Efter Ulf Ekmans medverkan i Min Sanning och kanske framför allt efter diskussionerna som efterföljde det så kände jag mig lite manad att sätta mig vid bloggen igen. Det här med att vara kristen hörni. Jag tänker mycket på det. Jag tänker mycket på vad det innebär men också på hur det uppfattas av andra. Jag tänker speciellt mycket på det en sån här kväll.

Jag tänker på Jesus. På vem han var. På vad han gjorde. Jag tänker på hans kärleksfulla blick men hans radikala budskap. Jag tänker på hur han botade sjuka och levde med de utstötta. Jag tänker på hur viktig han är än idag. Jag tänker på vad han gjort för mig. 

Jag reflekterar ibland över vilken kristendom som syns på sociala medier. Liksom, vem ni tror att Jesus är för mig genom att läsa min blogg/twitter/etc. Och det är nog en ganska tam bild? Jag tänker att jag uppfattas som en gullkristen. En som man skickar lite Jesusbilder till och som går i kyrkan på söndagarna för att kramas med tanter. Och jag är verkligen en gullkristen!! På ett sätt. Jag gullar med tanter och med kyrkligheten och jag ÄLSKAR kyrkkaffet och den församlingen jag kallar min familj. Jag är gullkristen när jag bakar kakor och sjunger psalmer eller när jag stickar till Hela Kyrkan Sjunger. Det är verkligen en viktig och fin del av min kristendom men jag vill liksom inte att det ska sluta där!! Förstår ni? Jag vill ju något mer, jag tror ju att Jesus vill något mer än bara gull. Även om gull är bra och nödvändigt.

Radikal kristendom. Det är ett ord man ofta värjer sig för eller åtminstone så gör jag det. Det är dock precis det ordet jag egentligen vill prata om som motsats till gullkristendomen. Jag omfamnar en radikal kristendom. Jag tror att det är nödvändigt. Jesus har inte bara fått mig att kramas med tanter och baka bullar. Jesus har fått mig att ställa mig på de svagas sida. Jesus har fått mig att tro på mirakel. Jesus har fått mig att leva för något som inte världen kan ge. Det här är jätteviktigt att veta. Det är jätteviktigt för mig att ni förstår. Att ni förstår att jag inte bara gullar med tanter utan att jag tror på Bibeln, att jag tror på Gud och att jag tror på oss. Jag vill inte att ni ska tro att jag, liksom de icke-kristna twittrarna, fnyser åt att Ulf Ekman säger att Gud kan bota cancer. För jag tror på det! Jag tror att jag kommer till himlen när jag dör. Men inte bara detta! Jag tror att man, som kristen, måste ta de svagas parti. Jag tror att man måste leva med och för fattiga och utstötta. Jag tror att man som kristen hela tiden måste kämpa för dem som behöver rättvisa. Jesus innefattar båda dessa saker. Han är inte bara andligt radikal utan himla superradikal i praktiken. 

Jag tänker att min tro och min kristendom har två ben. Jag är både gullkristen och radikalt kristen. Det är inga motsatser utan komplement. Jag behöver båda och de talar om olika delar av Jesu budskap. Jesus har ett starkt och levande budskap om kärlek, om att älska sina medmänniskor och om att älska honom. I det här budskapet innefattas rättvisa, solidaritet, kamp. Bibeln talar om mirakel och helande. Det här är viktigt. Det är ett fundament i tron - att Gud är Gud. Ibland känns det som att det glöms bort. Det är väl helt självklart att Gud kan göra sånt människor inte kan. Varför skulle han annars vara Gud? Jesus var som sagt både andligt och praktiskt radikal och jag vill vara detsamma. Jag vill gulla med kyrkan för jag älskar den. Jag älskar den och alla tanter den rymmer. Det kommer jag nog göra jämt men det får aldrig bli det enda jag gör. Jag måste kunna inrymma radikaliteten och gulligheten under samma tak och jag tror att det går. Jag tror faktiskt att det är det jag ska göra. Jag vill att ni ska veta det. Att det finns mer till kristendomen än gullet men att det hör dit. Okej? Då vet ni. Kram.