Visst är det egentligen ganska fult att enbart blogga om vad man gör? Jag menar, det finns så mycket att skriva om egentligen; böcker, snön, flickor i Afghanistan, juletider, musik, människor, livet, att finnas till, att andas och må bra. Och ändå slutar det med de eviga vardagsrapporterna. Det är december nu! Imorse sprang jag upp ur min säng, kastade mig i soffan och avnjöt det första avsnittet av Grevholm 2. Vilket lysande påhitt att återanvända musiken och spökena och jag ville nästan gråta av decemberglädje där framför tvn. (Låt oss inte romantisera december för mycket nu. Det är oändligt kallt och ruggigt och ofta vill man gråta av decembersorg men där, framför Greveholm, kan man inte vara det minsta olycklig.) Igår klippte jag av håret och flyttade benor hos min bästa frisör Julia och Luleå var så outhärdligt kallt. Jag placerade mig framför brasan hos Jonathan och sen adventsfikade vi hos en trevlig skara nya bekantskaper för mig. Efter den där kvartens magi imorse hoppade jag i kläderna för att tillbringa några timmar på skolan. Min uppgift var att tala gott om min gymnasielinje och det är en ganska behaglig uppgift eftersom jag känner mig ganska mycket som en naturpatriot även om jag är en humanistsjäl. Natur är en ständig blandning av läxvemod och kunskapsglädje, lärarbriljans och klasskompiskärlek, kemiångest och historiesalighet. Natur är en berg-ochdalbana utan dess like i gymnasieprogramsväg (tror jag) men världens bästa upplevelse att ha i bagaget. Sen traskade jag ner till det närliggande muséet påbyltad tre stickade koftor under jackan (rena michelinfiguren!) för att vindarnas stad inte skulle få vinna över mig. Jag sålde hembakade kakor och hemstickade vantar till frusna men julrusiga medmänniskor. Ikväll dricker jag thé i sängen och pluggar miljöpolitik. En dag ska jag skriva om sakerna jag nämnde ovan men man har nästan bara tid med dagsrapporter när man ska få det så kallade livspusslet att gå ihop. Ha en vacker första december och en fantastisk första advent imorgon.