Skriver ett långt inlägg om hur döden drabbat min omgivning som förvisas till ett worddokument på hårddisken. Skriver att sorgen inte har något språk. Bara sånger och svarta kläder. Vi sörjer inte som dem utan hopp och vi måste älska tills det gör ont. Det skriver jag om men det får ni inte läsa. Sånt förvisas till hårddisken och det med rätta.

Promenerar i vårsolen med the Smiths i hörlurarna. Bakar sockerkaka. Pratar till halv tre en vardagsnatt. Äter middag på Max två dagar i rad. Ser stumfilm på bio. Argar upp mig över genusstrukturer inom skogsbruket. Stryker klänningar. Sover länge på morgonen. Jazzar till Monica Zetterlund. Får fina sms från Paulina. Äter ost och kex med fina personer. Har allvarliga samtal i övergivna klassrum. Sjunger kvinnokampsånger. Lagar alla mina strumpbyxor på en gång. Twittrar. Låtsaspluggar en hel dag. Hittar drömprojektarbetet. Och så vidare.

Nu sitter jag här igen. Jag sitter med datorn i knäet och en kopp thé vid min sida. Jag har sportlov. Jag har sportlov. Jag har sportlov. Jag vet inte var jag ska börja men förstå ändå, jag har sportlov. I en veckas tid ska jag läsa, vara lägerledare, träffa vänner, läsa, dricka thé, plugga lite, läsa, skriva brev, viska mig till sömns med lyrik, läsa och bara ha bästa veckan någonsin. I natt ska jag viska ut Katarina Frostensons ord för att hon gör sig bäst när andningen och pauserna blir naturliga. Jag ska läsa mina bokreafynd och suga på karamellen med Albert Camus-boken genom att läsa lite lite åt gången. Jag började lovet på ett storslaget vis med bokklubbsfika med Andrea och sedan en kväll fylld av film (An Education) och bara prat. Väldigt fin flicka, den där Andrea. Imorgon ska jag gå på antikvariat och fika med min väninna och granne (vilket jag borde gjort innan jul, så ni förstår ju hur akut det börjar bli nu). Den närmsta framtiden ser så himla lovande ut och jag är så tacksam för att lovet äntligen är här. Så efterlängtat, välbehövt, underbart. Hoppas ni njuter av det för det ska jag verkligen göra.

Fredag är i vanliga fall Spanarna på bussen hem-dagen och På spåret-kvällen men inte igår inte. Efter en dag fylld av språksociologi och matematik begav jag mig till min bästa personliga frisör Julia och min fina Emma. Jag klipptes och firades och vi åt middag och gjorde all sån där catching up som behövs när man träffas för sällan men ändå tycker om varandra så himla mycket. Min kära Sebastian skulle spela fiol så jag och Emilia hade köpt biljetter och satte oss i stora salen med alla kulturtanter med jordfärgade kläder och page. Det var en fantastisk konsert. Att kastas bak i stolen åt det episka när kören tar ton, att glömma bort att man ens satt i salongen under Morgonstämning och I Bergakungens sal (var jag inte i fjällen och på dans i ett berg?) och att vara i extas efteråt för att det verkligen var en helt underbar konsert. Vi avslutade kvällen hos the man of the evening och jag kan bara konstatera att jag omger mig med bästa personerna. 

Alla hjärtans dag. För två år sedan var jag rätt less på hypen och skrev detta. Håller fortfarande med och sörjer över att jag aldrig hinner tänka på att skriva saker som Men sen passerar klockan midnatt och då är det åtmintsone inte alla krossades hjärtans dag längre. nuförtiden. Natur slukade väl till stor del mitt skrivande och det är ju synd. Dagen till ära har jag ätit djungelvrål på miljökunskapen och ikväll pluggar biologi för allt jag är värd och gör mitt bästa för att inte bli sönderstressad. Alleler är gener med anlag och locus är genens plats mässar jag och försöker få in det i min arma skalle. Dagens finaste är att Bodil Malmsten släpper sin nya bok i april och att det nu är nästan precis på dagen en månad innan jag och Andrea sätter oss på en buss till Umeå och littfest. Ikväll ska jag läsa min kära bok och lösa korsord för natur ska ta mig tusan inte ta över livet totalt. Ta hand om er och vårda era hjärtan ömt.

Helgen innfinner sig som vanligt. Man kastar sig in i böckerna för att äntligen äntligen finns tiden igen. Jag dricker thé och läser Cigaretten efteråt igen för att Horace Engdahl kommer till Umeå i mars och jag ska dit. Jag stryker under med blyertspenna och dör av briljansen gång på gång. Jag tar en solskenspromenad med mamma äter överblivet godis. Läser Lena Andersson i DN i sängen (lika fantastisk som vanligt) och rensar i rummet. Jag ska skriva klart min historierapport och läsa ut Processen. Idag ska jag vila i tanken på att jag ska på litteraturfestival i mars och att jag ska se Katarina Frostensson på tisdag. Livet är bäst.

