Igår sparkade vi igång vårt påsklov på ett utomordentligt vis. Efter att ha diskuterat veckans intensiva twitterdiskussioner, snygghetsidealet och annat viktigt på feminismstudiecirkeln begav jag och Jonathan oss hem till Linnea för att genomföra hennes födelsedagspresent - Denathanpizza. Linnea hade alltså en enda önskan när hon fyllde sjutton för en månad sedan och det var att jag och Jonathan skulle göra pizza åt henne. Said and done, till tonerna av girlpower-playlisten gjorde vi en pizza med färska tomater, spenat, smörstekt sparris, kittost och mozzarella. Linnea tycktes oerhört nöjd när hon fnittrade i flera minuter efter första tuggan och vi tog lite choklad och thé på pizzan och skrev sedan tweets under roliga hashtags tills vi tackade för oss när klockan började gå mot midnatt. Linnea och allt hon gör är som en svensk film och hon är min bästa dubbelfikakompis. 

En kommentar man titt som tätt får höra när man diskuterar det skeva med samhällets normer och skönhetsideal är att alla feminister är fula och att det är därför vi vänder oss mot skönhetsidealen. Låt mig här räkna upp några saker jag hellre är än snygg: intelligent, rolig, snäll, generös, uppmuntrande, älskvärd, smart, bäst, ägig, speciell, underbar, fabulös, fantastisk, beläst, finurlig, intressant, otrolig, konstig, unik, ärlig, mänsklig, arbetsam, inspirerande, extraordinär, trevlig, pratsam, peppande, frimodig, feministisk, mer än bara en kropp, mer än bara ett utseende, human, insatt, politisk, kreativ, cool, charmig, häftig, frigjord, rättfram, modig, bildad, fokuserad, konstnärlig, trovärdig och fruktansvärt värdefull för att jag är precis den jag är. Helt ärligt så är jag mot dagens skeva skönhetsideal för att om någon säger att du är snygg väger den "komplimangen" tyngre än nästan i princip alla saker jag nämt här ovan. Och det är ju ungefär det sjukaste som finns - att vi lever i ett samhälle där vårt utseende värderas högre än vilka personer vi är. Denna enorma ytlighet som slukar alla människor så att vi missar individen på grund av nåt så efemärt som utseendet. Se för övrigt videon eftersom den också handlar om just "att vara snygg" och hur skadligt och extremt överskattat det är. Det finns så mycket annat som definierar en person och personens yttre är väl det sista man ska lägga vikt vid. Nä, låt oss bara krossa det där himla patriarkatet och de där himla skönhetsnormerna någon himla gång.

Igår hade Tilde popparkväll och det var fantastiskt. Jag fick äntligen leva ut högstadiedrömmen som tvättäkta poppare och hela kvällen gick i toner av Håkan Hellström, Kent och Broder Daniel. Det var fint. Vi satt på toalettgolv, köksgolv, i soffor och pratade mest hela kvällen. Det var verkligen regelrätt poppigt precis hela kvällen och alla poppare ägde. Jag visksjöng Kom igen, Lena! i fåtöljer, lyssnade på högläsning ur Vingklippt Ängel, blåste såpbubblor och pratade om våra kevlarsjälar. Fin popparkväll.

Especially for you, patriarketet: ta dig i brasan för vi ger oss inte förrän du är ett minne blott.

Låt oss ägna 20 minuter åt denna video och sedan ta tag i att skrota konsumtionssamhället. Kan vi enas om det? Bra, tack, för att världen ser ut så här gör mig så himla ledsen.

Dunsar ner i min säng med trötta ben, ömma armar och ett ohyggligt varmt hjärta. Arnemark har varit framme igen. Efter att ha handlat 120 liter mjölk, 30 tuber polarkaka och trixat fram 300 ägg begav jag mig till min älsklingsplats i torsdags. Arnemarksgården är så olik sig vid första anblicken under vinterhalvåret men så fort man kliver in genom dörrarna är tryggheten framme. Kära kära Arnemark. Föreberedelserna satte igång och kastar man på sig förklädet och sätter nyckelknippan runt halsen går allt som en galopp. Deltagarna anlände och vilka ungdomar sen! Vi tillbringade resten av veckan tillsammans där på den fantastiska gården. Snön piskade utanför fönstrena och när man balanserade brickor mellan husen i foppatofflor sa man lite för sig själv att det måste vara någon man älskar väldigt högt, barnen eller vår Herre själv. Jag skulle antagligen säga att det är båda två. Och så är det ju. Allt som görs i Arnemark genomsyras av den där kärleken. Kärleken till varandra och till Jesus. Det är så och det är faktiskt det vackraste. Helgen bjöd på bad och skoterturer och lekar i mängder. Jag tillbringade min tid i köket, kryddande, sjungande eller kanske skrubbande timmarna igenom. Det är så fint att uppleva läger från köket. Att få titta alla barnen i ögonen när maten serveras. Att man kan ge obegränsat antal mackor till såna som inte är vana det privilegiet. Att man får se allt. Att man hör när de sjunger "Jag är med er alla dagar" i kanon medan man plockar undan kvällsfikat och drabbas av akut hjärtefröjd så att man måste stanna upp i arbetet och bara lyssna. Att man kan göra det, bara lyssna. Eller att man kan tjattra oavbrutet med sitt tantgäng medan man kryddar grytor med en hel burk paprikakrydda och oändliga mängder cayenne. Att man kan catcha up med sin tantbästis och koka disktrasor och att man kan sjunga bordsböner medan man hackar tacogrönsaker så att de inte ska ta slut för snabbt. Att man får vara där, med tanterna, ungdomarna, Jesus. Det, mina vänner, det är guld värt. Och jag är på riktigt så oerhört tacksam över den där platsen. Arnemark. Det är där livet är som bäst på nåt sätt. Att baka chokladbollar och havreflarn när överskottsenergin kickar in på kvällskvisten och att ständigt ha något att sysselsätta sig med. Vi vinkade hejdå till deltagarna och sen ledarna och så stod vi där, jag och Gertrud. Planerade oss fram mot sommaren, pratade om kärlekar och barnbarn (catchade up som sagt) och avslutningsstädade innan min mor körde in på uppfarten och jag tackade för mig för den här gången. Arnemark gör så mycket gott och Arnemark gör mig så glad. Det var allt.