Ja, Stockholms vinter ÄR en sällsam värld. Jag spenderade min helg där. Stockholm, fina fina Stockholm. Det var en fullkomligt ultimat helg. Jag fikade med de tre finaste stockholmarna jag vet. När man låter timmarna flyga förbi på caféer på Söder känner man, så här i efterhand, att man bor för långt bort. För långt bort från allt. För långt från alla antikvariat, caféer och fina stockholmsvänner. Jag var på Dramaten, twice! Jag gick på Idlaflickorna (vacker!) och jag lyssnade på ett samtal mellan skådespelarna, chefsdramaturgen, scenografen och ingen mindre än Kristina Lugn. Det var fint och efter att nervöst blivit framknuffad av Sara fick jag min bok signerad. Overkligt men briljant. Höjdpunkten var dock Enligt Bodil Malmsten men that goes without saying. Åh, det var typ de två bästa timmarna någonsin. Jag satt där och kunde inte förstå att det var hon, fina fina Bodil Malmsten. Jag var den största tönten någonsin och grät också. Tönt tönt tönt. Jag kan inte riktigt kontrollera mina tårkanaler. Det var det finaste jag varit på i hela mitt liv. Bodil var så fin och duktig och hela konceptet var fantastiskt. Hennes dans med pingvinen var bedårande och ja, oj, det var otroligt. Det var så där obeskrivligt bra. Därför tänker jag sluta skriva om det nu. Jag vill bara avsluta med att säga att recensenten på SvD var väldigt orättvis och oengagerad. Jag tycker att någon annan kunde fått hans plats på Södran igår. Någon som vill ha en överkurs i Bodilkunskap. Han var väl ungefär snobbigheten själv. Stockholm var hur som helst bäst någonsin och jag vill tillbaka nu nu nu.