Vi har glömt prata om att Alice Munro vann Nobelpriset i litteratur! Jag satt spänt i min säng med datorn i knät och ett hjärta som år efter år börjar banka hysteriskt där kring fem minuter i ett. Peter Englund kliver ut, gör en ganska torftig insats men ändå - när han säger Alice Munros namn skrattar jag av glädje. Det hysteriska bankandet byts ut mot strålande solsken i hjärtat. Jag flyger ner på golvet, lyfter på en av mina bokhögar och säger "kolla Jonathan, det här är första gången jag faktiskt ÄGT en bok av nobelpristagren i förväg!!!". Det är en extremt creddig känsla i en nobelgalen flickas liv. Alice Munro har ju verkligen varit en himla stor nobelönskan för migsen Tranströmer vann men jag trodde verkligen inte att nobelönskningar slog in mer än en gång per livstid. Eller möjligen att nobelönskningarna slog in ungefär en gång varje decennium. Max. Men här sitter jag nu. För andra gången på tre år och kan vara genuint glad över priset, istället för att känna den där väckta nyfikenheten inför ett nytt författarskap (vilket i och för sig inte är så dumt det heller). Jag är så glad över att Akademien klev några steg ut ur sin patriarkala otillgänglighetsgrotta och valde en kvinna som alla kan läsa. Det är verkligen extremt ovanligt att nobelpristagarna går att läsa i skolklasser t.ex. på grund av det otillgängliga språket eller så. Munro är inte en sån och det är verkligen skönt när Akademien låter lite nya fläktar fläkta. Dock ställer jag mig frågan varför de ska envisas med att dela ut priset till författare först när de verkligen börjar närma sig livets slut. Vore det inte trevlig att nån gång ge priset till någon som orkar med? Jag tror verkligen inte på att författarna måste bli åttio för att vara värdig. Trams trams trams. Jag är i alla fall jättejättejättenöjd med årets pris men till resten av alla nobelprisutdelarna vill jag säga - SERRI VAR ÄR BRUDARNA? Det är sannerligen inte bara Akademien som för det mesta håller sig i superpatriarkala grottor. Skärpning Sverige, året är 2013.