Ja, Stockholms vinter ÄR en sällsam värld. Jag spenderade min helg där. Stockholm, fina fina Stockholm. Det var en fullkomligt ultimat helg. Jag fikade med de tre finaste stockholmarna jag vet. När man låter timmarna flyga förbi på caféer på Söder känner man, så här i efterhand, att man bor för långt bort. För långt bort från allt. För långt från alla antikvariat, caféer och fina stockholmsvänner. Jag var på Dramaten, twice! Jag gick på Idlaflickorna (vacker!) och jag lyssnade på ett samtal mellan skådespelarna, chefsdramaturgen, scenografen och ingen mindre än Kristina Lugn. Det var fint och efter att nervöst blivit framknuffad av Sara fick jag min bok signerad. Overkligt men briljant. Höjdpunkten var dock Enligt Bodil Malmsten men that goes without saying. Åh, det var typ de två bästa timmarna någonsin. Jag satt där och kunde inte förstå att det var hon, fina fina Bodil Malmsten. Jag var den största tönten någonsin och grät också. Tönt tönt tönt. Jag kan inte riktigt kontrollera mina tårkanaler. Det var det finaste jag varit på i hela mitt liv. Bodil var så fin och duktig och hela konceptet var fantastiskt. Hennes dans med pingvinen var bedårande och ja, oj, det var otroligt. Det var så där obeskrivligt bra. Därför tänker jag sluta skriva om det nu. Jag vill bara avsluta med att säga att recensenten på SvD var väldigt orättvis och oengagerad. Jag tycker att någon annan kunde fått hans plats på Södran igår. Någon som vill ha en överkurs i Bodilkunskap. Han var väl ungefär snobbigheten själv. Stockholm var hur som helst bäst någonsin och jag vill tillbaka nu nu nu.

Bodil på Skavlan. Bodil Malmsten. Som jag ska se på Södra Teatern den tjugosjunde. Det är så otroligt. Helt obeskrivligt. Jag kan inte ens bli jättepepp och exalterad för jag har inte riktigt förstått det. Jag har förstått att jag ska se Kristina Lugn och gå på Idlaflickorna men Bodil Malmsten, nej, det går inte. Det är alldeles för stort för att greppa. Hon som 1986 medverkade i Lars Ulvenstams Nyfiken på, den där videon som jag sett lite för många gånger. Hon vars böcker jag alltid återkommer till. Hon som alltid påminner mig att brinna för livet. Åh. Bodil Malmsten. Världens bästa. (Jag vet att jag ofta använder det uttrycket men vet ni, det är Bodil som är den bästa av de bästa) Åh. Herregud. Jag vet inte vad jag ska säga. Finaste. Bästa. NIO dagar. Herrejesus. Ja. Helt galet. Vilken tokig vecka jag har framför mig. Åh! 

Jag spenderade min sista afton som femton i min säng tillsammans med en fin vän, en chipspåse och datorspel från vår barndom. När klockan slog midnatt och jag faktiskt blev sexton (är född nollnoll:nollnoll) var jag djupt försjunken i Monsters, INC och jag måste säga att det nog var det bästa åldersbytet jag varit med om. Jag vann till slut över Randall - slutet gott, allting gott! Började min födelsedag med att förargas över att Johanna Koljonen (och Marcus Birro då, pfft) inte kom vidare i På Spåret trots deras magiska insats. Nåväl, det var fint att på sin sista dag som femtonåring få se Johanna Koljonen och På Spåret i alla fall. Nu svämmar mitt hjärta över av alla fina människor som säger grattis och så. Jag tänker därför sova på saken och återkomma när jag är mindre trött och blödig! Åh, fina fina värld.

Igår blev världens bästa Magda sjutton år och vi firade med ett se en av världens bästa filmer. Det är så klart Casablanca och jag förstår inte hur jag kan ha traskat omkring på jorden i snart sexton år, trott att jag vetat något om världen och inte ens sett Casablanca. Det är nu återgäldat och jag njöt varenda sekund av filmen. Så otroligt vacker och fin. Att As Time Goes By är världens finaste låt gör ju inte det hela värre precis. Och Ingrid Bergman är så himla vacker och Humphrey Bogart - ja, vad kan man säga? Fantastisk.

Åh, Monica. (Vilken tokig mix av två framträdanden men ändå!)