fjällen med en kopp kaffe och en chokladbit eller att i långsam takt vandra till landsgränsen och diskutera allt möjligt med pensionärer? Alltså, att börja varje dag med gemensam bön och sånger om skapelsen och hur bäst Gud är, att lägga armarna om halsen på en tant och säga "Du såg bara så kramvänlig ut" och sen kramas i minuter, att busa med roliga gubbar, att äta banan på tåget med den tantfavoriten man träffar mest sällan, att faktiskt ha alla sina favorittanter samlade under samma tak flera dagar i streck - det är inte alls vanligt i detta vidsträckta län. Allt detta - så bäst så bäst så bäst. Det pratas ofta om att "ladda batterierna" och om det är någon gång jag gör det så är det när jag är i Vassijaure med en hel hop av de personerna jag gillar mest. 

Det finns himla många saker som äger med att flytta hemifrån. Till exempel att bjuda hem Magda (och Jonathan) på rödbetor och morötter i ugn med fetaost och hummus en tisdagskväll och sen titta på tvshopklipp och början på en knäpp film. Det äger att i princip kunna vara i pyjamas till tio minuter innan man ska befinna sig i stan och ändå hinna. Det äger att storhandla på Coop Forum en måndag efter filosofiföreläsningen och därefter fylla kylskåpet med goda rotfrukter och skafferiet med bra mjöler. Det finns dock en hel del grejer som suger också. Till exempel att ha tvättid sju på morgonen när man kvällen innan bakat tills efter ett. Det suger att få fläckar på bordet efter thé och kaffe som måste tas bort med ett speciellt medel som man inte har i lägenheten. Det suger att glömma vattnet på spisen för att man hamnar i en feministisk diskussion och således torrkokar sin favoritpanna. Det suger att inte kunna kramas med sina föräldrar när man vill och det suger att disken ständigt tycks föröka sig. Och det är väl lite så. Lite så som det är. Måste dock säga att det är så himla himla ägigt att gå på obegripliga filosofiföreläsningar med knäppa föreläsare och att luncha med pappa på universitetet. Det är defintivt mer ägigt än sugigt att bo i lägenhet och att plugga på universitet.

Ah, life, you are just too kind! 

Oj, och så gick en sommar. Den här sommaren har, som så många andra, varit en sommar i konstant rörelse. Jag har sällan varit helt närvarande där jag varit för jag har alldeles för ofta beställt matvaror till Arnemark på jobbet, skrivit mejl på lediga dagar, ringt samtal på luncher och bara ofta haft något annat moment i sommarlivet (ja livet, inte lovet) i tankarna. 

 

I sommar har jag främst varit i Arnemark. Jag har firat midsommar i dagarna tre genom att knappt sova, att (citerar mig själv) gå på kaffe och den helige ande, att laga mat, krama tanter, sjunga, skratta, kiosktanta och laga läckande tält. Midsommarhelgen i Arnemark är lika fantastisk år efter år. Det samlas så himla mycket bra folk på samma gård och vi går på gudstjänster och ber ihop och sjunger och det är så bra bara. Man älskar varandra och man älskar Jesus. Förutom midsommarhelgen har jag varit barnledare på de internationella vänskapsdagarna, även det i Arnemark. Jag försökte få ett tjugotal 0-7åringar att lyssna på bibelberättelser, måla teckningar, blåsa bubblor och bli ansiktsmålade. På något förunderligt sätt lyckades det och vi hade så himla mysigt ihop. Vänskapsdagarna är fantastiska dagar men man får alltid möta så många människor som är i hemska situationer och jag blir så arg så arg och så uppgiven så uppgiven över hur vårt land kan bete sig som det gör mot människor som vill komma hit. Vi har ingen human invandringspolitik och det är bland det sorgligaste jag vet. Man får i alla fall mötas i sorgen och upgivenheten och hjälpas åt och det är vackert. För människorna man möter de förtjänar värdighet, respekt och omsorg. Det är hemskt att Sverige inte erbjuder det. Hemskt. Utöver detta anordnades ett ungdomsläger i augusti där jag i fem dagar fick kramas, laga mat och hålla koll på 90 ungdomar, mina ungdomar. Jag traskade omkring i Gertruds dunjacka och nattvaktade, sjöng hjärtats sång och kände bara en sån kärlek. Hela tiden. Min sommar i Arnemark slutade med ett församlingsläger härom helgen där jag kramades med favorittanter, knäskurade köksgolv halv ett på natten, pratade viktigheter och målade ansiktsmålningar på fina barn. Arnemark är mitt hjärtas plats. Arnemarksgården är på så många plan platsen där jag borde vara, där jag hör hemma. Det går inte riktigt att beskriva men det bara är så.

Bortsett från att ständigt ha något av nämnda arrangemang eller andra Arnemarkskopplade saker i huvudet har jag jobbat, varit i New York och sett Sopranos. Vilken sommar! Jag fick jobb på en camping i EFS-regi och har tillbringat fyra veckors jättetrevligt jobb. Jag har serverat våfflor till pensionärer, träffat spännande människor och städat toaletter. På ett ungefär. Jag trivdes så himla bra där. New York var en knäpp upplevelse som kanske typ borde få ett eget inlägg istället för en del i denna catching-up-grej eller nåt. Vad mer har jag gjort? Hm, jag har hejdåkramat med Agnes innan hon flyttade till Schweiz, plockat bär, varit på Spice Girls avskedsfest, hängt på Lapplandsveckan och bakom biblioteksdiskar med favoritbibliotekarien, arbetat i kalaskyrkan och jag vet inte, haft det bra. En fin sommar men väldigt fullspäckad. Varje ledig dag på jobbschemat var i princip inbokad men jag trivs bra så faktiskt. Kan vi räkna detta som ett okej "vad jag gjort i sommar"-inlägg så jag får gå vidare? Tack och adjö.

Alltså jag har en hel sommars bloggerier att ta igen men det orkar jag inte nu. Men, today's news! Jag har flyttat hemifrån. I söndags åkte jag från församlingsläger i Arnemark, till Klöverträsk för att packa bilen full och sedan fölyttade jag in i det jag väl får kalla för min etta i Luleå. Jag har utsikt över vattnet, tio meter till teatern och oboy i skafferiet. Jag har bott här två dagar men trivs ypperligt. Efter fjällresan (åker äntligen äntligen på den årliga pensionärsfjällvandringen imorgon!) ska jag försöka få upp något på alla vita väggar och jag ska inhandla andra viktigheter. Just nu lever jag lite som det blivit bara. Det känns dock fint att se stickjuntekompisens bil från fönstret så man vet precis när man ska lämna lägenheten, att ha kompisar som gör läxorna på golvet och att vara nära saker för första gången i livet. Igår hälsade Linnea, Amanda, Magda, Anna och Jonathan på för att kolla in läget. Vi diskuterade londontapeten som mina hyresvärdar slängt upp på väggen (som min mamma slängt upp i vår hall, roligt sammanträffande), livet efter gymnasiet, fjällen och annat viktigt. Mina kompisar är bäst och kvällen avslutades med att skypea med Sebastian som flyttat i Frankrike. Så himla ypperligt första dygn i lägenheten. Idag hade jag min första dag på universitetet. Skitknäppt.