I fredags tog jag studenten. Ljuset i tunneln efter alla dessa år. Och vilken ambivalens denna sista vecka tagit med sig. Ännu har sorgen inte slagit in utan jag lever i glädjens sprudlande dagar. I fredags gjorde jag allt som en student ska göra - champagnefrukostade, lyssnade på rektorstal, skrev i mössor, sprang ut och åkte flak. Det var en sån himla fantastisk upplevelse och speciellt flaket var så mycket bättre än jag förväntat mig. Efter flakåkningen kastade jag mig hem i bilen till Klöverträsk för det var dags för studentmottagning på min bakgård. Dessa timmar var kanske några av de absolut vackraste jag upplevt i livet. Med jämna mellanrum fick jag springa människor jag älskar till mötes och hänvisa dem till min bakgård och fikaborden. Mina ögon tårades när jag mötte Iris och Thore i dörren. Iris och Thore som under högstadietiden skjutsade mig genom byn varje onsdag och som kallar mig för sin flicka men som flyttade fem mil bort och som jag numer bara träffar två gånger per år. Att se dem stå på tröskeln är en nästintill oslagbar känsla. Under timmarna samlade jag i princip alla människor som jag håller kärast på min gård. Och jag kramades och skrattade och fotograferades och var bara så glad och tacksam.  Det var pensionärsmöte på min bakgård helt enkelt och det var det bästa någonsin. Jag höll hand med Barbro, pratade framtid med Gertrud och planerade midsommar med Ingrid. Jag lyssnade till pitemålet som talades av av de klöverträskbördiga pensionärerna och ah had the time of my life bara! Studenten är extremt svår att smälta men en sak är säker - pensionärsmötet på min baksida var bland det bästa som hänt i mitt blott artonåriga liv.