Ebba Witt-Brattström.
Vilken kvinna.
Jag svävar fortfarande på moln.
Föreläsningen - fantastisk. Alla blev så upplyfta. Man kände i hela salen hur kvinnorna ville upp till kamp igen. Det var underbart. Hänsynslöst underbart. Och så blev jag så där löjligt star struck. Så där så att det kändes i maggropen när hon spände ögonen i just mig. Eller varje gång hon pratade om dagens unga och då tittade och liksom pratade hon till mig och min kära vän. Eller när hon trots att alla svarade nej på hennes fråga såg hon hur jag nickade och lyssnade på mig. Hon drog roliga skämt och var så charmig att jag förstår inte att taket inte lyfte.

Efteråt.
Åh, hon kom traskande i korridoren med några andra.
Som den otroliga och ödmjuka person hon är sa hon "Vad kul att ni ville komma" och hade nästan svårt att tro mig när jag sa att det var jätteintressant. Och så storsinnad som hon är så stannade hon och pratade med oss. De unga och i detta sammanhang väldigt inflytelselösa. Hon gick med oss. Skämtade och småpratade. Magiskt.
Och sen när hon skulle gå vinkade hon speciellt till oss. Speciellt till oss.
Hon var så fin och så fantastisk att det är inte konstig att jag blev så star struck.
Det var ju hon, Ebba Witt-Brattström, min förebild.
Litteraturvetare och feminist. Magisk.

Mitt drömyrke och min favoritism.
Magisk kväll.