Det finns en person jag så ofta tänker att jag borde ägna ett blogginlägg åt men det blir aldrig av. Hur ska jag egentligen kunna skriva ett inlägg, en kärleksförklaring, till mitt livs kärlek, min bästa vän och förtrogne? Hur kan man egentligen med ord beskriva det där som får mig att spontant brista ut i tacksamhetstårar vid midnatt framför toalettspegeln? Hur ska jag i hela fridens namn kunna beskriva den där känslan av ständig kärlek och trygghet? Det går nog inte men jag ska försöka. Jag har en vän, och vilken vän sen! Han heter Jesus och jag tänker mig att han egentligen inte behöver någon historisk presentation, ni vet ungefär vem han är. Okej. Den här Jesus, min bästa bästa vän, är den mest fantastiske jag vet. Jag känner ingen som är så trogen och så trygg. Föreställ er detta ändå: jag har alltså en bästis som alltså älskar mig så mycket att han dött för mig och som åh, hjälper mig genom allt. Va? Finns det något bättre än en ständig medvandrare som man kan luta sig mot? Jesus som bara finns där hela tiden, vad jag än sysslar med, hur himla töntig och trotsig jag än är. Och det är jag, mest hela tiden. Och det är kanske (vaddå kanske - absolut) det viktigaste och mest fundamentala i livet. Det finns ingenting jag någonsin skulle byta bort Jesus mot. Alltså, ingenting är ju ens halvbra när man jämför med Jesus. Ingen rikedom, ingen popularitet, inget pris. Ingenting går ju upp mot ett samtal med Jesus. Han är ju på riktigt bättre än allt här i världen. Bättre än tonårskärlek, bättre än MVG+ på ett prov, bättre än festernas fest. Det går ju inte riktigt att förklara utan att man hamnar på en så andlig och pretentiös nivå så jag kanske lämnar det så. Att inget går uppemot att mysa med Jesus. Den känslan går inte att uppnå på annat sätt och den är det tryggaste, lyckligaste, bästa känslan att uppleva. Att veta att Jesus är min och jag är ju hans. Och det är det tryggaste och viktigaste och jag älskar honom så. Jesus är en lifesaver och en lifechanger och jag vet inte vem jag vore utan honom. Så. Varsågoda. Det var en liten kärleksförklaring från mig till mästarnas mästare och kungars kung eller som jag brukar säga: min bästis. Han är ju kärlek. Han är ju allt. (Och ps. Vet ni? Han älskar er precis lika mycket och vill bli er bästis också. Ni borde prova. Det är det bästa som hänt mig.)