Igår åkte jag in till staden för att måndagstraditionen trogen åka på stickjuntan vi döpt om till retstickorna (due to att vissa av oss är lite rappa i käften). Vi fikade äppelkaka och Gertruds havrekakor med choklad och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag traskade sedan till Mys mamma som bor nära Gula Kyrkan och drack en thékopp med damerna Kieri Bohm innan jag begav mig mot det som skulle bli kvällens festligheter. Jag tog bussen till Mannesson mansion där det stundades en middag utan dess like. Fem av mina bästa pojkar ställde sig i köket (där det kvällen till ära var kvinnoförbud) och tillagade en festmåltid. I väntan på maten lekte jag och Emilia med rubiks kub och sedan droppade de andra damerna in. Gustavs hus är kanske det vackraste i hela Luleå och pojkarna överträffade sig själva gång på gång både kulinariskt och konverserande. Jag fick en ny bekantskap i den oemotståndliga fröken Hassler och under kvällen hann detta fantastiska gäng prata och skratta i mängder. Jag kom hem kring midnatt och kände en total fbelåtenhet över dagen som överträffat alla förväntningar.

Hej kompisar, livet flyter på och jag är dålig på att blogga. Jag gör så himla mycket roligt och pluggar alldeles för lite men nu är det lov och jag ska bara umgås med bra personer hela tiden och läsa bra bra böcker. Jag mår förfärligt bra och imorgon ska jag till kyrkan + på vernissage + ska umgås med så bra personer, tänk så fantastiska söndagsplaner. Idag har vi i alla fall varit på Luleås extremt välsorterade lp-affär och köpt några riktiga pärlor. Jag fick med mig Lill Lindfors, Cilla Black och Edith Piaf hem. Så superba inköp. Nu ska jag baka kakor till mina tanter så att vi inte blir utan sötsaker när vi ska sticka ihop på måndag (vilken katastrof det vore!) och lördagsmysa med familjen. På återseende, ni tappra bloggläsare! 

Första snön är alltid lika magisk. Snö är det bästa jag vet. Och idag kom den. Som ett vårregn. Lätt och försynt men så befriande. Vid matbordet hann jag nog utbrista "det här är det bästa vädret" tio gången och jag vill mest bara dansa. Jag är precis som Lorelai Gilmore när det kommer till snö. Jag drog på mig vinterkläderna och pluggade i snön för nysnön ska man ta vara på. Man ska ta vara på all snö. Det är det bästa som finns. Nu ska jag sista minuten-plugga miljöpolitik eftersom kvällen blev mer twitter- coh snöfokuserad än vad det var tänkt. Njut i snön, kompisar. Känn vibrationen i luften, känn kylan mot kinden. En sån eufori. Godnatt.

Söndagsbloggning tycks vara min grej. Kanske för att söndagarna ofta lyckas bli de ultimata dagarna i livet. Jag började dagen med att kramas med bästa personerna, höra bästa vittnesbördet om hur mycket det förändrar livet när Jesus äntligen får ha ett finger med i spelet och med sång från mina kära tanters kör - Öppna Kören. Det var dop och kyrkkaffe och samtal och ännu mer kramar och glädje och tacksamhet och kärlek. För att det är precis det söndagar handlar om, det är precis det Jesus handlar om, det är precis det Elimkyrkan handlar om. Jag traskade till trevligaste familjen jag vet och drack thé, åt kanelbullar och macarons (det där med att bli amerikanskt gödd tycks oundvikligt), diskuterade intressanta saker, löste korsord (värdepappersförmedling!!) och åt eritreansk mat på kvarterskrogen. Jag lånade böcker och läste bra texter och hade det lika bra som alltid. Så. Söndag igen alltså. Finaste dagen finaste människorna finaste Jesus. Jag har myst i min bästa gosigaste hemstickade tröja som såldes alldeles för billigt på Rädda Barnen och vad vore min garderob utan Rädda Barnen egentligen? Trist. Tråkig. Färglös. Länge leve Rädda Barnen där expediterna är glada och sortimentet välsorterat. Hurra för söndagar och hurra för second hand. Godnatt, mina kära kära vänner.

