heaven knows I'm miserable now
det dödar mig.
jag läser och läser och läser.
jag söker efter orden.
jag söker efter orden som lämnat mig.
orden som lämnat mig ensam.
jag är utelämnad till världen.
utan mina ord.
jag behöver våren.
jag måste hitta orden.
förhoppningsvis kommer våren med dem.
mitt frusna hjärta behöver värmas upp.
nu.
jag behöver mina ord.
tills den dagen kommer lyssnar jag på the smiths.
och försöker att tillbringa tid i solen.
mina fräknar är på väg tillbaka.
(500) days of summer
ja, vår!
Idag har jag hunnit med en promenad i solskenet och även en skidtur i längdskidspåren. I solsken. Jag hörde fåglar som förnöjt kvittrade bland träden och jag andades in den friska luften som kändes så fylld av vår. Himlen var blå och jag lämnade täckbyxorna och dunjackan hemma. Nu lyssnar jag på Laleh och jag kan inte undgå att le. För det känns som vår. Om man bortser från de meterhöga snöhögarna och minusgraderna i alla fall. Och känslan är fantastisk. Det kommer bli vår. En dag. Kanske inte imorgon men en dag kommer det. Det har vi fått bevis för idag. Jag är bara så glad! Och dessutom har jag inte tyskprov imorgon! Söndagen är räddad.
aw.
karin boye.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
-Karin Boye
Karin Boye är absolut en av mina favoritpoeter. Och när man läser den här dikten så är det väl inte så himla svårt att förstå. Se bara på sättet som hon valt ut vartenda ord till perfektion. Alltså, språket. Ordvalen. "Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?". Pure genious. Åh, jag blir alldeles varm inombords. Så fint. Jag vet inte vad mer man kan säga. Det är bara helt genialiskt och så ofantligt fint. Jag blir helt lyrisk. Åh. Godnatt.