Dunsar ner i min säng med trötta ben, ömma armar och ett ohyggligt varmt hjärta. Arnemark har varit framme igen. Efter att ha handlat 120 liter mjölk, 30 tuber polarkaka och trixat fram 300 ägg begav jag mig till min älsklingsplats i torsdags. Arnemarksgården är så olik sig vid första anblicken under vinterhalvåret men så fort man kliver in genom dörrarna är tryggheten framme. Kära kära Arnemark. Föreberedelserna satte igång och kastar man på sig förklädet och sätter nyckelknippan runt halsen går allt som en galopp. Deltagarna anlände och vilka ungdomar sen! Vi tillbringade resten av veckan tillsammans där på den fantastiska gården. Snön piskade utanför fönstrena och när man balanserade brickor mellan husen i foppatofflor sa man lite för sig själv att det måste vara någon man älskar väldigt högt, barnen eller vår Herre själv. Jag skulle antagligen säga att det är båda två. Och så är det ju. Allt som görs i Arnemark genomsyras av den där kärleken. Kärleken till varandra och till Jesus. Det är så och det är faktiskt det vackraste. Helgen bjöd på bad och skoterturer och lekar i mängder. Jag tillbringade min tid i köket, kryddande, sjungande eller kanske skrubbande timmarna igenom. Det är så fint att uppleva läger från köket. Att få titta alla barnen i ögonen när maten serveras. Att man kan ge obegränsat antal mackor till såna som inte är vana det privilegiet. Att man får se allt. Att man hör när de sjunger "Jag är med er alla dagar" i kanon medan man plockar undan kvällsfikat och drabbas av akut hjärtefröjd så att man måste stanna upp i arbetet och bara lyssna. Att man kan göra det, bara lyssna. Eller att man kan tjattra oavbrutet med sitt tantgäng medan man kryddar grytor med en hel burk paprikakrydda och oändliga mängder cayenne. Att man kan catcha up med sin tantbästis och koka disktrasor och att man kan sjunga bordsböner medan man hackar tacogrönsaker så att de inte ska ta slut för snabbt. Att man får vara där, med tanterna, ungdomarna, Jesus. Det, mina vänner, det är guld värt. Och jag är på riktigt så oerhört tacksam över den där platsen. Arnemark. Det är där livet är som bäst på nåt sätt. Att baka chokladbollar och havreflarn när överskottsenergin kickar in på kvällskvisten och att ständigt ha något att sysselsätta sig med. Vi vinkade hejdå till deltagarna och sen ledarna och så stod vi där, jag och Gertrud. Planerade oss fram mot sommaren, pratade om kärlekar och barnbarn (catchade up som sagt) och avslutningsstädade innan min mor körde in på uppfarten och jag tackade för mig för den här gången. Arnemark gör så mycket gott och Arnemark gör mig så glad. Det var allt.