I tisdags började skolan om. Den första veckan är avklarad och en sån vecka sen! Skolan är en så trevlig plats. Jag sitter i korridoren på fyran (bästabästa våningen) och läser böcker på hålen. Byter några ord om författaren med historieläraren eller pratar jullovsläsning med engelskläraren. Jag labbar med tokigaste klasskamraten och skrattar så jag får ont i magen. Vi ser An Education på engelskan och Isak liknar mig vid Jenny (ungefär det finaste han sagt till mig någonsin). Jag fnissar på mattelektionerna och jag hamnar i awkwarda situationer (för att det är väldigt typiskt mig). Jag får prata om Främlingen (more than once till och med) och jag fikar med fina Paulina efter skolan. Jag lägger mig i tid på kvällarna, lyssnar på Spanarna och läser ut en bok om dagen. Ja du, livet, tack för att du behandlar mig så väl just nu. Jag fyller anteckningsfunktionen på mobiltelefonen med citat och på morgonen åker jag buss till tonerna av Edith Piaf och Juliette Gréco. Jag vill bara att livet ska fortsätta vara så här bra och fint och provlöst i all framtid. 

Jullov brukar innebära ett nattduksbord belamrat med thékoppar, godispapper och högar av böcker. Så är fallet även i år. Att ha allt på en armlängds avstånd från sängen är väl ungefär det bästa som finns. Jag pluggar matte, försöker få ordning på min historierapport och dricker hutlösa mängder thé. På nätterna kryper jag upp med diktsamlingar som luktar biblioteksmagasin och det pirrar i magen som om jag vore kär. Jag lyssnar på när Lena Nyman sjunger Ett Bloss För Moster Lillie gång på gång och den slutar aldrig att andas livslust. Det spelar ingen roll om det är sjuttiofemte gånger för dagen; när Lena sjunger "Hon sa hon var fyrtiotvå/sånt ändrar man inte på/så fimpa på hennes årtal/låt Waits hålla hennes bårtal" så suger det till av livsglädje i maggropen för att Bodil Malmsten författar sina texter med en oerhörd glädje till livet. Jämt. Alltid. Jag åker skidor i skogen och får de där rosorna på kinderna som man ändå vill begära av jullovet och jag har vänt på dygnet fullkomligt, precis som väntat. När jag släcker lampan för kvällen tänker jag på Främlingen i jämförelse med Ett Bloss För Moster Lillie och kan inte sova för att jag vill få förklara för någon vilken fruktansvärd, nästan smärtsam, kontrast det blir. Jag vandrar omkring i min bästa stickade tröja och tittar på de enda avsnitten Gilmore Girls jag inte sett och är på gränsen till tårögd nästan hela tiden. Jag ser på massa massa film och äter popcorn och chokladasksgodis. Mitt lov är så fint och bra bara.

Jag är inne i någon slags fas. Jag kommer hem från skolan, slänger av mig ryggsäcken och sätter mig vid skrivbordet och skiver om Tjeckoslovakiens historia. Googlar på okända historiska händelser och använder SAOL-appen titt som tätt. Skriver post-its och sätter upp på väggen, i böcker, på skrivmaskinen. Dricker mängder av thé och äter citrusfrukter. Lyssnar på Nina Simone och Emma Tranströmers tonsättningar av sin fars dikter. Historia är ungefär det roligaste i hela hela världen. Jag blir väldigt glad av tanken att om allt går som planerat är det sånt här jag får syssla med efter gymnasiet. Jag tar sena bussar hem varenda dag; antingen för att jag har långa skoldagar eller för att klippa mig eller dricka thé på café. Idag har jag och Paulina suttit på det nya fiket i stan. Paulina är väl ungefär så fin man kan bli. Nu är jag hemma och fortsätter min kvällssyssla - historia historia historia. Så himla fint. Vem bryr sig om att jag har fysikprov nästa vecka? Man måste ju ha sunda prioriteringar här i livet.

Dessa fantastiska helger. Juliette Grécos vackra stämma fyller mitt rum. Jag ligger på golvet, slår sporadiskt upp ord i mitt fransklexikon och sjunger med. Jag smörar 36 mackor för att mina vänner kommer på besök och dansar och sjunger under tiden. Jag är på lovsångsgudstjänst och allt är så himla himla bra bara. Jag får ett kuvert fjällminnen stucket i handen och kramar så många fina damer att hjärtat nästan svämmar över. Gråter på världens finaste dop och kommer hem med en blombukett i näven och ett sms om att gå på teater i Stockholm. Snart är det höstlov så nu skriver jag argumenterande texter och försöker plugga miljökunskap och orkar bara för att det bara bara bara är två veckor kvar nu. Två ynka veckor. Tio ynka skoldagar. Bara ett matteprov, bara en biologiredovisning bort. Det borde inte vara oöverkomligt, va?