Igår blev jag pulp fiction- och galagofrälst! Jag hade bjudit hem Jonathan för att fira jullovet så efter en lekfylld skoldag (kurragömma och indiansmyg i korridorerna) tog vi vårt pick och pack och satte oss på en buss till Klöverträsk. Vi såg pulp fiction (vilken film! ah, så brutal så knäpp så snygg), åt tacos och sen läste vi Galago, twittrade och åt godis ungefär. Det var ett så himla bra sätt att inviga jullovet på. Mitt rum har förresten aldrig sett gosigare ut på bild så jag kände mig tvungen att komponera ett inlägg för att få visa bilder. Min fredag i korta ordalag men den ägde monumentalt mycket. God natt och god jul, ungefär.

 

Jag chattade med Tilde och började bedrövat prata om hur jag skickat noll julkort och fått hem en handfull i brevlådan. Hon cybersuckade djupt och sa att detta var "kyrktantsproblem". Jag får kanske hålla med, tänka på omvärlden och gå vidare med mitt liv. Julkort är en så fin tradition eftersom det är ett så enkelt sätt att visa omtanke på, tänker jag. Snigelpost är i överlag underskattat, precis som public service. I år fick jag ett julkort som på något sätt ringade in julen på ett väldigt fint sätt. Jag vill nästan fälla en tår när jag tittar på det för att ja, Kristus är född och det är därför vi får våra julklappar och det är därför vi samlas med familjen. Jesus is the reason for the season, som det är sagt. Överväldigas lite av tacksamhet övet att få såna här vackra påminnelser om vad som egentligen är viktigt här i livet med posten och tänker att man nog borde bli bättre på det själv.

Jag har avslutat mina sista skoluppgifter innan jullovet och jag dansar på moln. Jag kan numer helt utan dåligt samvete säga "Hej, ska vi ses och se på pulp fiction eller vara arga på samhället eller varför inte både och?" och känna att man inte försummar skolan när man väljer att stanna inne i stan istället för att ta skolbussen hem. Jag har officiellt sagt adjö till miljöpolitik, kemi b och svenska b. Jag kan äntligen försöka prioritera att se film, att läsa böcker, att leva livet! Att baka Gertruds havrekakor, ringa långa samtal och göra facebookevenemang inför vinterlägret i Arnemark. Det finns äntligen tid att andas normalt, att inte ha dåligt samvete, att tillbringa tiden lite hur jag själv vill. Nu levererar jag klyschorna klyscha men det är som en tyngd lyfts från mina axlar. Äntligen lov, äntligen andrum, äntligen livet. Godnatt, bloggen och ni tappra läsare. Och glöm inte, Kristus är född! 

Vi har snubblat in på årets sista skolvecka och jag firar den med att faktiskt vara helt lektionslös. Jag panikskriver klart min sista skoluppgift och dricker mängder av thé. Jag firar den lediga måndagen iklädd pyjamas och med smutsigt hår. Igår rördes jag nästan till tårar när jag återsåg Astrid i Mysteriet på Greveholm. Årets julkalender har satt december i ett väldigt nostalgiskt och lyckorusigt skimmer. Annars då? Hamnar rätt ofta i gula byggnader. Antingen packar jag julpåsar med min lokalgrupp och serverar kyrkkaffe på gula kyrkan eller så ser jag På Spåret och lagar knytkalasmat i det gula bergströmska residenset. Vi har alldeles för sent-firat Tilde med ett juligt vegetariskt knytkalas och vi har gått på vänners vernissage. Lovet stundar, som sagt, och med det kommer sömnen, livsglädjen och spänningen tillbaka starkare än någonsin. Mina planer låter som följer: Läsa böcker, dricka thé, läsa böcker, dricka thé, läsa böcker, umgås. På bilderna ser ni några av mina älsklingsmänniskor förresten och man kan skymta insidan av båda gula byggnaderna. Nu ska jag tvinga ner näsan i miljöpolitiksrapporten igen. Over and out, mina vänner.

