Idag fick jag mens och det är alltid riktigt himla skitjobbigt för mig. Jag kom hem från en middag hos Jonathans farföräldrar, lade mig i sängen, grät och kved. Då smsade jag Nathalie som jag lämnat bara någon timme tidigare och sa "kan inte du komma hit och äta glass, jag vill inte vara ensam med min mensvärk". Som den hjälte hon är kom hon hit! Vi har ätit glass, dansat till dansband, kollat i fotoalbum, suttit vid bordet och spelat sims/planerat gudstjänster samt skrattat och pratat ivrigt. Nu ligger hon på en madrass på mitt golv och det är dags att sova. En superhjälte är vad hon är. Lite nattlig tacksamhet till en extrasyster bara.