Igår var det nobeldagen. Traditionen föreskriver ett överpeppat inlägg där jag vurmar sönder för allt vad nobeldagen innebär. Årets nobeldag var en av de vackraste någonsin. Tomas Tranströmer, mina damer och herrar. Det går inte riktigt att förklara men han väcker så många känslor. Det är klart han gör, hur många gånger har hans ord inte träffat rakt in i djupet av allt man är. När Monica, vackraste vackraste Monica, går upp å hans vägnar och håller ett lågmält men fantastiskt tal gråter jag som ett barn. För hela grejen är så otroligt fenomenal. När jag laddar upp bilden till inlägget börjar jag gråta igen. Allt sjunger. Ni ska minnas det. Nobeldagen är årets bästa dag. Tranströmer gjorde den bättre än vanligt.