Det finns en person jag så ofta tänker att jag borde ägna ett blogginlägg åt men det blir aldrig av. Hur ska jag egentligen kunna skriva ett inlägg, en kärleksförklaring, till mitt livs kärlek, min bästa vän och förtrogne? Hur kan man egentligen med ord beskriva det där som får mig att spontant brista ut i tacksamhetstårar vid midnatt framför toalettspegeln? Hur ska jag i hela fridens namn kunna beskriva den där känslan av ständig kärlek och trygghet? Det går nog inte men jag ska försöka. Jag har en vän, och vilken vän sen! Han heter Jesus och jag tänker mig att han egentligen inte behöver någon historisk presentation, ni vet ungefär vem han är. Okej. Den här Jesus, min bästa bästa vän, är den mest fantastiske jag vet. Jag känner ingen som är så trogen och så trygg. Föreställ er detta ändå: jag har alltså en bästis som alltså älskar mig så mycket att han dött för mig och som åh, hjälper mig genom allt. Va? Finns det något bättre än en ständig medvandrare som man kan luta sig mot? Jesus som bara finns där hela tiden, vad jag än sysslar med, hur himla töntig och trotsig jag än är. Och det är jag, mest hela tiden. Och det är kanske (vaddå kanske - absolut) det viktigaste och mest fundamentala i livet. Det finns ingenting jag någonsin skulle byta bort Jesus mot. Alltså, ingenting är ju ens halvbra när man jämför med Jesus. Ingen rikedom, ingen popularitet, inget pris. Ingenting går ju upp mot ett samtal med Jesus. Han är ju på riktigt bättre än allt här i världen. Bättre än tonårskärlek, bättre än MVG+ på ett prov, bättre än festernas fest. Det går ju inte riktigt att förklara utan att man hamnar på en så andlig och pretentiös nivå så jag kanske lämnar det så. Att inget går uppemot att mysa med Jesus. Den känslan går inte att uppnå på annat sätt och den är det tryggaste, lyckligaste, bästa känslan att uppleva. Att veta att Jesus är min och jag är ju hans. Och det är det tryggaste och viktigaste och jag älskar honom så. Jesus är en lifesaver och en lifechanger och jag vet inte vem jag vore utan honom. Så. Varsågoda. Det var en liten kärleksförklaring från mig till mästarnas mästare och kungars kung eller som jag brukar säga: min bästis. Han är ju kärlek. Han är ju allt. (Och ps. Vet ni? Han älskar er precis lika mycket och vill bli er bästis också. Ni borde prova. Det är det bästa som hänt mig.)

 

Jag har en ledig torsdag och utanför fönstret singlar nätta lugna snöflingor ned. Det är en trygg syn, precis som tjugo minusgrader på termometern. Veckans kyla har bitit i mina kinder, förvärrat min förkylning och tvingat mig till att leta fram tre lager stickat varje morgon men det är en vacker kyla. Den bästa sortens kyla har jag sagt gång på gång. För det är det. Kylan gör inte ont. Den är torr och ger ny kraft. Den biter sig inte fast i ryggmärgen utan väcker bara ögon och hjärta till liv på morgonen. Vintern är väldig trygg av den anledningen. För mig är kylan som ett livselixir. Ett livselixir att insupa när jag är rätt klädd och har en thékopp väntande så fort jag kommer in igen eller en varm buss bara några minuter bort. Kylan tvingar fram de varma tröjorna, strumpbyxepar på stumpbyxepar och benvärmarna. Kylan tvingar fram de där kläderna som sen gör kylan till det bästa naturfenomenet. Vacker, trygg och hoppingivande är den norrbottniska decemberkylan.

På skolan lyssnar jag mest på Frida Hyvönen för det är enbart då jag kan öppna kemiboken utan att drabbas av pluggpanik. Det är bara då slutprovet i kemi inte känns som gymnasietidens Mount Everest. Det är bara då jag förmår mig att tänka på lipider och proteiner. Efter tisdag är det över för gott mässar jag gång på gång. Snart är jag fri. Förevigt befriad från kemi b. Jag namnsdagsringer min tantbästis och vi skrattar och pratar och skrattar och pratar och hjärtat fylls av trygghet. Direkt efteråt får jag kramas med min andra tanthalva och det där hjärtat som tidigare fyllts av trygghet vill nu explodera av alla trygghetskänslor. Mina tanter är tryggheter. De finns alltid där med sina förstående ögon och sina varma famnar. Om ni bara visste hur viktiga ni är, kära älskade kyrktanter. Om ni bara visste. Om ni bara visste hur ni ständig fyller er alldeles egna tonårstant med trygghet, kärlek och visdom. Om ni bara visste.

Jag promenerar över en is till ett hem med en sprakande brasa. Jag läser om skönheten i skörheten, äter vegetarisk palt, skrattar åt djurvideor och hur knäppa men fantastiska människor som bor under det taket. Jag tar osmickrande bilder i soffan och ser ett halvt avsnitt av Gilmore Girls inkrupen under en varm filt. I överlag kan jag konstatera att decemberlivet är ett fint liv trots kratrar till påsar under ögonen och kursslutspanik. Varje dag rymmer två julkalendersavsnitt (Greveholm 1 och Greveholm 2) och en chokladkalendersbit. Varje dag har utrymme för oändliga koppar thé och anledningar att le.