Ännu ett år, ännu ett nobelpris i litteratur. I år tillbringade jag inte hela eftermiddagen dansande/gråtande/skrattande av glädje eftersom det var ju inte Tomas Tranströmer (rätt man vann 2011). Det var ingen jag hade en aning om. Mo Yan. Det trevliga är ju hur pass ofta Peter Englund kliver ut genom de vita dörrarna och ger ett boktips med en tyngd bakom utan dess like egentligen. Det blir spännande med Mo Yan. Jag är lika tacksam varje år Murakami inte vinner. Jag vill se Alice Munro, Margaret Atwood, Adonis eller kanske Ko Un som vinnare någon gång. Frågan är ju hur ofta Akademien hörsammar ens önskningar. En gång i sin livstid kanske man får nöja sig med och okej, Tranströmer slår allt och alla alltid så jag är nog nöjd forever när jag tänker efter. Nästa anhalt: 10 december - årets bästa dag.

Den senaste tiden har jag haft heart-to-heart-samtal med Gertrud, kramats med bästa kyrktanterna, varit på första stickjuntan (vilket ägde), sett på Seinfeld med bästa sällskapet, ätit godaste pizzan NÅGONSIN, haft ett jättestort orosmoment som liksom löste sig av sig självt i slutändan ("och om jag aldrig mött problem, jag ej fått sett hur Gud kan ta dem och jag ej fått se vad tron på Gud förmår"), bläddrat i konstböcker, lånat Carolaboken, tagit mitt livs sista skolfoto och haft ytlighetspanik. Jag har klippt håret rätt kort, haft viktiga pastorssamtal, tagit promenader genom ett regnigt kvällsluleå, peppat morgondagens nobeltillkännagivande och pluggat lite för lite. Orosmomentet löste sig som sagt och gårdagen var tack vare det och andra strålande faktorer dagen då det vände efter några dagars oro och ältande. Nu borde jag antagligen plugga eftersom jag för en gångs skull har lite skolarbete att göra, vet inte riktigt om jag ska vara tacksam eller stressad. Jag skickar med två instagrambilder från de senaste dagarna. Over and out, puss och kram, Guds frid, aufwiedersehen eller hur man nu egentligen avslutar blogginlägg på vettigt sätt.

Förlåt! Nästan varje vecka ett inlägg om hur söndagar och den gula kyrkan rockar mina sockar. Det är ju dock för bäst för att inte skriva om. Alla var där! Alla mina bästa människor. Människor jag inte sett sen innan sommaren likväl som människor jag sett för bara fåtalet timmar sen. Efter finaste gudstjänsten med vacker sång och lysande predikan av min käre far så gjorde vi som elimvanan är trogen. Stannade i kyrkbänkarna och hälsade på alla. Kramades kramades kramades. För det gör vi alltid. För man ska komma ihåg att kramas och uttrycka sin kärlek till varandra så ofta som möjligt. Sen står man där i fikakön, kramrusig och genomlycklig. (Bästa medicinen mot alla värdsliga problem) Slår sig ned vid ett fikabord, vårdar sin bästisrelation med Barbro, pratar framtidsplaner, får äntligen träffa sin kära gå vilse i fjällen-vän igen som dagen till ära var iklädd folkdräkt. Folkdräkter är bland det finaste jag vet. Söndagar är det absolut finaste som finns i dagväg precis som Elimkyrkan är det absolut finaste som finns i kyrkväg och mina tanter och farbröder är det absolut bästa som finns i människoväg. Det är så bäst, jag har det så bäst. Godnatt och kärlek, jag önskar er alla den här fina känslan i hjärtat för den är det bästa känslan att somna med.