have yourself a merry little christmas
Igår hade vi glöggkväll med klassen. Stadsborna pallrade sig ut på landet till Isaks fantastiska hus. Alla människor som klev in genom dörren den kvällen var eniga om att vi gärna skulle bytt hus med vår kära klasskamrat. Vi drack alla möjliga sorters glögg, åt alldeles för mycket sötsaker, dansade våra traditionsenliga glöggkvällsdanser och satt på köksgolvet och talade om framtiden. Vi våldgästade parallellklasskompisar och gick på en lång kall fin promenad genom den okända byn. Vid återkomsten till Yitzak Mansion kröp jag ner under en filt och fick årets värsta mental images presenterade för mig.
Stroboskopkungen.
Dessa fantastiskt stiliga klasskamrater.
Bullätartävling!
Åter at Yitzakh Mansion.
emploi de la virgule
Jag är inne i någon slags fas. Jag kommer hem från skolan, slänger av mig ryggsäcken och sätter mig vid skrivbordet och skiver om Tjeckoslovakiens historia. Googlar på okända historiska händelser och använder SAOL-appen titt som tätt. Skriver post-its och sätter upp på väggen, i böcker, på skrivmaskinen. Dricker mängder av thé och äter citrusfrukter. Lyssnar på Nina Simone och Emma Tranströmers tonsättningar av sin fars dikter. Historia är ungefär det roligaste i hela hela världen. Jag blir väldigt glad av tanken att om allt går som planerat är det sånt här jag får syssla med efter gymnasiet. Jag tar sena bussar hem varenda dag; antingen för att jag har långa skoldagar eller för att klippa mig eller dricka thé på café. Idag har jag och Paulina suttit på det nya fiket i stan. Paulina är väl ungefär så fin man kan bli. Nu är jag hemma och fortsätter min kvällssyssla - historia historia historia. Så himla fint. Vem bryr sig om att jag har fysikprov nästa vecka? Man måste ju ha sunda prioriteringar här i livet.
Rätt man vann.
Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.
Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte, men vill fred."
Nobeldagen, min julafton.
Igår var det nobeldagen. Traditionen föreskriver ett överpeppat inlägg där jag vurmar sönder för allt vad nobeldagen innebär. Årets nobeldag var en av de vackraste någonsin. Tomas Tranströmer, mina damer och herrar. Det går inte riktigt att förklara men han väcker så många känslor. Det är klart han gör, hur många gånger har hans ord inte träffat rakt in i djupet av allt man är. När Monica, vackraste vackraste Monica, går upp å hans vägnar och håller ett lågmält men fantastiskt tal gråter jag som ett barn. För hela grejen är så otroligt fenomenal. När jag laddar upp bilden till inlägget börjar jag gråta igen. Allt sjunger. Ni ska minnas det. Nobeldagen är årets bästa dag. Tranströmer gjorde den bättre än vanligt.
När Horace tittar kärleksfullt på Ebba. När änkan efter en av pristagarna slänger en kyss mot skyn. När man ser Victorias klänning första gången. När gästerna får citera Tranströmer. När Tranströmer tjuvkikar på förrätten. När Magdalena Ribbing pratar tiaror. När Anna Hedenmo säger "kul att vi äntligen får ses" till Juholt. När Perlmutter citerar Tranströmer på svenska i sitt tal. När Ebba blir intervjuad. I could go on for ever. Nobeldagen - the day above all other.
Tea usually makes things like this a little less awkward. There's things to hold and stir.
Kära engelsklärare,
att visa ett klipp från Gilmore Girls på lektionen igår var ungefär som att ge en recovering narkoman tjack. December månad är väl både räddad och förstörd på något sätt. Världens bästa serie. Jag som skulle träna på att prata långsammare - nu tänker jag i den takt Lorelai Gilmore talar. Mina eftermiddagar fylls av rapida dialoger, mat i mängder, Harvard, Paris elakheter och kaffe numera.
