Efter några få dagar i den nya lägenheten begav jag mig iväg på en av de årligt återkommande höjdpunkterna i livet - fjällvandringsresan till Vassijaure! Jag tog mitt pick och pack och satte mig på ett tåg mot fjällen. Jag och Jonathan åt pizza som färdkost på grund av försenade tåg och jag lät tiden gå genom att sticka mössor. Väl framme hade jag en rad kära återseenden på tur. Först fjällen! Bara det. Vilken grej. Sen, denna ljuva mysiga fjällgård som jag kopplar med så många fina minnen. Och för det tredje - alla kära tanter och farbröder. I dagarna tre fjällvandrade vi på dagarna och upplevde knäppt vackra vyer och fina samtal. På kvällarna åt vi gott, hade andakter, lekte lekar och pratade halva natten. Det var precis lika fint och givande och fantastiskt som vanligt. Vid hemkomsten värkte benen av all vandring och hjärtat av all kärlek. Men alltså vad slår heart-to-hearts med en tantfavorit i köket ett på natten, bus med gulliga trettonåringar, att fnittra över ett stekhällsskrubbande med en annan tantbästis, att blicka ut över fjällen med en kopp kaffe och en chokladbit eller att i långsam takt vandra till landsgränsen och diskutera allt möjligt med pensionärer? Alltså, att börja varje dag med gemensam bön och sånger om skapelsen och hur bäst Gud är, att lägga armarna om halsen på en tant och säga "Du såg bara så kramvänlig ut" och sen kramas i minuter, att busa med roliga gubbar, att äta banan på tåget med den tantfavoriten man träffar mest sällan, att faktiskt ha alla sina favorittanter samlade under samma tak flera dagar i streck - det är inte alls vanligt i detta vidsträckta län. Allt detta - så bäst så bäst så bäst. Det pratas ofta om att "ladda batterierna" och om det är någon gång jag gör det så är det när jag är i Vassijaure med en hel hop av de personerna jag gillar mest.