sörjer
(anländer dock till vårt ljuva hemland imorgon!)

Ett fantastiskt fint initiativtagande av våra kulturbevarare.

När jag klickar in mig på bibliotekets hemsida (för att det är sånt jag gör) på utlandssemestern och finner detta är det självklart att mitt hjärta bultar lite extra kärleksfullt. Det är på dem, på Luleås kulturbevarare, som pengarna ska läggas. Det är min fasta övertygelse. Nu ska jag återgå till Señor Peregrino av Cecilia Samartin!

Måste de litterära klassikerna dras ner till att verka i enbart underhållningssyfte? (citatet i rubriken är även härifrån)

Ni vet likväl som jag att så får det inte bli. Det är emot litteraturens grundläggande lagar. Så är det bara.

Göran Persson*: "Vad är det främsta du vill be om ursäkt för?"
Maud Olofsson: "Jag har inte delat med mig av bantingsknepen till dig"

Göran Persson*: "Har vi Maud Olofsson där?"
Maud Olofsson: "Ja, din chef är här!"
Göran Persson*: "Aaaa, lite olycklig formulering.."
Maud Olofsson: "Säger du? Är du inte ordförande i Sveaskog?"

Adaktusson: "Persson eller Sahlin?"
Maud Olofsson: "*låång tystnad* Ja.. Sahlin för att hon törs köpa handväskor."

*=Göran Gabrielsson

en tre timmars bilresa fylld med prat och bara bara skog, att vakna tidigt på morgonen efter alldeles för få timmars sömn, myggbett som brutalt svullnade upp, yoghurt med jordgubbar, fina innerliga samtal med fantastiska människor, galenpanna i en kvav husvagn till halv två på morgonen, kladdiga glasögon, att med sömndruckna ögon se ut över området i morgonljuset och prata lite med Jesus, midnattsduschar, termoskoppar med thé 

känslan av att aldrig vilja möta söndagen och hemfärden, att krama den fantastiska tanten efter nattmötet (en sån kämpe!), att känna att man har så mycket att vara tacksam för, att känna hur spärren släpper, känslan som bara infinner sig när jag helhjärtat sjunger lovsång, nattpromenader med fina flickor, nya underbara bekantskaper, Samuels kameramobbning, polkagrisar, att träffa människor man så sällan träffar
att sitta längst bak på en gospelkonsert med min fars morbror som sympatisatt med mig genom nästan hela grejen, att krama min fina saknade kusin efter ett känslofyllt nattmöte, mitt och Antons gottegrisande, att försöka sno hörnen i husvagnssoffan, alla dessa Johan och Kristina-skämt, midnattssol, min blå skjorta, att äntligen få köpa boken du trånat efter i över ett år, att våldgästa människorna i den närliggande husvagnen sent på kvällen
att läsa allt det underbara klottret på lappistoaletterna, att tråna efter polkagrisar på lappisboa, hjärter sju med regnet smattrande mot husvagnstaket, att sparka omkring en halvtrasig badboll på beach partyt efter nattmötet, att dela ut inbjudningslappar i Lycksele, att blicka ut över en stor sjö målad i vackra färger i midnattssolens ljus och tala om vilken kärlek han som skapat det har till oss, att förstå att jag bör andas in för att kunna andas ut
att få uppleva så mycket fantastiskt av Gud, helanden, att skratta sig fördärvad på ett kvällsmöte med en utlösande skrattfaktor (i form av fina människor) på var sida om sig, att hoppa och dansa och sjunga för allt du är värd, "ja, minst", hur fina och trevliga alla var, världen idags intervju med finaste Maud, att bli misstagen för att vara äldre än man är, finfina morgonböner, att få känna hur man älskar Jesus så otroligt mycket. 

Lite så här var mitt Lappis. Och nu börjar jag snart räkna ner inför nästa Lappis (om man ska ta i lite). Det var i alla fall fem fantastiska dagar som jag inte skulle vilja byta ut mot något annat.