Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  -

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

                                             -Karin Boye

Karin Boye är absolut en av mina favoritpoeter. Och när man läser den här dikten så är det väl inte så himla svårt att förstå. Se bara på sättet som hon valt ut vartenda ord till perfektion. Alltså, språket. Ordvalen. "Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?". Pure genious. Åh, jag blir alldeles varm inombords. Så fint. Jag vet inte vad mer man kan säga. Det är bara helt genialiskt och så ofantligt fint. Jag blir helt lyrisk. Åh. Godnatt.