Jag önskar att solen skulle vilja kika fram. Jag önskar att jag skulle få höra lite fågelkvitter. Åh, vad jag önskar att jag skulle få se snön smälta bort, sakta men säkert. Det är någon månad bort dock. Tänk vad livet skulle vara enkelt om jag bara kunde få känna solen mot mitt vinterbleka ansikte. Tänk om bara mina fräknar skulle få börja komma tillbaka. Tänk att få säga adjö till dunjackan och hälsa jeansjackan välkommen. Tänktänktänk. Det är ju dock inte så, som ni alla vet. Man måste ju dock få fantisera, och det är vad jag gör. Jag gör det för att ta mig igenom dessa långa, mörka, kalla månader. Dessutom så umgås jag med världens bästa människor så ofta jag kan. Vi sitter i mitt rum och spelar gitarr. Vi dricker egenmixat thé (crazy). Vi ser film och vi pratar och skrattar och vi har det så fint så. Det är tur att jag inte behöver genomlida dessa månader själv. Tack!


(och puss på fika med finaste. ♥)

Just nu känner jag mig lite som i en dvala. Det här med skolan och skolarbete känns ofantligt avlägset. Jag har stängt in mig i min läsbubbla. Jag läser hela tiden, överallt. Jag läser på bussen, på lektionerna, i matsalen, på hålen, hemma. Det var ett tag sedan ord kändes så tilltalande för mig. Varje ord jag läser känns som ett plåster till mitt uttröttade hjärta och min uppstressade hjärna. Lugnet kommer mer och mer för varje ord jag läser. Även fast jag vet att jag istället borde översätta texter till tyska, skriva om världsreligioner och analysera tidsepoker inom musikhistorien. Jag skjuter upp skolarbetet och tänker att äsch, bara tio sidor till men det slutar med att jag sitter med näsan i boken hela kvällen. Jag vill dock inte klaga. Det är underbart. Verkligen. Jag trivs så här. Det här är väl ungefär det finaste sättet man kan leva på. Jag trivs som fisken i vattnet.

Om man då ska släppa allt det där sorgliga med alla hjärtans dag så finns det ju faktiskt mycket fint med kärlek. Som när man efter över femtio års äktenskap vaknar av att din kärlek tittar på dig när du sover. När ett medelålderspar inte kan hålla sig borta från varandra utan måste få stryka sin respektive på benet eller handen med jämna mellanrum, bara för att. När en kär tonårsflicka får veta att hennes kärlek är besvarad och att den där fina pojken som alla kärlekslåtar handlar om faktiskt tycker om henne med. En pojke med lockigt hår som sjunger en sång om den vackraste flicka han någonsin känt. Ett ömt jag älskar dig i ditt öra. En lång promenad med din hjärtevän. När ett par vet små egenheter om den andre som ingen annan ens skulle kunna veta.

Det är såna små saker som får mitt hjärta att smälta. Kärlek är något vackert. Och kärlek är så mycket mer än det jag skrivit där ovan. För mig är kärlek att så mycket mer. Kärlek är att prata i telefon i flera timmar med en fin vän. Kärlek är att få brev. Kärlek är komplimanger. Kärlek är en god bok och en kopp thé. Kärlek är Jesus. Kärlek är fikastunder med fina vänner. Kärlek är vänner. Kärlek är kramar. Kärlek är mejl, sms och logginlägg. Det är så mycket men en sak är säkert, kärlek är vackert och fantastiskt fint.

Alla hjärtans dag. Dagen skulle likväl kunnat kallas för alla krossade hjärtans dag. Själva tanken är så fin men det som alla hjärtans dag oftast gör är att påminna den olyckligt kära flickan med fräknar på näsan om att hennes favoritpojke just nu går hand i hand med någon annan. Hjärtedagen påminner den sanslöst käre pojken med lockar i håret att han drömflicka just nu är med sin pojkvän i en annan del av stan. Jag tror inte att det finns någon dag då det fälls lika många tårar som på just denna dag. Över hela världen påminns människor om att deras hjärtan tillhör någon som inte förtjänar det, som inte känner likadant. Idag sitter nog varenda olyckligt kär flicka instängd i sitt rum och gråter. Och låter tankarna ta över. Tankarna på den där alldeles för fina pojken som hon inte vågar prata med. Han som gör henne knäsvag. Idag går nog alla hennes tankar till honom. Han. Alltid med ett stort H, för att det är något speciellt med den kärleken som sliter i en tonårsflickas hjärta. Gelehjärtanen gör att magen känns som en klump och tårarna slutar bara inte att rinna. Men sen passerar klockan midnatt och då är det åtmintsone inte alla krossades hjärtans dag längre.

min kära vän sara talar ibland om att skriva en sång till mig. vilket är en sån himla fin tanke och jag vet att jag aldrig kommer kunna göra en sådan sak för henne. eftersom sång inte riktigt är min grej. det är inte mitt sätt att uttrycka mig på. jag uttrycker mig bäst så här. via skrift och bara skrift. bokstäver på ett papper eller på en datorskärm. så jag tänkte försöka knåpa ihop några ord om den finaste sara jag känner.

den här sara är som en kopp thé när man varit ute i den bitande kylan. hon värmer upp ett annars rätt fruset hjärta. hennes brev är som plåster på såren och hennes sms som kramar på en jobbig dag. hon är som jordgubbar på en solig dag och som hopp i lövhögar på kyliga höstkvällar. hon är som min mammas stickade polotröja. hon är som kate nashs ljuva stämma och håkan hellströms djupa texter. hon är som pulkaåkning och varm choklad. hon är som biologi och engelska på samma gång. hon är som lukten av gamla böcker och som en enkel sång spelad på en akustisk gitarr. så bra är hon. hon är så fin att hälften vore nog. faktiskt. jag är så glad att jag känner henne. hon är inte vilken flicka som helst. hon är sara.  

tyvärr bor denna flicka nere i stockholm.

fina ord: gravitationskonstant, telomerer, pretentiös, komplext, transantlantisk, konfetti, hjärtklappning, knäsvag, balkong, ideologi, liberalism, kantstött, ljuvligt, argument, älskling, ununtrium, mejl, förälskelse, nyckelbensgrop.

tårarna kom.
gåshuden också.
den här låten alltså.
och i akustisk version.
det kan knappast bli bättre.

Det finns en skiva som är så himla bra. Den är perfekt för långa bussresor hem från skolan men likväl för mattelektioner då ögonen vill falla igen. På något sätt så gör den här skivan mig lugn. Det är något med hennes röst som får mig att varva ner och bara andas, för omväxlingens skull. Hon känns så hemma. Det kan kanske vara på grund av hennes ursprung och så men ändå. Det är en av mina absoluta favoritskivor faktiskt. Martina Lundbergs debutalbum. 

nu är det så att jag behöver en nystart på den här bloggen.
den finns ju till för att jag ska få uttrycka mig själv och det gör jag inte genom vardagsinlägg.
så jag tänkte försöka skriva andra saker istället.
bara så ni vet.
hejdå till onödiga beskrivningar av mitt liv.
hej till betraktelser och nödvändiga saker.

puss.

ps. mörkret äter upp mig.